Christel Wiman är tredje generationens pingstkvinna, nu aktuell med boken Jesus, djävulen och generna, som skildrar livet i den tidiga pingströrelsen och berör frågor om tro, frigörelse och skuld. Dagen följer med till hennes barndomskyrka – Filadelfia i Stockholm – men där släpps hon inte in.
Christel Wiman har aldrig berättat om sin barndom förut. Inte den delen som utspelade sig i kyrkan i alla fall. När vänner eller kollegor har frågat har hon visserligen nämnt att hon var med i pingströrelsen, men på den enda följdfrågan som brukade komma: “Hur var det?“, har hon alltid bara svarat “Bra”.
Det var först när hon blev pensionär som hon på allvar började fundera över sin bakgrund. Hon tänkte på sin mormor Märta – hon som flydde sin suput till man och tillsammans med sina tre barn flyttade in i ett källarrum i Stockholm i början av 1900-talet. Hon som sedan blev uppfångad av Filadelfiakyrkans gatuevangelister och medbjuden på möte där hon blev frälst och räddad från sitt armod.
Christel Wiman tänkte också på sin mamma Kerstin, hon som blev fosterbarn hos ett par från församlingen efter att hennes mamma dött i cancer. Hon som växte upp på Filadelfiakyrkans barnkoloni Drakudden, men blev utesluten ur församlingen efter att hon som tonåring blivit gravid utanför äktenskapet och dessutom börjat röka, dricka alkohol och dansa. Hon som sedan kom tillbaka till kyrkan och lät Christel växa upp i samma miljö.
– Jag har varit rätt framgångsrik i livet – bra yrkesliv, gott om goda vänner, men ändå har jag har alltid känt: Vad är det som skiljer mig från andra i min omgivning? När jag började tänka på mitt ursprung fick jag en plötslig insikt: Kyrkan är botten och basen i mitt liv, en stor del av den jag är. Det kan jag inte förneka, och ska inte förneka. Det ska jag stå för, säger Christel Wiman, som är utbildad jurist och som haft flera vd-poster, bland annat för Stockholms Hamnar.
Vi möts vid Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm – samma kyrka som Christel Wimans mormor kom till som ung.
När kyrkan stod färdig 1930 var den Europas största frikyrka, byggd i funktionalistisk stil och med imponerande akustik och stor, fin orgel. Nu har den nyligen byggts om. Från fasaden är ordet “kyrka” borttaget, nu står det bara “Filadelfia”. På de digitala skärmarna utanför kallas byggnaden “Filadelfia conference center”.
När vi knackar på och frågar om vi får komma in för att titta på den nya kyrksalen och ta några bilder till artikeln blir mannen i dörren misstänksam. Han hämtar sin chef, som säger att det är bäst att vi ringer föreståndaren. Föreståndaren svarar inte, och vi blir stående utanför.
Dörren går igen.
– Det där var snopet, säger Christel Wiman. Såvitt jag vet är jag fortfarande medlem här.
Vi gör intervjun på kyrkans intilliggande fik. Framför oss på bordet ligger boken Jesus, djävulen och generna som Christel Wiman skrivit och som handlar om tre generationers pingstkvinnor.
För i början var det nämligen just kvinnorna som lockades till pingströrelsen; tre fjärdedelar av de 4 000 medlemmarna som Filadelfiakyrkan i Stockholm hade 1930 var kvinnor. Detta i en tid då stora delar av den svenska befolkningen emigrerade till Amerika, och av dem som blev kvar flyttade många till städerna i hopp om ett bättre liv. Men livet i staden var slitsamt och kyrkan blev en oas – en plats för samhörighet, gemenskap och framtidstro.
Varför tror du att just kvinnorna sökte sig till kyrkan?
– Jag tror att det nära budskapet om Jesu kärlek och nåd tilltalade dem. Jesus kunde umgås med kvinnor, han kastade inte första stenen. Många kvinnor kände att det fanns en närhet och en förståelse hos Jesus. Och jag tror att det för mig kan finnas ett drag av den perfekta kärleken. Som man inte hade i sina män.
– Dessutom var livet på allvar, det var antingen eller som gällde, vilket också gjorde att kvinnorna tog till sig budskapet, säger Christel Wiman.
Allvarsbudskapen som kom från Filadelfiakyrkans pastorer berörde inte bara hennes mormor och mamma, utan också henne själv. Under barnmötena på lägergården Drakudden blev sinnet fyllt “som av bubblande kolsyra”.
– Det var fantastiska predikningar. En strid ström av kyrkans “toppar” – Stanley Sjöberg, Willis Säwe och Lewi Pethrus – kom dit och hälsade på de nittio ungarna och tio vuxna som var där. Det var egentligen, om man ska använda ett världsligt uttryck, “toppunderhållning”. Vi fick det bästa kyrkan kunde erbjuda i talare, musik och tro.
– Än i dag beundrar jag verkligen Lewi Pethrus. Han var en väldig entreprenör, och även om han talade om nästa liv, levde han mycket i det här livet.
[ Frikyrkopodden: Lidmanstriden - Lewi Pethrus konflikt med Sven Lidman ]
Men Pethrus var också hård, tillägger Christel Wiman. 1942 skrev han Idag lek i morgon tårar och pekade ut det som han uppfattade som stora samhällsproblem: kortspel, teater, film och alkohol. För kvinnor var uppförandekoden ännu mer specifik: inget smink, inga smycken eller kort hår. Christel Wimans mormor Märta tog av sig sitt enda smycke – ett halsband som hon fått i present av sin arbetsgivare i Västerås, och lade i församlingens kollekthåv.
– Samtidigt pratades det om att pastorssonen “syndade på nåden”. Han som rökte i smyg och gick på bio. Dessutom hade Lewi Pethrus dotter klippt håret, fastän det var synd. Och Sven Lidmans barn ordnade danskvällar i hemmet, kommenterar Christel Wiman.
I dag har hon färgat rött hår, skinnjacka och armband som rasslar när hon rör händerna. Allt det var otänkbart på den tiden då hon var med i kyrkan. Som ung hade hon hela sitt liv där och ifrågasatte aldrig de värderingar som hon och hennes kompisar levde efter. Efter gymnasiet studerade hon vid Kaggeholms folkhögskola och stortrivdes, men när det fem år senare var dags för återträff hade något hänt.
[ En era är över – Kaggeholms folkhögskola lämnar Kaggeholm ]
– Vid kaffet smög jag ut i slottsparken och smygrökte bakom några buskar. Jag gjorde rökringar och njöt av synden på min undanskymda plats, där bara Gud kunde se mig. I efter hand räknar jag det som en av mina mer obegåvade symbolhandlingar, det var en sorts försenad trotsåldersgärning, ler Christel Wiman.
Var det ett sätt för dig att visa att du lämnat kyrkan?
– Ja det var det nog.
---
En dag avslöjade min mamma att jag var resultatet av en otrohetshistoria mellan två gifta människor, förmodligen ett solkigt engångsligg
— Christel Wiman
---
Hon berättar att uppbrottet från kyrkan egentligen var odramatiskt, det var snarare som att hon bara gled ifrån. Hon fick mycket annat att tänka på: det tog slut med den kristna pojkvän som hon trodde att hon skulle gifta sig med, hon flyttade utomlands – och mest omvälvande av allt: hon fick reda på att den alkoholiserade man hon alltid trott varit hennes pappa, inte alls var det.
– En dag avslöjade min mamma att jag var resultatet av en otrohetshistoria mellan två gifta människor, förmodligen ett solkigt engångsligg, säger Christel Wiman med dämpad röst.
Det är nästan som att hon viskar när hon berättar om hur om sökte upp sin pappa, uttalade orden “Min mor påstår att du är min far” varpå han omedelbart bekräftade: “Visst är du min dotter. Du har farmors kinder och näsa”.
– Det var totalt oväntat att han skulle reagera så. Men jag blev välkomnad med öppna armar och såg så småningom att mycket av honom fanns i mig. Jag insåg att vissa dåliga drag inte alls kom från djävulen, som jag hade blivit undervisad, utan helt enkelt från mina gener.
Pappan bodde på Östermalm och för Christel Wiman, som växt upp som fattigt skilsmässobarn var mötet med honom inträdet till en helt ny värld. Hon gifte sig med en av pappans bekanta, vilket hon i dag säger var “helt idiotiskt, jag var inte kär”. Sedan dess har hon gift sig och skilt sig ytterligare en gång, men nu lever hon med sin sambo sedan 18 år tillbaka.
Jag mindes pingströrelsen som en kamprörelse, men nu stod en småtrevlig kille på scenen, och budskapet gjorde mig uttråkad.
— Christel Wiman
För några år sedan blev hon nyfiken på Filadelfiakyrkan igen. Hon bestämde sig för att besöka en gudstjänst.
– Jag mindes pingströrelsen som en kamprörelse, men nu stod en småtrevlig kille på scenen, och budskapet gjorde mig uttråkad.
– Samtidigt förstår jag att kyrkan har förändrats. När den startade levde de flesta i en helt annan nöd, medan folk i dag har villa, sommarställe, de spelar golf, rider eller dansar balett. De har tusen spännande saker i sitt liv, och då är det klart man inte vill att Jesus ska komma tillbaka nu. Men mormor Märta längtade nog varje dag efter det.
Christel Wiman har inte varit aktiv i kyrkan på många år, men går gärna på konserter eller samtalskvällar i Svenska kyrkan. De existentiella frågorna har aldrig lämnat henne.
– När man en gång öppnat dörren till den typen av funderingar, finns det ingen återvändo. Det måste ju finnas en mening och kanske ett mål med våra liv. Frågan “Vart är vi på väg?” är djupare än ett underhållningsprogram på tv. Jag funderar mycket på den, men kommer nog att dö som sökare.
Du skriver i boken att du i nödens stund kanske ropar till Gud.
– Ja, det är väl typiskt. Det är lätt att ha ett gott liv, men när bomberna börjar falla över Stockholm, när naturkatastroferna drabbar oss, när elen och rent vatten tar slut, då tror jag att man ropar på den gud man känner bäst; Allah, Jehovah eller vem det nu kan vara.
Och du skulle ropa på Jesus?
– Ja, det skulle jag nog.
[ Global rättvisa hos pingstkarismatiker – Sverige driver på ]
---
Fakta: Christel Wiman
Ålder: 72 år.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Familj: Sambo.
Gör: Har några styrelseuppdrag efter ett långt arbetsliv som chef och VD för olika verksamheter, oftast med inslag av övergripande samhällsfrågor.
Aktuell: Med boken Jesus, djävulen och generna (Ekström & Garay)
---
