Simon Häggström är pastorssonen från Stockaryd som blivit medial polis i kampen mot prostitution. Nu är han aktuell med sin tredje roman och vill visa på sambandet mellan porr och människohandel.
Simon Häggström pekar upp mot Johanneskyrkan, som ligger på toppen av Malmskillnadsgatan i Stockholm. Han berättar:
– En söndagsmorgon när prästen kom dit för att förbereda inför gudstjänsten låg en blåslagen kvinna på kyrktrappan. Hon hade sålt sex på kyrkogården intill och råkat väldigt illa ut.
– Förr brukade jag ofta träffa henne häromkring, men nu var det länge sen. Jag vet inte om hon lever längre …
Vi tar plats på ett lunchställe som specialiserat sig på lyxigare mackor. De senaste åren har man försökt bygga bort gatuprostitutionen genom att fylla området med trendiga restauranger och butiker. Men prostitutionen har inte försvunnit, den har bara bytt kvarter eller flyttat in i lägenheter och på hotellrum.
Sedan 2008 har polisen Simon Häggström jobbat otaliga nattpass längs den här gatan. Han har spanat på sexköpare och i bästa fall lyckats gripa förövaren och få kvinnan att ta plats på ett skyddat boende. På sociala medier hyllas han för sina insatser och över 100 000 människor följer hans konton på Facebook och Instagram.
– Det finns en bild av mig att jag skulle vara någon sorts modern Robin Hood. När jag skriver om mitt arbete får jag ofta kommentarer som “Jag önskar att alla män vore som du”. Självklart vill jag vara ett positivt föredöme, men jag kan ändå bli lite beklämd av den där typen av kommentarer. Jag är ingen hjälte, jag är bara en vanlig kille som genom mitt jobb har fått ett annat perspektiv.
– Dessutom klarar vi inte av att hjälpa alla kvinnor som vi vill hjälpa. En majoritet av dem vi möter är fortfarande fast i sexhandeln och de flesta hallickarna går fortfarande fria.
Vid sidan av jobbet som polis är Simon Häggström författare. Det var ingenting som han hade planerat.
– När jag skrev min första fackbok hade jag inte skrivit en rad sedan svenska B-kursen på gymnasiet. När jag sedan skrev min första roman åkte jag till Egypten och skrev 400 sidor på en vecka.
Oj, det var snabbt jobbat!
– Ja, men jag satt dag och natt och var väldigt effektiv. Men när jag kom hem kände jag att det jag skrivit var skräp, så då skrev jag 400 nya sidor. Och det blev min debutroman Flickorna som sprang.
Det var för att nå en bredare publik som Simon Häggström gick från sakprosa till skönlitteratur. Nu är han aktuell med sin tredje kriminalroman om poliserna Markus och Natalia.
I Systrarna och ensamheten (HarperCollins) står den unga tjejen Amanda i fokus. Hon lever som prostituerad och räddas en natt undan en misshandel av en påstått välvillig man. Senare leder han in henne i porrindustrin – en bransch som visar sig vara minst lika smutsig som människohandeln.
– När jag pratar om människohandel upplever jag att det i hög utsträckning finns en konsensus kring att det handlar om övergrepp och ojämna maktförhållanden. Men ingen vill riktigt se att samma sak gäller för pornografin. De vet inte heller att kvinnorna som utnyttjas i sexhandeln ibland har ett förflutet i porrbranschen.
Just det blev en besvärlig insikt för Simon själv när han började jobba med prostitutionsfrågan.
– Jag arbetade med prostitution och pratade om det i medier, samtidigt som jag konsumerade porr hemma. Det tog ett tag innan jag insåg att de så kallade porrstjärnorna i själva verket var utsatta kvinnor som ofta kom från fattiga förhållanden eller kämpade med missbruk.
Att kritisera porrindustrin är dock kontroversiellt, hävdar Simon Häggström. Han får ofta höra att han är moralist, eller att han vill begränsa människors sexuella frihet. Men det är inte alls det det handlar om, menar han.
– Mainstreamporren är inte någon feministisk porr direkt. Den innehåller ofta fysisk eller verbal förnedring. Männen lyfts fram som alfahannar och kvinnorna ska tycka om att bli dominerade. Om det inte fanns ett kontrakt eller en filmkamera i rummet skulle polisen rubricera flera av dagens porrfilmer som våldtäkt.
Simon Häggström var 11 år gammal när han själv kollade på porr första gången. Han minns hur han och hans kompisar satt i containrar och letade efter porrtidningar. När internet sedan gjorde entré kunde de göra samma sak hemifrån datorn, så fort föräldrarna åkte bort.
Du är uppvuxen i en frikyrka, var porrkonsumtion utbrett även där?
Simon skrattar till.
– Ja. Du pratar med en person som har gripit präster, frikyrkomedlemmar – ja, hela registret – för sexualbrott. Huruvida man lever i en kyrklig kontext är helt irrelevant.
I det avseendet har tron ingen inverkan på hur man lever sitt liv, menar du?
– Det borde ju rimligtvis ha det, men människan är ju väldigt destruktiv. Oavsett vilka etiketter vi sätter på oss själva, så finns det någon form av mörker inom oss … jag kan tänka mig att det finns en utbredd porrkonsumtion inom kyrkans väggar.
Simon Häggström växte upp i Stockaryd i Småland. Hans pappa var pastor och som barn var Simon med i kyrkans verksamhet. Redan som 13-åring var han hjälpledare i scouterna och fick sedan fler ledaruppdrag.
– Det engagemang som driver mig i dag kan härledas till kyrkan. Jag fick tidigt ta ansvar. Mina föräldrar vara dessutom väldigt öppna och tillät mig att ha mina perioder av revolt. Och vad hände? Jag behöll min tro!
– Däremot är jag uppvuxen med vrålande evangelister som sa ungefär: “Kom till Jesus så blir allting bra”, men det är ju helt verklighetsfrämmande. Jag kämpar med exakt samma problem som alla andra människor, oavsett om jag tror eller inte.
De här kvinnorna befinner sig i en situation där Gud är den enda ljuspunkten de har i livet. Det får mig att känna: Wow, tänk att tron kan betyda så mycket.
Simon Häggström säger att tron är personlig och att han inte gillar när människor försöker pracka på sin tro på andra, men när han möter kvinnor som är fast i prostitution kommer Gud förvånansvärt ofta på tal.
– Nu pratar vi inte om det sekulariserade Sverige, utan om Nigeria, Ukraina och Rumänien där många människor är djupt troende. De här kvinnorna befinner sig i en situation där Gud är den enda ljuspunkten de har i livet. Det får mig att känna: Wow, tänk att tron kan betyda så mycket.
Utifrån kan det vara svårt att förstå. Ingen skulle klandra de här kvinnorna om de sa: “Om Gud finns skulle jag inte ha det så här”.
– Exakt, men det är just för att vi gått på lögnen om att allt blir bra bara man tror på Gud.
Hur yttrar sig tron hos kvinnorna du möter?
– De berättar om hur de varje morgon, middag, kväll ber om ett bättre liv. De ber att Gud ska förlåta dem, eftersom de tror att de lever i synd.
– Men de har sällan något annat val. Min övertygelse är att de här kvinnorna en dag kommer att få upprättelse, kanske inte i det här livet, men en dag hos Gud. Det är det som får mig att fortsätta orka.
Till det yttre ser Simon Häggström ganska hård ut. Han säger själv att han liknar “urtypen för en machopolis”. När det är dags för fotografering är han snabb att ta på sig sin keps – den som blivit något av hans signum. Det finns inte många bilder av honom utan kepsen.
– Kepsen, hoodien och bomberjackan har blivit lite som min uniform, det är så jag bli igenkänd. När jag tar på mig andra kläder kan jag gå ur min roll, kommenterar Simon.
Tidigare skämdes jag för att gå i terapi, men nu är jag stolt över det. Och i dag har jag inga problem med att gråta.
Han har snälla ögon och säger att han är en mjukis på insidan. Att under fjorton år ha rört sig i Stockholms skuggvärld och där mött misären har delvis tvingat honom att avskärma sig, “bli avtrubbad på ett positivt sätt”, men det har också gjort att han har omdefinierat vad det är att vara man.
– Tidigare skämdes jag för att gå i terapi, men nu är jag stolt över det. Och i dag har jag inga problem med att gråta.
Det är känslan av att göra skillnad som håller honom kvar i yrket. I början av boken Systrarna och ensamheten finns ett vittnesbörd från en tjej som redan som 13-åring fastnade i prostitution. Simon och hans kollegor lyckades hjälpa henne. I dag pluggar hon juridik.
– Hon var en sådan tjej som jag inte trodde skulle överleva sin 18-års dag. Det är fantastiskt att se henne nu. Vi träffas en gång om året och äter middag ihop.
Just den typen av berättelser får Simon Häggströms följarskara att höja honom till skyarna. Men han säger också att han har fiender som gärna påstår att han – som framstår som så god – måste ha något att dölja.
– Det är en farlig typ av retorik som jag egentligen tror bottnar i avundsjuka. Eller att de helt enkelt har slut på argument och därför försöker misskreditera mig, kommenterar Simon.
– Jag har lärt mig att inte ta illa vid mig. Jag har faktiskt svårare med att ta emot hyllningar än hat.
Hur har jobbet påverkat ditt privatliv?
– Mitt jobb har gjort att vardagen ibland känns meningslös. Min terapeut säger att jag lever i en bubbla, en värld som är overklig för de flesta människor, men som är verklig för mig.
– Jag har inga som helst problem med att göra tillslag mot lägenhetsbordeller men jag kan känna oerhörd ångest över att bli bjuden på bröllop eller födelsedagsfest.
Vad är det som väcker den ångesten?
– Jag vet inte … Jag tror att det är för att jag faller utanför normen. Jag lever ensam, har inte villa, vovve och barn – sådant som förväntas att man ska ha i min ålder. I synnerhet bryter jag frikyrkonormen – där passar jag verkligen inte in.
Har det känts som ett hinder för att söka dig till kyrkan?
– Nej, det är mer formatet jag inte gillar.
Men det finns faktiskt en kyrka precis i närheten av Malmskillnadsgatan som Simon Häggström tycker om och gärna besöker. I S:ta Clara kyrka tycker han att man har fattat vad kristen tro handlar om.
– Jag vet inte hur många arbeten de har för människor som inte passar in.
Så hejdar han sig, som att han just fått en ny tanke.
– Det kanske är därför jag känner att jag passar in just där?
[ Jacob: Jag var fast i porrmissbruk men i dag är jag fri ]
---
Fakta: Simon Häggström
Bor: Stockholm.
Ålder: 40 år.
Yrke: Polis och författare.
Aktuell: Med boken Systrarna och ensamheten (Harper Collins)
---
