I januari 1963 lämnade Johan Danell föräldrahemmet i Skara och återvände aldrig mer. I stället blev han broder i kommuniteten i Taizé. Nu har det snart gått 60 år. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han om frågan som han fortfarande ställer till Gud.
För tretton år sedan besökte jag franska Taizé. Jag åkte dit med en grupp andra svenskar och togs emot av kommunitetens ende svensk: broder Johan. Jag minns honom som anspråkslös och vänlig. Trots att frågorna vi ställde förmodligen var detsamma som hundratals svenskar redan ställt före oss, svarade han tålmodigt. Ingenting avslöjade att han egentligen längtade bort.
Nu tittar han på mig genom datorns kamera från ett litet hus femton kilometer från Taizé. Han är klädd i grå tröja och lila scarf och jämnar ut håret över hjässan när han får se sig själv i bild. I huset där han sitter bor också en annan Taizébroder – broder Daniel, som är hundra år gammal. Med sina 77 år är broder Johan rena ungdomen i jämförelse, och därmed den som sköter hushållet.
Jag har tagit kontakt med honom med anledning av boken På långt håll ser jag ditt ljus (Argument), som handlar om Taizé – kommuniteten som varje vecka besöks av tusentals människor från hela världen och som blivit en oas för konfirmationsgrupper och andligt sökande svenskar. Boken innehåller bland annat en intervju med broder Johan och utdrag ur hans dagböcker.
Inför intervjun föreställer jag mig att vi kommer att prata om bönens kraft, ekumenikens betydelse och behovet av tystnad i vår tid. Men det visar sig snart att vårt samtal kommer att handla om någonting helt annat.
Jag frågar hur broder Johan mår och han svarar:
– Det är någorlunda bra för min ålder, men jag har haft det knepigt i Taizé i nästan alla år. Taize är väldigt bra, men det är inte min plats.
Jag hajar till. Vadå inte hans plats?
Det har gått nästan 60 år sedan broder Johan kom till Taizé första gången. Det var i januari 1963 och han var 18 år gammal. I april samma år gick han med i kommuniteten. Efter tre år avlade han livsånga löften om kyskhet, fattigdom och lydnad.
– Första gången jag kom in i bykyrkan i Taizé kände jag med detsamma: Oh, här är någonting oerhört starkt, här finns precis det som jag längtar efter. På sätt och vis var det som en kraftfull förälskelse, berättar han.
När jag mötte dig för tretton år sedan berättade du att du aldrig bad dina föräldrar om lov att åka till Taizé. Du lämnade bara en lapp. Jag minns att det gjorde intryck på mig. Du måste ha varit väldigt bestämd.
– Ja. Jag och min vän Krister hade tagit kontakt med Taizé och efter att vi läst två böcker som de rekommenderat, skrev de: “Ni får komma så snart det är möjligt för er”. Precis när brevet kom hade mina föräldrar rest bort och skulle vara borta i tre dagar. Jag funderade på om vi skulle vänta tills de kom hem eller resa med detsamma. Just den dagen läste jag bibelordet: “En annan sa: ‘Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj.’ Jesus svarade: ‘Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike’.”
– Jag tog det som Guds fingervisning och lade en lapp på mina föräldrars sängkammarbord: “Hej, vi åker till Taizé. Vi reser med detsamma på grund av Luk 9:61″.
Det var genom pappan, som var präst, som Johan hade fått höra om Taizé. I övre tonåren grubblade Johan mycket över Guds kallelse för sitt liv och kände en dragning att fördjupa bönelivet. De korta stunderna av bibelläsning hemmavid räckte inte; han beskriver det som att han “behövde något starkare”. Eftersom han var protestant fanns det inte så många kloster att välja mellan.
Vem var du innan du blev Taizébroder?
– Jag var en tonåring som de flesta andra, osäker på mig själv, sökte mycket efter vem jag var. Jag var förtjust i tjejer men samtidigt blyg. Hade sällskap med en och annan, men de tyckte att jag var lite blek. De ville ha någon mer spännande. Det blev inget som varade någon längre tid.
– Det ordnades hippor som olika klasskamrater bjöd in till. Jag var ofta bjuden, det var jättekul. Men jag kunde aldrig bjuda hem till oss eftersom det inte passade sig att ha hippa i en prästgård. Sedan var jag med och sparkade fotboll någon gång, men jag var aldrig duktig på någon sport.
Som 16-åring åkte broder Johan som utbytesstudent till USA. Mötet med en annan kultur skulle visa sig ha en avgörande inverkan på hans framtid.
– Killarna som jag umgicks med där var väldigt inne på det sexuella. Jag märkte att de var beroende av det här med att ha en tjej, vilket fick mig att känna att jag inte ville ha det. Jag ville inte att något sådant skulle få en sådan makt över mig. Så då började jag fundera på celibat.
Lockelsen till sexuell avhållsamhet känns som en oväntad ingång till klosterlivet. En del beskriver snarare celibatet som ett stort offer. Jag frågar broder Johan om övertygelsen han fick som ung har gjort det enklare att hålla fast vid det celibatära livet.
– Ja, till en början. Men det betyder inte att jag är okänslig. Jag har alltid tyckt om tjejer och kvinnor, men jag har inte känt något direkt behov av ett förhållande.
– Men nu när jag blivit lite gammal undrar jag ibland: Tänk om jag skulle sluta med det här munklivet och leva tillsammans med en kvinna i stället? Det kanske skulle hjälpa mot min kroniska huvudvärk. Men hittills har jag inte tagit det steget.
Du funderar på att ta det steget framöver?
– Ja, det är inte omöjligt. Men då skulle jag behöva få ett tecken från himlen, och det är inte säkert att det kommer. Vi får väl se.
Jag märker att jag blir lite ställd. Sa broder Johan precis att han funderar på att bryta sina klosterlöften efter 60 år?
På ett sätt är det kanske förståeligt. Många äldre kommer till en punkt då de reflekterar över sina val: Vad blev det av mitt liv? Gjorde jag det som jag verkligen ville? Eller den kristna varianten: Gjorde jag det som Gud ville? Följde jag kallelsen för mitt liv?
Broder Johan har haft anledning att fundera över dessa frågor många gånger om.
Redan första tiden i Taizé var svår. Även om han kände sig hemma med de andliga uttrycken, var det en omställning att leva så nära inpå de andra bröderna. Broder Johan försökte göra sig förstådd på sin skolfranska, men var inte van vid umgängesformerna och de franska bröderna skämtade på ett sätt som han upplevde som sårande. Men detta var ändå övergående, och broder Johan vande sig.
[ Benjamin Ekman avger klosterlöften - blir dominikanermunk ]
Värre blev det efter 1968. Bara två år efter att broder Johan avlagt sina livslånga klosterlöften, kom studentrevolten och med den mängder av ungdomar till Taizé som ville diskutera den tidens brännande frågor och idéer. Vissa av bröderna gick in i diskussionerna med liv och lust, men inte broder Johan.
– Sedan dess har Taizé utvecklats till en stor pastoral verksamhet som jag inte känner mig hemma med. Hela livet för bröderna i Taizé är så genomsyrat av resor, möten och konferenser, men det var inte alls det livet som jag sökte. I perioder har jag varit väldigt olycklig, säger han.
Att vara på Taizé är lite som att befinna sig på festival. Man sover i baracker eller tält, äter enkel mat och trängs med tusentals andra om utrymmet. Det är stoj och stim och enkelt att få kontakt med människor från alla jordens hörn. Förutom under bönestunderna i kyrkan då en andäktig tystnad sänker sig över de församlade. Under sju minuter är det till och med helt tyst.
Broder Johan kan känna tacksamhet över att så många människor funnit Gud i Taizé och fått vägledning i sina kristna liv. Han är också tacksam över de karakteristiska Taizésångerna – tonsatta bibelstrofer som sjungs om och om igen – och som skapades tack vare att så många människor från olika länder började besöka kommuniteten och sjunga på sina språk.
När jag var i Taizé frågade jag en av bröderna hur det kommer sig att platsen blivit så populär. Han svarade att de inte har någon strategi, ingen uttänkt plan. De gör bara det som de alltid gjort: ber, sjunger och läser Bibeln. Men när jag nu pratar med broder Johan inser jag att det inte är hela sanningen.
– Bröderna försökte hela tiden göra Taizé ännu större och det gick alldeles för långt. Till exempel ingick det i vårt uppdrag att varje år ordna ett europamöte i en europeisk huvudstad med uppemot 100 000 deltagare. Ja, det var ju fint. Men det var inte alls mitt liv, det var inte det jag hade kommit för att göra.
Har du känt en ilska mot Gud över att det blev som det blev?
– Nej, inte mot Gud. Men mot broder Roger.
Broder Roger är schweizaren som 1949 grundade Taizé. Han har hyllats som en stor ledare och är omtalad för sitt arbete för kristen enhet, liksom för sitt engagemang för medmänsklighet.
Under andra världskriget köpte han ett övergivet hus i byn Taizé för att kunna gömma judiska flyktingar och ta hand om barn som kriget gjort föräldralösa. På samma ställe startade han senare kommuniteten, som i dag består av ett hundratal bröder, både katoliker och protestanter från över 25 länder. Kommuniteten lever helt och hållit av sitt eget arbete och tar inte emot några gåvor eller arv, vilket är en av flera principer som broder Roger skrev ner i sin klosterregel.
[ Broder Rogers enkla hem i Taizé blev världsrörelse ]
I augusti 2005, när broder Roger var 90 år gammal, fick hans liv ett dramatiskt slut. Mitt under en kvällsbön kom en psykiskt sjuk kvinna fram och knivhögg honom till döds. Kondoleanserna efteråt uttryckte bestörtning, men också beundran inför hans livsgärning och självklara förmedling av Guds kärlek. Men broder Johan har delvis en annan bild.
– Broder Roger förstod inte mig. I många år hade vi nästan ingen relation alls, vi träffades aldrig och om jag ville tala med honom fick jag vänta i två, tre månader innan han hade tid. Han hade stora visioner, men skapade ingen kontakt med oss unga bröder. Han sa bara: så här gör vi. Och då fick vi acceptera det, berättar han.
Orden kan låta hårda i skrift, men broder Johans tilltal är mjukt, fjärran från bittert.
Likaså när han talar om sin huvudvärk. Den som plågat honom i 40 år och som fortfarande gör sig påmind så fort något fordrar koncentration. Som att be eller läsa under längre stunder. Alltså det som broder Johan ursprungligen kom till Taizé för att göra.
Till slut blev det outhärdligt att bo kvar med de andra bröderna och delta i de gemensamma bönerna som ofta pågick uppemot 45 minuter. Under två års tid påtalade broder Johan att det skulle vara välgörande att bo på en annan ort, och till slut fick han tillåtelse att flytta.
– Jag hade blivit trött på det institutionaliserade livet i Taize och det var skönt att komma närmare det vanliga livet; gå till en vanlig affär, göra sina inköp, träffa vanliga människor hos frisören.
Han säger att han stundtals har varit obekväm med rollen som Taizébroder – alla förväntningar och förutfattade meningar.
Från mitt eget besök i Taizé minns jag att jag nyfiket studerade bröderna när de klev in i kyrkan i sina vita kåpor eller när de, mer alldagligt klädda, vandrade runt på området. De framstod som exotiska. Tänk att de valt ett så annorlunda liv! Vilken hängivenhet! Jag förstår nu att det kan vara plågsamt att behöva leva upp till bilden av ett religiöst orakel.
– Folk tror att man är en sorts professionell kristen som utan förberedelse kan prata om en bibeltext. I viss mån kan vi ju det, eftersom vi umgås dagligen med massa bibeltexter, men jag har aldrig varit bekväm med det. Jag har inte motsvarat folks förväntningar, säger broder Johan.
– Sedan måste man hela tiden uppträda som Taizébroder och inte vara sig själv. Vi har en viss klädkod till exempel – starka färger lämpar sig inte, utan vi ska vara diskret klädda. Jag var egentligen hippie när jag kom hit och hade skägg, men det fick jag raka av. Man går in i en lite striktare roll.
[ Bästsäljande prästen: Bön kan vara tråkigt och torrt ]
Jag tänker på livet som broder Johan levt. Varje dag i sextio års tid har han bett tre gånger om dagen. Det blir 459 900 bönetillfällen sammanlagt. Jag undrar vad det gör med en människa.
I boken På långt håll ser jag ditt ljus delar han med sig av glimtar från sitt långa böneliv. Ofta poetiskt och precist beskrivet. Tro och tvivel, styrka och svaghet – allting ryms.
– Jag har haft upplevelser då Guds ljus blivit ovanligt starkt för mig. Det höll på i några år, men sedan tog det slut och sedan dess har jag fått leva på minnena av det jag tidigare upplevt. Jag är väldigt tacksam för mitt böneliv, det är min största skatt i livet.
– Men när jag plågas av huvudvärk eller andra hälsoproblem och har svårt att be och tänka på Gud, händer det att jag tappar modet och tycker att livet är ganska hopplöst. Då försöker jag ibland att tänka: Det måste finns något positivt med den här situationen. Jag kan tänka på så många andra människor som har det så mycket värre än jag och lägga fram mina små problem inför Gud som en liten, liten del av mänsklighetens lidande. Då kan jag känna att mitt lilla kors kan ge mig en viss glädje, glädjen att vara förbunden med många lidande människor och hoppet att några av dem ska få lindring i sitt lidande.
I sin dagbok skriver broder Johan:
Jag vilar mitt huvud mot Jesu bröst:
för närvarande har jag ingen annan bön än detta.
Hur kommer det sig att du stannat kvar i Taizé trots att du i perioder varit olycklig och trots att det påverkat din hälsa?
– Det beror på löftet. Jag har lovat trohet hela livet.
– Men i dag kan jag också känna att det inte är så klokt i vår tid att avkräva unga medlemmar ett livslångt löfte. Jag skulle gärna, om man fick börja om, leva ett klosterliv utan sådana löften. Jag har sett ett antal bröder som lämnat gemenskapen. Ofta har de blivit förälskade i en kvinna. Då blir det katastrof och dramatik: “Han har brutit löftet!” och då kan vi inte träffa honom, för sådana är reglerna.
Hur gick det för din kompis Krister, blev han också kvar i Taizé?
– Vi blev medlemmar samma kväll, men hans föräldrar reagerade helt annorlunda än mina. De var inte vana vid kyrkan och dessutom var Krister deras enda barn. De kunde inte acceptera detta märkliga klosterliv och åkte till Taizé för att be broder Roger låta Krister åtminstone komma hem för att gå klart sista terminen av gymnasiet.
– Krister fick återvända till Sverige, men var så upprörd att han inte kunde studera. Han tog arbete vid varvet i stället och jobbade som svetsare i sju år. Så småningom blev han läkare. Vi har fortfarande kontakt.
Du har nämnt att du känt dig främmande inför utvecklingen i Taizé. Har du ändå förlikat dig med hur ditt liv blev?
– Genom åren har jag tvivlat mycket på om min plats är Taizé. Vill Gud ha mig här eller spelar det ingen roll? Var det helig Ande som ledde mig hit? I så fall ska jag väl hålla fast vid det. Eller kan Anden leda mig till något annat? Jag har aldrig fått någon klarhet i det. Jag ställer frågan fortfarande.
[ Syster Sofie: Sex är djupare än tillfällig njutning ]
---
Fakta: Broder Johan
Född 1944 i en prästfamilj i Skara med fem syskon.
Åkte 1963 till Taizé och avlade tre år senare livslånga löften om kyskhet, fattigdom och lydnad. Har bott största delen av sitt liv i franska Taizé, men också varit utsänd som Taizébroder till Sydkorea, Senegal, Hongkong och USA.
Bor i dag i ett hus, femton kilometer från Taizé tillsammans med en annan broder, men är fortfarande fullständig medlem av kommuniteten och hälsar på några gånger i veckan. Annars ägnar broder Johan dagarna åt att ta hand om hushållet, be och en gång i veckan besöka ett äldreboende i byn.
---
---
Fakta: Kommuniteten i Taizé
Grundades 1949 av broder Roger i byn Taizé som ligger nära franska Lyon. Består i dag av ett hundratal bröder från olika kyrkofamiljer och olika länder. Tillsammans driver de kommuniteten och tar varje vecka emot tusentals besökare från hela världen. Har gjort sig kända för sina enkla och repititativa Taizésånger samt för sitt arbete för försoning och kristen enhet.
---
