Kyrkan pratar för lite om att egot blockerar oss från Gud, från andra och från oss själva. Det säger prästen Mary Philipson – aktuell med boken “Gud kommer underifrån”.
Mary Philipson vill absolut ses “face to face”.
– Jag har skrivit om mitt innersta, då vill jag kunna se hur du reagerar, se dina ansiktsuttryck, säger hon när vi hörs för att bestämma intervjutid.
När vi sedan träffas i Katarina församlingshem på söder i Stockholm förstår jag vad hon menar. Det skulle bli konstigt att prata om livssorger och sårbarhet utan att se varandra i ögonen.
Mary Philipson är pensionerad sedan flera år, men har en ungdomlighet över sig – snabb i steget och i tanken. Hon rör sig fortfarande hemtamt i Katarina församling; hälsar på gamla kollegor och lånar ett arbetsrum för intervjun. Innan hon sätter sig i fåtöljen intill mig, tänder hon ett ljus – förmodligen van från alla själavårdssamtal hon har haft genom åren.
Hon är aktuell med boken Gud kommer underifrån – Ett möte mellan de tolv stegen och Bibeln, men just i dag har hon annat i tankarna: dagen därpå ska hon förrätta en stor begravning.
– Men även där har jag hjälp av tolvstegen, utbrister hon. Du vet, mitt ego vill att alla som kommer till begravningen ska tycka jag är en duktig präst, men då får jag tänka: Det är inte jag som ska göra detta, det är Gud i mig. Förstår du vad jag menar?
Mary Philipson föddes i Minnesota i USA, som barnbarn till svenska emigranter från Dalarna. De grundade en kyrka – Eksjö – med två prickar över o:et, som Mary växte upp i.
– I loved my church! I loved the songs, I knew them all! säger Mary som fortfarande blandar svenska och engelska, även om hon talar svenska flytande.
Erfarenheterna från kyrkan lade grunden för hennes relation till Gud, men det var inte självklart att hon skulle bli präst. Hon var inriktad på att läsa psykologi och hade hela sin utbildning betald, vilket är ett privilegium få förunnat i USA. Ett besök hos släktingar i Stockholm ändrade dock hennes livsinriktning. Hon blev kär, gifte sig och fick två döttrar. Just som hon kände sig uppgiven över vad det skulle bli av hennes yrkeskarriär passerade hon en skylt: “Stockholms teologiska institut”, och var med ens säker på vad hon skulle syssla med.
– Teologin var mitt ämne, alldeles klart, konstaterar hon.
Mary Philipson blev präst och började arbeta i en engelskspråkig församling som då fanns i S:ta Clara kyrka. Det här var i slutet av 1980-talet och Minnesotamodellens tolvstegsprogram började etablera sig i Sverige. Prästen Olle Carlsson hade blivit nykter från sin alkoholism tack vare den, och tog med sig lärdomarna i prästkallet. Samtidigt befann sig Mary på en plats i livet där hon mådde väldigt dåligt. En uppslitande skilsmässa hade lämnat djupa spår. Hon fick tjänstledigt och åkte till Hazelden Foundation i Minnesota – sin egen hembygd – för att studera sambandet mellan beroende och andlighet.
– Att komma dit blev en vändpunkt. Det förändrade hela mitt sätt att predika!
Uppvaknandet kom när jag insåg att jag inte hade kontroll över det som skedde i mitt äktenskap.
— Mary Philipson
Vad var det du fastnade för?
– Från början trodde jag som vanligt att jag skulle visa mig smart, så jag memorerade de tolv stegen och kunde redogöra för olika tolkningar. Men det var först när jag tog till mig budskapet som jag förstod vad det handlade om.
– Uppvaknandet kom när jag insåg att jag inte hade kontroll över det som skedde i mitt äktenskap. Jag hade ingen kontroll över andra människor. Jag brukar säga att det var min första påtagliga släppa-taget-erfarenhet. Det var som att jag doppade min tå i nådens vatten, säger Mary nästan viskande.
[ Tolvstegsrörelsen vill utmana den kyrkliga präktigheten ]
Hur förändrade det ditt sätt att predika?
Mary plockar upp boken och läser innantill. Hon har lagt ner mycket tid på att formulera sig och vill förmedla innehållet precis som hon skrivit det: “I mitt arbete som präst har jag alltid letat efter ett språk som kan tolka de bibliska texterna på ett begripligt sätt för nutidsmänniskor. Jag fann nyckeln i tolvstegsprogrammet.”
Grunden i tolvstegsprogrammet är att erkänna sin maktlöshet och överlämna sig i Guds händer, så som man uppfattar honom. Stegen innebär också självrannsakan, erkännande av fel och bön om förlåtelse. Kopplingen till Jesu undervisning är uppenbar, menar Mary och pekar på bibelord som “Ty den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska finna det” (Matt 16:25).
“Hjälp mig” är heliga ord.
— Mary Philipson
När Mary Philipson började tala om tolvstegsprogrammet blev hennes vänner dock bekymrade. “Du är väl inte alkoholist?” kunde de fråga.
– Men tolvstegsprogrammet är inte bara till för alkoholister! Vi har alla samma grundläggande behov av att bli sedda och bekräftade. Flyktbeteenden för att hantera livet kan se olika ut, men vi behöver alla säga: “Hjälp mig”. “Hjälp mig” är heliga ord.
Vad är det som hindrar oss från att be om hjälp?
– Det är vårt ego. Egot kan absolut vara konstruktivt – det får oss att vilja skapa meningsfulla saker för oss själva och andra, men det destruktiva egot är allt det vi använder för att försvara oss, hävda oss eller tränga bort det som skaver. Det kan vara ha-begär, arrogans eller maktlystnad.
– Vi tror att vi har makt, men det är en lögn. You’re gonna die one day! Vad ska du göra med det? frågar Mary uppfordrande och spänner ögonen i mig.
Hur kan man jobba med sitt ego?
– Vi kan inte krossa eller bli av med egot, men vi kan observera det. Vi måste titta på våra blockeringar och fundera: Varför är jag fortfarande arg på mitt ex? Eller på min far som gjorde det där mot mig när jag var liten?
Vad kan kyrkan lära av tolvstegsmetoden?
– Att tala ett språk som förtydligar människors tendens att leva i illusionen att vi är oss själva nog. Att hjälpa människor få syn på sina andliga blockeringar, på egots skyddande rustning som vill få oss att tro att vi har kontroll, att vi äger livet. Jag är 77 år och vid relativt god hälsa, men vad kommer doktorn säga nästa gång? Jag simmar ju i maktlöshet! säger Mary och slår ut med armarna.
– Som konfirmationspräst lärde jag konfirmanderna tre böneord: “Tack”, “hjälp” och “förlåt”. Alla dessa former av bön har sin grund i otillräckligheten; “tack för livet, hjälp mig, förlåt – jag är inte perfekt”.
Och det verkar som att Mary lever som hon lär. Innan vi skiljs åt ställer hon en fråga.
– Kan du snälla be för mig imorgon? I mig själv kommer jag inte klara begravningen, men jag vet att Gud kan verka genom mig.
[ Jacob Schönning: Jag var fast i porrmissbruk, men blev fri ]
---
Fakta: Mary Philipson
Ålder: 77 år.
Bor: Lidingö.
Familj: Två döttrar och fem barnbarn.
Gör: Pensionerad präst. Föreläser och har några uppdrag från Katarina församling. “Men just nu är jag mycket mormor”.
Aktuell: Med boken “Gud kommer underifrån” (Argument förlag)
---
