Jakob Wiréns bok “Att ge plats för den andre?” har skapat debatt om hur kristna bör se på Muhammed. David Nyström, lektor i Nya testamentets exegetik och kyrkohistoria, uppskattar Wiréns pedagogik, men håller inte med honom i allt.
Titel: “Att ge plats för den andre? Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet.”
Författare: Jakob Wirén
Förlag: Verbum (411 sidor)
Genre: Teologi
Tre personer som går in på en bar är en vanlig inledning till en rolig historia. Personerna karakteriseras ofta av någon distinkt grupptillhörighet (till exempel yrke eller nationalitet), och komik uppstår när egenheter som förknippas med dessa grupper kolliderar.
I sin bok “Att ge plats för den andre?”, vill Jakob Wirén utforska de svårigheter, spänningar och möjligheter som uppstår när olika religioner och världsåskådningar behöver samsas om samma utrymme. Wirén, som är docent i systematisk teologi och till vardags teologisk sekreterare åt ärkebiskop Antje Jackelén, tar sin utgångspunkt i ett samhälle som blir alltmer mångreligiöst. Den bild han väljer att illustrera detta med är inte en bar utan en buss, där resenärer med olika bakgrund och resmål behöver “ge plats” åt varandra för att resan ska bli angenäm för alla.
I centrum för boken står kristendomens relation till judendom och islam – två religiösa traditioner med vilken den har mycket gemensamt. Efter en inledande introduktion till ämnet religionsteologi följer bokens tre huvudkapitel som vart för sig utforskar olika sätt att ge teologiskt utrymme åt den andre.
Det första tar avstamp i det arbete som de interreligiösa råden i Sverige utför. Här bidrar Wirén med ett antal djupintervjuer med olika rådsmedlemmar, om deras syn på sitt arbete. Vad ägnar sig de interreligiösa råden åt, och vad hoppas de uppnå? Efter det följer ett kapitel som tar sig an ersättningsteologiska strukturer i kristen teologi, gentemot judendomen. På ett förtjänstfullt sätt, genom analyser av såväl psalmer som moderna predikningar, visar Wirén hur ersättningsteologiska motiv är djupt inbäddade i den kristna berättelsen, och skissar på strategier för att hantera dem.
Därefter bränner det till. I nästa kapitel mynnar Wiréns strävan mot teologiskt utrymmesskapande ut i ett resonemang runt hur även kristna kan se på Muhammed som en profet. Detta är troligen bokens mest kontroversiella inslag, vilket illustreras av den debatt som det redan skapat i kristna medier. Ansatsen tycks skorra mot en av bokens ofta upprepande grundteser: att ge teologiskt utrymme till andra innebär inte att man behöver ge upp eller kompromissa med sin egen tro. Jag har mycket svårt att se vad ett kristet erkännande av Muhammed som profet skulle kunna bidra med i religionsdialogen. Kristna kan aldrig definiera Muhammeds profetroll på samma sätt som muslimer – något Wirén erkänner – och redan där introduceras därför en begreppsförvirring som grumlar, snarare än förtydligar samtalet. Varför använda oss av samma termer när vi ändå inte menar samma sak?
“Profeten” har ju heller ingen självklar eller allmänt accepterad plats i kyrkohistorien. Spontant kan det därför kännas magstarkt att be en kristen tillerkänna Muhammed en titel som hon inte ens ger lärare och reformatorer inom den egna breda trostraditionen (till exempel Augustinus, Thomas av Aquino eller Luther). Bättre då att vara tydlig både med vad som förenar och skiljer trosuppfattningar åt, och i det finna en grund till respektfull dialog.
[ Jakob Wirén: Samtalet om kristnas syn på Muhammed behöver fördjupas ]
I bokens avslutande kapitel utforskar Wirén den bibliska förbundstanken som ett möjligt redskap till att skapa teologiskt utrymme för andra trostraditioner än den egna. Argumentet är att förbundet i Kristus inte behöver vara det enda genom vilket Gud möter människor. Resonemanget blir dock otydligt och relativistiskt, trots Wiréns ambition att undvika just det. Uppfattningen att kristna kan stå fast vid sina sanningsanspråk, går svårligen att kombinera med åsikten att “andras omvändelse till den egna traditionen” inte bör vara målet utan “allas omvändelse till Gud” (s 365). För kristen tro är nämligen “omvändelse till Gud” liktydigt med “omvändelse till Kristus”.
Som helhet är det dock en informativ, tankeväckande och stimulerande bok. Jag imponeras av hur välskriven och lättläst den är, trots dess bitvis tunga och komplicerade innehåll. Något som tydligt framträder, inte minst i intervjuerna med medlemmarna i de interreligiösa råden, är vikten av gemenskap och relationsbyggande. Utan det fyller religionsteologiska diskussioner ingen funktion. I slutändan är det nämligen inte olika religiösa föreställningar som möts, utan människor som lär sig att se, lyssna till och ge utrymme åt sin medmänniska. Som lär sig att ge och ta, lära känna och låta sin medresenär sträcka ut sina ben på bussen. Eller, i en annan tappning: En rabbin, en präst och en imam gick in på en bar. De beställde något att dricka, började prata med varandra, och blev vänner!
[ Karl-Henrik Wallerstein: Teologisk återvändsgränd att se Muhammed som kristen profet ]
