Titel: Som ringar på vattnet – Nådens rörelse från förtvivlan till förvandling
Författare: Magnus Persson
Förlag: EFS Budbäraren (226 sidor)
Genre: Teologi
Den ser bedrägligt anspråkslös ut, Magnus Perssons bok “Som ringar på vattnet”, men är en ganska ambitiös genomgång av den reformatoriska teologi som Persson, mångårig pingstevangelist och pastor i Malmöförsamlingen United, upptäckt. Persson menar att just denna teologi räddat honom från den aktivistiska fromhetens upptagenhet vid “radikalitet” och “relevans”.
Med utgångspunkt i profeten Jesajas vision av Herrens härlighet och den känsla av total ovärdighet som denne då erfor vill Persson teckna det under som måste till för att profeten (och kristna människor i hans efterföljd) ska kunna komma från “Ve mig” till “Sänd mig”. Det går inte att ta miste på den tacksamhet som författaren känner inför att ha kommit i kontakt med det han själv kallar “helkyrklighet” och där han fått nya vänner som Martin Luther och Carl Olof Rosenius.
[ Oväntade texter av Luther översätts åt församlingar ]
Rätt länge under läsningen funderar jag på vem som är Magnus Perssons tänkta läsare. Så småningom kommer jag fram till att hans bok är en appell till ämbetssyskon, med den nyfrälstes iver att blåsa liv i kollegernas “första kärlek” (Upp 2:4). För mig som tjänar i en kyrka som kallar sig “luthersk” manar det till eftertanke att vi så ofta så lite aktar på det arv som Persson i mogen ålder upptäckt, vilka rikedomar – för egen uppbyggelse, för kyrkans liv och, inte minst, i själavården – vi har i vårt arv. Dessa skulle vi kunna ha ännu mer glädje av om vi bemödat oss om att blåsa bort det damm som alltid samlar sig på det som aldrig används.
I sina bästa stunder är Persson självkritisk och personlig. Lite för ofta tycker jag att han slarvar bort möjligheten att bemöta kritik, de grupper han stångas mot förblir anonyma, “alltför få idag”, “mycket förkunnelse tenderar”…Jag tror boken hade vunnit på om Persson vågat stanna lite vid dessa skiljaktigheter och möta dem.
