Vår tid lider brist på tystnad, men ändå värjer vi oss för den. I “Ljudet av tystnad” delar Tomas Sjödin personligt med sig av tystnadens skatter. Per-Johan Thörn Wistrand inspireras – och utser boken till en av Sjödins bästa.
Titel: Ljudet av tystnad
Författare: Tomas Sjödin
Förlag: Libris (220 sidor)
Genre: Teologi / Livskunskap
Jag känner igen mig. Jag gör verkligen det. När Tomas Sjödin över ett tidigt uppslag i boken beskriver vad han känner när han står mitt på prärien i den amerikanska delstaten Wyoming, med Klippiga bergen som fond i fjärran, och ser ut över ett till synes ändlöst landskap. I höglandsplatån High plains, till ytan lika stor som Sverige. Ödsligt och storslaget.
Han tar upp sin mobil för att fota skönheten och skriva hem om den, men inser att han långtifrån kommer att lyckas med att förmedla upplevelsen. “Jag grät för att jag visste att detta var för stort för min mobilkamera och för stort för att fånga i ord.” Där på sidorna känner jag att han väldigt exakt ringar in något jag inte har sett i text förut. Jag försöker läsa högt för min fru Anna från soffan, men rösten dränks i tårar.
[ Tomas Sjödin: Jag önskar att jag upptäckt tystnaden tidigare ]
I möte efter möte med mer eller mindre bekanta försöker jag beskriva vad specifika upplevelser av natur, resor, Gud, kärlek, kultur och löpning gör med mig. Ändå känner jag nästan aldrig att jag helt når fram på det sätt jag önskar. Det är det upplevda glappet som drabbar mig i närkontakten med Sjödins text.
Känslan bär jag sedan med mig genom resten av boken. I mångt och mycket är den en upptäcktsresa, i det yttre som i inre bön. Från möten med författarna Philip Yancey och Eugene Peterson under den nämnda USA-resan, via ett rop in i stormen på en kanarisk ö samt ett klosterbesök i Toscana till kungsfiskaren och en hög med bönemattor i Filadelfia i Kramfors.
Det är en insiktsfull text om något lika välbehövligt som svårfångat. I en värld med få stilla platser inspirerar kapitlen till att tystna på ett medvetet sätt.
Men tystnad, ofrivillig som frivillig, har vi inte fått nog av den under detta pandemins år?, tänker jag. Gång på gång har små och stora tillfällen att träffas ställts in eller flyttats fram på obestämd tid. Ja, kanske har vi fått nog av tystnad. Eller så behöver vi det mer än någonsin i virusnyhetsbruset.
[ Dominik Terstriep: Du främmande, skrämmande tystnad ]
I tystnaden länkas saker samman, skriver Sjödin; “Minnen och känslor kastar ljus på varandra.” Och med en klang av Bergspredikan: “De som har sina Instagramkonton i hjärtat. Och kanske bara där.” Det är en utmaning om någon. Oavsett eventuell framgång på området att inte framhäva jaget digitalt tycker jag det är vila att läsa sådana rader.
“Det finns en sanning i tystnaden som man inte kommer undan”, är en annan träffande mening jag skriver ner under läsningen. Författaren nämner den i en utläggning om ett laboratorierum i Minneapolis där kompakt tystnad råder och kopplar ihop orden med att be i sin kammare och att “tvingas” möta sig själv. Ja, att rent av lyckas höra ljudet av den egna kroppen.
Sjödin bygger träffsäkert vidare på den tradition av personligt utmejslade essäer, där egna betraktelser fogas ihop med andras tankar, vilka vi förknippar honom med. Jag har läst honom mycket genom åren och vill hävda att den här boken, bortsett från en del korrekturmissar, till och med är i klass med briljanta “När träden avlövas ser man längre från vårt kök”.
Det är också skönt att corona dyker upp först i slutet. Det alldeles för bekanta konceptet tillåts inte ta över boken. Han, liksom vi, tvingades vända hem från Spanien när allt stod och vägde i mars. Även där känner jag igen mig.
[ Tomas Sjödin: Hela våren är helt blank ]
