Kulturskribenten och författaren Maria Küchen är aktuell med en fastebok som inte stryker medhårs. För Dagen berättar hon om komplicerad godhet och varför hon har svårt för Moder Teresa.
I höst är det 18 år sedan Maria Küchen blev kristen. Hon befann sig på Svenska kyrkans psalmskrivarläger i egenskap av poet och överrumplades av storheten i att samlas kring utforskandet av Gud. Och mitt i allt, dök Jesus upp.
– Han kom bokstavligen in i rummet, som en materiell men osynlig närvaro som sa: Bli inte rädd, det är jag. Men jag blev livrädd! Det var en skrämmande och samtidigt magnifik erfarenhet som gjorde mig kristen. Sedan dess har jag aldrig tvivlat på min tro.
På några dagar hade Maria Küchen gått från sökare till övertygad kristen. Före hemfärd fick hon en hälsning från en av de andra lägerdeltagarna: “Kom ihåg att kyrkan inte är ett sammanhang av helgon, utan av människor. All skit som du kan hitta hos människor utanför kyrkan, kan du också hitta i kyrkan.”
[ Maria Küchen: Gud är mer än medelklassmys ]
Ganska snart fick Maria Küchen erfara att orden stämde. Och hon fick också syn på sin egen bräcklighet. Samma tema undersöker hon nu i fasteboken När jag bröt mot buden där passionsberättelsen korsbefruktas med de tio budorden.
– En del har tyckt att boken innehåller för mycket borde och måste, men sådana är ju budorden till sin natur, säger Maria som inte håller med om att boken skulle glorifiera självbestraffning.
– Vi lever i en tid där plikt är ett fult ord och säger istället: Bejaka dina egna önskningar och impulser, skapa ditt eget liv. Därför blir det intressant att fråga: Vad händer om jag inte bejakar mig själv utan utmanar mig själv och tittar på det som jag gjort, tänkt och sagt, som inte var så bra?
Maria Küchen berättar att en av de stora upptäckterna som hon gjorde när hon blev kristen var vilken befrielse det finns i syndabekännelsen.
– Jag tycker om att det finns ett rum – ett intimt rum – där jag kan öppna mig fullständigt och berätta om när jag har felat och sedan få förlåtelse. Vi gör ju alla fel. Synden är ett fabrikationsfel, annars skulle inte världen se ut som den gör. Efter syndabekännelsen går jag ut och syndar hjälplöst igen, men vet samtidigt att det där rummet alltid finns kvar.
I boken När jag bröt mot buden berättar Maria Küchen om ett kyrkligt sammanhang där församlingsmedlemmarna föreslogs alternativet att skriva sitt eget sommarprat om syndabekännelsen kändes främmande för dem. Själv fick hon förslaget att byta ut trosbekännelsen mot något mer lättsmält och sekulärt. Men det fungerar inte för Maria.
– När jag stämmer in i trosbekännelsen eller syndabekännelsen knyter det ihop mig med andra kristna i tid och rum. Det handlar inte om att jag – en individ i Välfärdseuropa 2021 – ska bli bekräftad just nu just här – utan det knyter samman mig med alla kristna. Det är stort!
Maria Küchen tror att fastetiden som stundar kan bli en tid för rannsakan – att våga möta sin egen brist. Men det är inte helt enkelt att veta hur man ska gå tillväga. I sin bok beskriver Küchen hur hon under en fasta för några år sedan bestämde sig för att bara äta veganskt, vilket visade sig vara både enklare och godare än hon trott. Problemet var bara att de 40 dagarna av veganmat blev mer av en kulinarisk upplevelse och matlagningskurs än fasta. En annan sak hon provade var att följa en fastekalender som varje dag uppmuntrade till en god gärning. En dag var uppmaningen: Ring till någon du ogillar.
– Jag fattar att avsikten är god, men det finns också en risk att man gör andra människor till instrument för den egna fromheten.
– En sådan där grej får mig också att bli nervös och tänka: Snart ringer någon som inte brukar ringa mig och som jag anar har lite svårt för mig, säger hon och skrattar.
När Maria Küchen försökte följa fastekalendern med uppmaningar som “ät vegetariskt” eller “handla på second hand” insåg hon också att hon är mer luthersk än hon först trott. Om man i en katolsk kontext påpekar att handlingarna formar vårt hjärta och vår tro, tänker lutheraner att tron kommer först och att gärningarna blir en naturlig följd.
– Om man fokuserar på de goda gärningarna finns en risk att man börjar betrakta sig själv som lite bättre än andra människor. Det är en superfälla. Men självklart har även den lutherska hållningen en baksida. Om nåd är allt och gärningar inget, då blir det som antinazisten och teologen Bonhoeffer kallade “billig nåd” en frestelse – att strunta i att leva etiskt, för “det är ju bara gärningar”.
Maria Küchen erkänner att godheten är komplicerad. Inte ens Moder Teresa, som brukar tjäna som ett slags godhetssymbol, når ända fram, menar hon.
– När jag närmade mig Moder Teresa fick jag problem med henne. Hon behövde ju dem som lider och dör för att få sin godhet bekräftad.
– Godheten är aldrig helt ren. Längtan efter den rena godheten behöver vi ha, men på ett plan är den dömd att misslyckas. Vi får vila i de uppriktiga försöken. Där kan fastan bli en hjälp.
[ Maria Küchen: En gammaltestamentlig gud skiner igenom hos nobelpristagaren ]
---
Fakta: Maria Küchen
Ålder: 59.
Familj: Man och fyra barn.
Bor: I Lund.
Gör: Skriver.
Aktuell: Med boken När jag bröt mot buden (Argument)
---
