När tre samfund blev ett i Equmeniakyrkan sammanfogades också tre själavårdstraditioner. I antologin “Livshjälp i en orolig tid” tecknar författarna själavårdens historia – från kyrkotukt till öppna samtal.
Titel: Livshjälp i en orolig tid – Själavård i forskning och beprövad erfarenhet
Författare: MarieAnne Ekedahl (red)
Förlag: Libris förlag, Tro & Liv Skriftserie (376 sidor)
Genre: Själavård
Antologin Livshjälp i en orolig tid är en unik komposition som ger viktiga inblickar i aktuell forskning kring själavård/människovård. I en tid av växande sekularisering och existentiell oro är den ett välkommet bidrag som både tecknar utmaningar för kyrkornas själavårdsuppdrag och pekar på möjligheter att nå kyrkovana medmänniskor.
I boken delar erfarna själavårdare med sig av kunskaper kring själavård och andlig vägledning. Boken ger också ett viktigt historiskt perspektiv på själavårdens utveckling, även om de perspektiven i viss mån är begränsade till Equmeniakyrkan och dess grundarsamfund. De riktigt gamla kyrkofamiljernas rika själavårdstraditioner finns inte med. Så inte heller pingströrelsens och andra karismatiska kyrkors syn på, och praktiserande av, själavård och andlig vägledning.
[ De vill ge svenskarna ett existentiellt språk ]
Skillnaden mellan de olika traditionernas själavårdshistoria är påtaglig. Anders Svensson beskriver ingående hur Metodistkyrkans wesleyanska teologi, med rötter i östkyrkorna, har präglat själavården. Försoningen, som relationell och inte så strikt juridisk, har betonats mer som en process till mognad än som momentan förvandling.
MarieAnne Ekedahl har, utifrån vad som skrivits om själavård inom Svenska missionsförbundet, i två böcker och i frågespalter mellan åren 1940 och 1980 sökt svar på frågorna om vad som kännetecknat själavården där. Begreppet frälsning har varit centralt och överordnat. Det har funnits “en fåra av auktoritära påbud om rätt och normer” och tolkningsföreträdet har legat hos själavårdaren. I frågespalterna har det funnits utrymme för dialogicitet. Hon ser i sin undersökning en dialogisk “omsorgslinje” och en auktoritativ “frälsningslinje”.
Equmeniakyrkan har haft och förmodligen har en stor utmaning i att finna en gemensam väg när det gäller själavårdsuppdraget
— Stig Öberg
Larsåke W Persson beskriver en utveckling från “gruppdisciplin till enskild själavård” i Svenska baptistsamfundet, vars själavårdstradition har sina rötter i reformationsrörelserna och främst i anabaptismen. Idealet var att skapa den rena församlingen. Själavård förekom knappast från början i Svenska baptistsamfundet. I stället utvecklades ett system av kyrkotukt med olika disciplinära åtgärder mot medlemmar som bröt not normerna.
Synen på själavård förändrades radikalt när baptistförsamlingarna accepterade att rena församlingar inte kunde vara detsamma som problemfria församlingar. Förändringen blev tydlig bland annat genom den växande undervisningen i själavård vid Betelseminariet. En viktig insikt om att “samspelet mellan församlingsvård och enskild själavård, och om balansen mellan utåtriktad verksamhet och omsorgen om de egna medlemmarna” har vuxit fram.
Beskrivningarna av grundarsamfunds själavårdshistorik tyder på att Equmeniakyrkan har haft och förmodligen har en stor utmaning i att finna en gemensam väg när det gäller själavårdsuppdraget.
Boken är ingen lättillgänglig handbok i själavård. Den innehåller stoff som lockar till, eller rent av kräver, djup reflektion kring gudsbild, Guds nåd, människosyn, soteriologi, respekt och vördnad för medmänniskans integritet och förhållande till religion och tro.
Om antologin Livshjälp i en orolig tid blir använd som en viktig studiebok, både av redan praktiserande och blivande själavårdare, kan den säkert påtagligt bidra till att skapa goda skyddande strukturer för, och ge, inspiration till kyrkornas fortsatta livshjälp i vår oroliga tid.
[ Sårbar tystnadsplikt när själavård sker digitalt ]
