Författaren Magnus Malms förra kulturessä ledde till intensiv debatt. Nu utvecklar han sitt resonemang om vägar framåt när kyrkan gjort oss illa.
En besvikelse står alltid i relation till en förväntan. Ju högre förväntan, desto större besvikelse när den inte infrias. Därför blir såren alltid djupare där vi går in med ett vidöppet hjärta och väntar oss att bli mötta med respekt och förståelse. Därför kan ett äktenskap upplevas som det står i det gamla vigselritualet: “den högsta lyckan på jorden”. Eller som många upplevt det när den drömmen brutalt krossas eller långsamt dör kvävningsdöden: ett jordiskt helvete.
Samma sak med kyrkan. Vi går in i kyrkans gemenskap med en vidöppen förväntan på att möta Gud, återspeglad i kärleksfulla människor som tar emot oss och hjälper oss att växa som Jesu lärjungar. Insatserna är höga, både för goda och smärtsamma erfarenheter.
Och naturligtvis kan vi resonera som vissa gör inför äktenskapet: risken är för stor att jag blir sårad, jag avstår från närmare kontakt. Samtidigt visar människans historia att vårt behov av djup och varaktig tillhörighet är så starkt att vi ändå ständigt återvänder till den punkt där vi riskerar att på nytt bli sårade. Alternativet till sårbarhet är total isolering, vilket är ett garanterat helvete. På tröskeln till äktenskapet/kyrkan finns åtminstone chansen att få erfara något annat.
Såren från kyrkan är av olika slag: Maktmissbruk från ledare. Utfrysning. Inte känna mig sedd eller lyssnad till. Andliga övergrepp. Utnyttjad till bristningsgränsen i verksamheten. Överandlighet som slår ut min rätt till mina känslor, min vilja och min tankefrihet. Underkänd som kristen. Andligt uttorkad i brist på vägledning. Och så vidare.
Märkligt nog är det här erfarenheter som vi delar med många av kyrkans helgon genom tiderna. Man brukar säga att ingen har lidit så av kyrkan som helgonen. Dels för att de så klarsynt såg och levde med kyrkans brister, dels för att de ofta själva åtminstone i början mobbades och förtrycktes av maktfullkomliga kyrkoledare.
När Psaltaren gång på gång beskriver Guds folks historia är det utan skygglappar för skandalerna.
— Magnus Malm
Ignatius av Loyola ställdes inför kyrkans inkvisitionsdomstol åtta gånger om jag minns rätt, innan han frikändes av den kyrka han ville tjäna. Eftersom det rörde sig om den ökänt brutala spanska inkvisitionen på 1500-talet hade det mycket väl kunnat sluta med att han blev ett huvud kortare. Nu vigde han i stället sitt liv för att tjäna den kyrka som så länge hade ifrågasatt och motarbetat honom.
Som så ofta är Bibeln betydligt mer osminkad än våra fromhetstraditioner. När Psaltaren gång på gång beskriver Guds folks historia är det utan skygglappar för skandalerna. Psalm 78 och 106 är två exempel på lärorika meditationer över gudsfolkets historia, där poängen inte är att rada upp alla andliga stordåd utan tvärtom: att berätta vad som hänt för att kommande generationer ska…
“…sätta sin lit till Gud och aldrig glömma hans gärningar utan hålla hans bud och inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte utan trohet mot Gud.”
Av detta kan vi dra några viktiga slutsatser:
1. Guds folks/kyrkans historia är allt annat än fläckfri.
2. Detta får inte förtigas utan måste avslöjas.
3. Ett starkt skäl att läsa kyrkohistoria är att lära av misstagen.
4. Det måste rimligen finnas andra skäl att vilja tillhöra kyrkan än att alla där alltid handlar rätt mot Gud och människor.
En kärnfråga blir då: Hur lyfter vi på locket och talar sanning om kyrkan? Jesus säger ju att “sanningen skall göra er fria”. Här tror jag vi måste både hålla samman och hålla isär två spår:
Det första spåret handlar om kyrkans strukturella och teologiska urspårning. Framförallt den teologiska, eftersom den alltid är “uppströms” i förhållande till allt annat i kyrkan. Teologin formar gudsbild, människosyn, ledarskap, gudstjänstkultur, politik och så vidare. Den i denna mening offentliga och kollektiva dimensionen av kyrkan måste bearbetas offentligt i öppna samtal och - när så krävs - rättsprocesser.
[ ”Jag måste hålla mig borta från kristna för att behålla gudstron” ]
På den här spelplanen är det direkt farligt att säga “vi tystar ner det här och gör ingen offentlig sak, låt bara de enskilda slicka sina sår i det privata”. Så har till exempel Katolska kyrkan alltför ofta försökt hantera sina pedofilskandaler, med (till slut) känt resultat.
En mer “andlig” form av tystnadkultur är när kritiska röster avfärdas som att gå djävulens ärenden (är det en kvinna har hon antagligen “Isebels ande”). Det är en härskarteknik som kan jämföras med ett av ökenfädernas tänkespråk: “Djävulen gläder sig inte över något som över den som håller inne med sina tankar”. Så kan “människonaturens fiende”, som Ignatius kallar honom, hålla en människa fången i åratal: “Det är nog mig det är fel på, det är nog bäst att jag inte säger något”.
I pingströrelsen visade det sig extremt svårt att få till stånd ett offentligt samtal om vilken teologi som låg i botten på Knutbytragedin. Frågan har ofta avfärdats som “det handlar om enskilda personer”, i stället för att lyfta fram den människofientliga teologi som gav öppet mål för “enskilda personer”.
Ett grundproblem här är att de som predikar och läser teologi och de som arbetar med själavård så sällan tycks prata med varann. Därmed får inte teologin den nödvändiga korrigeringen från vad som händer i människors liv med en viss teologi - och själavården får inte heller den förankring i teologin/Bibeln som kan hindra den från att sekulariseras.
Kärnan i läkeprocessen är förlåtelse, men den kan inte börja där. Och absolut inte genom att en annan människa kräver att jag ska förlåta.
— Magnus Malm
Det andra spåret handlar om våra personliga sår av kyrkan. Och här behöver enligt min erfarenhet bearbetningen ske privat och inte offentligt. Kanske vår gränslösa postmodernism har gjort detta svårare än i tidigare kulturer. Jakten på det “autentiska” plus hela internetkulturen har gjort det nästan omöjligt att freda gränsen mellan det privata och det offentliga. När människor skriker ut sina personliga kriser i mobilen på bussen, på sociala medier och i TV-soffan, då hyllas det som “ärligt” och “naket självutlämnande”. Men leder det verkligen till att såren läker?
Någon har uttryckt det så: “Om jag predikar utifrån mina sår, tycker folk synd om mig. Om jag predikar utifrån mina ärr, får de hjälp att konfrontera sina egna sår.” Det finns en tidsfaktor här, innan såret kan bli ett ärr. Men enbart tiden läker inte alla sår. Och det är här mitt ansvar kommer in: att aktivt ta fram mina sår, försiktigt lyfta av locket och exponera dem för läkande.
Att göra den bearbetningen på offentlighetens torg är att underskatta min egen sårbarhet. Såren kom när andra körde över mina gränser, nu blir det jag själv som kör över mina gränser. De nedrivna gränserna behöver i stället få upprättas, genom att bearbetningen sker på en trygg plats: inför Gud i bön (utan fromma klyschor) och inför en människa under tystnadsplikt i själavård, terapi och andlig vägledning.
[ Lagomkristendom är inte lösningen mellan nytända och brända ]
Jag tror att problemen uppstår när vi förväxlar dessa båda spår, och så att säga lägger problemen i fel låda. När vi privatiserar kyrkans teologiska och strukturella problem (“håll tyst utåt och sköt dina egna sår”), respektive när vi offentliggör de personliga såren (“jag kommer att berätta allt jag varit med om för alla som vill lyssna”).
Kärnan i läkeprocessen är förlåtelse, men den kan inte börja där. Och absolut inte genom att en annan människa kräver att jag ska förlåta den som gjort mig illa. Så har exempelvis. misshandlade kvinnor utsatts för nya kränkningar i kyrkans gemenskap, när välmenande personer krävt att “du måste förlåta honom”.
Jag måste börja med att minnas: Vad är det som har hänt? Jag måste få känna att jag äger min historia, och få vara kvar i den tillräckligt länge. Annars blir förlåtelsen ett sätt att lägga locket på.
Men att vara kvar i min berättelse tillräckligt länge betyder inte att stanna i den. “Jag har gått i terapi i fem år och jag hatar min mamma mer än någonsin” som en kvinna uttryckte det. Att fortsätta älta vad som hänt tillför inget nytt och gör mig inte friare. Snarare binder det mig vid det som hänt, som därmed ges makt att sätta trånga ramar för mitt liv.
Som sagt: ingen kan kräva av mig att jag ska förlåta. Men den som väljer att gå den vägen kommer att finna en frihet som inte kan nås på annat sätt. Det handlar inte om att godkänna eller legitimera det som hänt. Jag har rätt att anklaga! Men i förlåtelsen väljer jag att avstå från den rätten. Jag “släpper min sten”, för att hämta en bild från Jesu möte med äktenskapsbryterskan i Johannes åttonde kapitel.
[ Fler artiklar av Magnus Malm ]
När vi förlåter gör vi rent såret så att det kan läka. Ett infekterat sår läker inte. Här visar Gud sin respekt för människans fria vilja. Jag kan inte välja vad som hänt, men jag kan välja vad jag gör med det som hänt. Och det valet får stora konsekvenser för mitt fortsatta liv. Kanske större än själva den smärtsamma händelsen.
“Ateism är en paus mellan två gudsbilder” säger författaren Karen Armstrong. Ibland är det nödvändigt att radikalt ta avstånd från en gudsbild som kvävt min frihet, och släppa allt vad tro heter. Kanske jag så kan bli fri att med tiden närma mig den Gud som fått sitt rätta ansikte i Jesus från Nasaret.
På samma sätt kan det vara nödvändigt att säga nej till en kyrka som förminskat både mig själv och Gud, för att med tiden kunna upptäcka att kyrkan liksom Gud är så mycket större. Paulus tycks fokusera på dessa två dimensioner av helandet när han i Efesierbrevet 3:14-21 ber att:
1. Den helige Ande ska “ge kraft och styrka åt er inre människa”. Guds Ande tar alltså inte ifrån mig mina känslor, min vilja och mitt förnuft. Han stärker dem!
2. Vi ska kliva ur våra trånga fromhetsmönster och upptäcka en större kyrka: “…så att vi tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap.”
