Boken ”Varför vara protestant” blev av Christianity Today utsedd till Årets bok 2024. Dagens recensent, prästen Tobias Hadin, tycker inte att boken förtjänar den utmärkelsen.
”Funderar du också på att konvertera, Tobias?” Den frågan har jag fått fler än en gång sedan min nära vän och teologiska sparringpartner blev romersk-katolik. Mitt svar är oftast någon variant av ”Nej varför skulle jag lämna den kyrka som gett mig Kristus och fortsätter att ge mig så mycket gott?”
Gavid Ortlunds bok Varför vara protestant vill hjälpa dem som lockas att konvertera att stanna kvar. Han skriver tydligt och med teologisk/historisk kompetens. Boken är pedagogisk och lättläst. Ortlund inleder bra med att erkänna rikedomen i andra traditioner och hans bild av protestantismens kärna är tilltalande; han betonar att reformationen inte handlade om att skapa en ny kyrka, utan om att rensa ut missbruk och återvända till källorna. Problemet är bara att han, trots sitt skarpa intellekt, aldrig går i verklig dialog med utmaningarna från katolicismen eller ortodoxin. I stället reducerar han motståndarens argument till karikatyrer och skriver ofta svepande.
Till exempel när han fokuserar på den katolska läran om ofelbarhet: påvens ex cathedra-uttalanden och kyrkomötens beslut om dogmer, utan att förklara hur termen ”ofelbar” förstås i en katolsk teologisk kontext. Han pekar på interna motsägelser i traditionen som bevis mot ofelbarhet, vilket påminner om internet-krigande ateisters tunna kritik av Bibelns ofelbarhet, när de ser att evangelierna har olika berättelser om vem som kom först till graven.
Ortlund ägnar sedan stor del åt att ifrågasätta den historiska grunden för viktiga katolska eller ortodoxa läror som påvens överhöghet, vördnaden av ikoner och Marias himmelsfärd. Han stöder sig på flera kyrkohistoriker, även katolska, och argumenterar för att tron på Marias himmelsfärd saknas under de första århundradena och att första berättelserna som sedan kommer, är ifrån kätterska grupper. Jag saknar kompetens för att bedöma hans historiska analys, men har han kanske en poäng i att dagens troende förväntas bekänna sig till mer än vad exempelvis Johannes Chrysostomos eller Augustinus behövde för att anses vara trogna den enda sanna och Katolska kyrkan?
Enligt Ortlund är protestantismens styrka att den håller fast vid kärnan i den allmänneliga kristendomen utan att ”nymodigheter” blir centrala. Han berör dock inte protestantismens egna brister. Han medger visserligen att modern protestantism ofta avviker från den ursprungliga allmänneliga tron, men hävdar att den ”ursprungliga” protestantiska kyrkan inte gjorde det. Men problemet är bara att den kyrkan aldrig har existerat.
Det räcker med att fråga sig vad protestanter lär om exempelvis dopet eller Kristi närvaro i nattvardens element för att fatta att det finns problem i hans resonemang. Antingen måste man ignorera hela protestantiska rörelser, eller erkänna att ”protestantism” är ett samlingsnamn för olika samfund med varierande teologi, även i grundläggande frågor.
Ortlund har skapat en teoretisk “minsta gemensamma nämnare”-protestantism, där han väljer ut önskvärda aspekter och utelämnar problematiska.
— Tobias Hadin, recensent
Ortlund har alltså skapat en teoretisk ”minsta gemensamma nämnare”-protestantism, där han väljer ut önskvärda aspekter och utelämnar problematiska. Denna teoretiska konstruktion jämförs sedan med det han ogillar i två levande kyrkors verklighet.
I sista kapitlet ger författaren råd till dem som överväger att konvertera, bland annat uppmanar han till att inte jämföra den bästa teologin och de skarpaste teologerna i den tradition som lockar med bristerna i ens egen kyrka och predikanterna i sin lokala församling, vilket är bra. Men sedan skaver det rejält. Ortlund närmar sig nämligen frågan om konversion som om det främst handlar om ett individualistiskt projekt där du kastar in olika traditioners läror i en teoretisk boxningsmatch. Det låter som att vi ska välja kyrkotillhörighet som vi väljer mobilabonnemang.
Föga förvånande slår han fast att det är ”mest logiskt att vara protestant om man ska vara kristen av något slag!” Med den kommentaren inser jag att Ortlunds argument för att man ska vara protestant och mina skäl till att med gott samvete kan vara det, skiljer sig åt. Dogmatik är viktig, men för mig är det ologiskt att teoretiska resonemang ensamt ska avgöra kyrkotillhörighet. Jag känner dessutom flera som konverterat från protestantismen just på grund av att de upplevde dess teologiska system som ologiskt.
Jag saknar också en ekumenisk strävan i boken. Den innehåller ingen hjälp i att våga stanna där man är och gräva i kyrkans gemensamma källor och se hur ens egna sammanhang kan ta vara på de gåvor andra kyrkofamiljer bidrar med i Kristi kropp. Vi protestanter tror ju, som författaren medger, att ortodoxa och Katolska kyrkan är legitima uttryck för Kristi kyrka, till skillnad från hur de ser på oss. Därför hade det varit naturligt att lägga fokus på att finna en trygghet i att stå kvar så länge man finns i en kyrka där man får näring för sin tro och inte far direkt illa? Att arbeta därifrån för att Jesus förbön om att vi alla ska bli ett, ska få ett bönesvar! För inte är väl vi protestanter så otrygga i vår identitet att vi måste påpeka flisor i vår nästas kyrkas öga, för att känna oss bättre med bjälken i vårt eget?”
[ Katolska kyrkan har en bredd och ett djup som jag saknat i frikyrkan ]
---
Titel: Varför vara protestant? En kritisk jämförelse med katolsk och ortodox tradition.
Författare: Gavin Ortlund.
Förlag: Apologia (271 sidor).
Genre: Teologi.
---
