När Åsa Roxbergs man kom ut som transsexuell stod hon tyst bredvid, men nu vill hon berätta sin historia.
För fem år sedan hade filmen ”Min pappa Marianne” premiär. Den handlar om prästen och trebarnspappan Åke Roxberg som 2010 kom ut som kvinna. Filmen, som bygger på dottern Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”, är trots det allvarliga temat en dramakomedi. Rolf Lassgård spelar pappan, Hedda Stiernstedt dottern och Lena Endre mamman.
Om den sistnämnda skrev filmkritikern Fredrik Sahlin: ”och Lena Endre … nja, hennes roll är nedbantad, blir mest en rundningskon (förutom i en krystad vändning mot slutet), men det är inte hennes fel, hon gör det hon ska.”
Den beskrivningen speglar också verkligheten; Lena Endres förlaga – Åsa Roxberg – glömdes bort i filmprocessen. Ingen från produktionen kontaktade henne för att höra hennes perspektiv. Och hon fick själv be om att få filmen skickad till sig före biopremiären.
– Det var en fin film, men jag kände inte igen mig i hur jag blev gestaltad. Våndan kom inte fram.
[ Prästen Åke blev Ann-Christine – nu blir historien storfilm med Rolf Lassgård ]
Gifte sig som 20-åring
Åsa Roxberg är professor i vårdvetenskap och har bland annat forskat om olika typer av lidande. Själv säger hon att hon under många år inte erkände sitt eget lidande, bara uthärdade det. Hon distanserade sig från sig själv, sina känslor och framför allt: från sin makes hemlighet.
Hon var bara 20 år när hon sa ”ja” till att leva med honom i nöd och lust. Vigseln ägde rum 1973 i Hästveda kyrka, i Åsas hembygd. Paret hade träffats något år tidigare inom kretsen av den högkyrkliga och teologiskt konservativa Laurentiistiftelsen i Lund. Hon studerade till sjuksköterska, han till präst. Hon tyckte att han var attraktiv och manlig i sitt skägg och snygga manchesterkavaj. Dessutom stack han ut i gruppen av milda teologistudenter; han hade temperament och tydliga åsikter.
Men en kväll nämnde han något som skulle förändra deras liv.
De satt i Åsas studentlägenhet när han berättade att han ibland kände dragning till kvinnokläder. Åsa förstod inte vad han menade.
– Det här var 1970-tal, jag var inte ens 20 år gammal och hade aldrig stött på något sådant förut. Han berättade att det kallades för transvestit, och efteråt fick jag slå upp ordet i mitt medicinska lexikon.
Tror inte på äktenskap där man har hemligheter
Fästmannen försäkrade Åsa om att det inte skulle påverka deras förhållande särskilt mycket. Därefter pratade de inte mer om saken. I stället gifte de sig, han fick församlingstjänst, de fick barn, flyttade till Zimbabwe som missionärer, hade fullt upp. Men i bakhuvudet fanns det något som skavde, berättar Åsa Roxberg.
– Det var som ett orosmoln som förföljde mig – en känsla att något inte var som det skulle. Men jag var väldigt bra på att förtränga det, ville inte kännas vid det utan låtsades som om det inte fanns. Jag ville inte förlora det vi hade. Samtidigt bar ju min exman på den här längtan, tänkte på den dagligen, antar jag.
– Det är ju naturligtvis inte bra att vi levde så, inte för någon av oss. Jag tror inte på äktenskap där man har stora hemligheter.
Åsa Roxberg hänvisar hela tiden till ”min exman”. Varken i intervjun eller i boken som hon skrivit – I ingen mans land – använder hon några personnamn. Egentligen vill hon inte heller prata så mycket om sin exman, inte spekulera kring hur han kan ha tänkt eller känt.
– Vi har fokus på mig nu, bestämmer hon.
Och så lägger hon till:
– Det är dags.
Valde den tysta vägen
Både som prästfru till en extrovert make och som partner till någon som kommer ut som transvestit och transsexuell har Åsa Roxberg hamnat i skymundan, berättar hon. Men delvis har det varit självvalt.
– När min exman började komma ut var inte hbtq vad det är i dag, utan hans utkommande väckte ju uppmärksamhet. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Så jag tänkte att jag väljer den tysta vägen.
– Bildligt talat var det som att min man kom ut ur garderoben och jag gick in i garderoben – väldigt långt in.
Otänkbart med skilsmässa
I boken som Åsa Roxberg har skrivit blickar hon tillbaka på sitt liv och frågar sig varför det blev som det blev. Som barn var hon nyfiken och självständig, inte rädd för att sticka ut eller säga sin mening. Men med åren blev hon alltmer tillbakadragen, märkte hon.
Kanske var det på grund av hemligheten, funderar hon i dag. Den som till slut inte gick att dölja. Framför allt inte för hennes man. Han som redan som liten pojke berättat för sin mamma att han egentligen ville vara flicka, men blivit tillsagd att inte tänka mer på det, var nu – långt senare – trött på att inte kunna visa hela sig.
Vid ett tillfälle, under tiden som familjen bodde i Zimbabwe, berättade han att hemligheten hade gjort sig påmind på ett sätt som blivit svårt att hantera. Åsa frågade då om han ville vara kvinna, men minns inte att hon fick något egentligt svar.
– Då såg jag framför mig att jag skulle bli ensamstående mamma till tre barn, varav ett ännu var ofött. Det var otänkbart för mig att jag och min man skulle gå skilda vägar; jag gick in med inställningen att ett äktenskap varar för evigt. Men samtidigt kände jag inte att jag kunde leva med maken som kvinna – särskilt inte i Zimbabwe där transsexualitet är olagligt. Så min lösning blev återigen att maken fick tränga bort de kvinnliga tankarna, och jag fick tränga bort att de över huvud taget fanns.
Gömde makens kvinnokläder
Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan hennes exman bestämde sig för att komma ut, men Åsa var fortfarande inte beredd. När ett av barnen kom på besök stuvade hon därför undan de kvinnokläder som brukade hänga jämsides med makens skjortor, slipsar och kavajer. Hon ville skydda barnet från att upptäcka att pappans garderob inte var för pappor, säger hon. Dessutom var hon rädd, ville hejda processen, önskade att allt skulle vara som vanligt.
I sin bok skriver hon: ”Den var som en grå mur som restes mellan oss, och på den stod det skrivet: ‘Han är inte man. Han är inte min make, för det kan hon inte vara. Det som händer nu händer inte, det är inte sant!’”
– Det gick för snabbt för mig, men säkert för långsamt för maken. Han hade velat det här hela sitt liv.
Du skriver att det för andra partners till transsexuella har varit enklare att acceptera den nya tillvaron. De har inte haft några problem med att följa med sin partner till provrummet i klädbutiken till exempel, vilket fått dig att undra varför det kändes så svårt för dig. Har du kommit ett närmare ett svar på den frågan?
– Nej … egentligen inte.
– Men jag ville ha tillbaka den make jag gifte mig med – min make med skägg, det var honom jag hade blivit attraherad av. För mig var det viktigt att jag gett ett löfte till en man.
Åsa Roxberg berättar att hon under den här tiden bad till Gud om att hennes make skulle vilja fortsätta vara man.
– Jag blev arg på Gud att min önskan inte blev uppfylld. Varför hörde Gud andras böner men inte mina?
– Men det fick jag ju ge upp så småningom.
Kände sig degraderad
2012 var makens förvandling förstasidesnyhet i Smålandsposten. Åsa Roxberg befann sig på sin arbetsplats på universitetet och höll föreläsning för ett hundratal psykolog- och sjuksköterskestudenter. Efteråt dröjde hon sig kvar i salen, åt sin medhavda lunch där, ville inte möta kollegornas undrande blickar. Senare samma dag passerade hon personalrummet och såg tidningen ligga uppslagen med sin make i kvinnokläder till allmän beskådan.
Samtidigt som han tog plats i offentligheten som Ann-Christine, gjorde massor av intervjuer, predikade i kvinnokläder – och mötte förståelse i sin församling i Växjö, kände Åsa Roxberg sig degraderad; upplevelsen var att hennes ställning som maka aldrig varit den som utlovades en gång vid altaret. Och hemma var förhållandet ansträngt. Ingen av dem kände sig förstådd, berättar hon.
I dag säger hon att hon ångrar att hon ville fördröja sin makes komma ut-process, men resonerar kring spänningen hon fick leva i: å ena sidan erkänna sin egen sorg och smärta över att förlora den man hon varit gift med i 39 år, å andra sidan gå honom till mötes och leva upp till omgivningens förväntan att bejaka det som skedde. Det spelar väl ingen roll om din make är man eller kvinna, det är ju fortfarande samma person, menade någon. Men Åsa Roxberg kunde inte se det så.
I boken skriver du att din exman uttryckte att han ångrade äktenskapet. Har du haft liknande tankar?
– Nej, jag kan inte säga att jag ångrar löftet som jag gav. För vi har på många sätt haft ett väldigt bra liv och gjort intressanta saker. Vi har varit i Afrika och arbetat och har tre fantastiska barn och sex barnbarn. Så på något vis så tror jag att jag har accepterat att livet är så här. Det innebär utmaningar som man måste hantera. Livet är ingen räkmacka.
Samtidigt säger Åsa Roxberg att den omvälvande livshändelse hon gått igenom väcker ”tänk om”-tankar. Tänk om hon fortsatt vara ihop med irländaren hon träffade i Basel som ung, han som hon i sin bok beskriver som sin stora kärlek. Eller vad hade hänt om giftermålet hade skjutits upp? I boken återger hon hur hennes exman bara några dagar före vigseln insjuknade i kraftig influensa, och frågar sig om det i själva verket var en signal.
– Var det kanske så att det fanns så mycket ångest kring det här att gifta sig hos min exman att han blev sjuk? Jag vet inte.
Bytte stad och jobb
Beslutet att skilja sig var ömsesidigt, men tufft, berättar Åsa Roxberg. Hon bestämde sig för att byta stad och jobb, börja ett nytt liv. När hon ringde till SJ och bokade biljett frågade personen på andra sidan linjen om hon också ville boka returbiljett.
– Nej, resa utan retur, svarade jag. Och det var sådan frihetskänsla att svara så på den frågan!
I dag är Åsa Roxberg 72 år gammal. Sedan 2016 är hon gift på nytt. Även hennes exman har en ny partner. Häromåret firade de jul tillsammans med sina barn och barnbarn.
– Det var första gången jag kunde berömma hennes kläder, vilket kändes som ett stort steg för mig.
Det har verkligen varit en process, betonar Åsa Roxberg. Och ett sorgearbete. Hon har också behövt hantera människors tyckanden och åsikter.
– Jag tror att en del inte förstod mina ställningstaganden, och tyckte att jag var transfobisk, men de frågade aldrig mig hur jag såg på saken. Det var lite synd, för om de hade frågat, hade jag svarat.
Vad hade du svarat?
– Att jag har stor respekt för personer som kommer ut. Antingen det är transpersoner eller homosexuella. För jag vet att det finns så mycket lidande, kamp och smärta. Det gör det också för den närstående.
I boken frågar någon om du och din exman ska kallas mormor 1 och mormor 2, och det motsätter du dig. Hur ser det ut i dag?
– Jag tycker fortfarande att det bara finns en mormor. Jag vill vara ensam på den arenan.
[ Möt transpersoner i den identitet Gud skapat dem ]
---
Fakta: Åsa Roxberg
Ålder: 72 år.
Familj: Gift, tre barn och sex barnbarn.
Bor: Vänersborg.
Yrke: Sjuksköterska och professor i vårdvetenskap.
Aktuell: Med boken ”I Ingen mans land” (Libris).
---
