I Sverige finns det en rädsla för att avvika – och därför en upptagenhet vid att använda rätt ord. Det menar forskaren Katarina Barrling, som i sin bok Världens mest protestantiska land spårar fenomenet tillbaka till Martin Luthers betoning av ”tron allena”.
UPPSALA. Hagakyrkan, som Katarina Barrling är konfirmerad i, sitter ihop med Borlänge kommunhus. Som fjortonåring var det ingenting hon reflekterade över; på den tiden var kyrkan en del av staten och alla visste att man hos prästen både kunde hämta ut personbevis och få syndernas förlåtelse.
Men som vuxen har hon funderat desto mer på hur Sverige har påverkats av att Svenska kyrkan har varit, och i viss mån fortfarande är, så tätt förbunden med staten. En av hennes slutsatser är att vi är mycket mer kristna än vi tror. Omslagsbilden till hennes bok Världens mest protestantiska land föreställer en kyrkomålning i kurbitsstil med en hednisk kvinna som knäfaller för Jesus.
– Det är träffande tycker jag! Det blir nästan som en symbol för Sverige; vi knäfaller fortfarande för Jesus, fast vi inte tänker på att det är det vi gör, säger Katarina Barrling när vi ses på Katedralkaféet i Uppsala.
Hon är docent i statsvetenskap vid universitetet här, men just nu främst verksam som konsult och fri skribent med uppdrag för bland andra Axess och Kvartal. Hon hörs också regelbundet i radioprogrammen Spanarna och Godmorgon världen.
I vår mejlkonversation inför intervjun har hon flera gånger skrivit ”tack snälla Malina”, trots att vi aldrig setts förr, och nu ger hon samma vänliga intryck. Blicken är vaken, rösten engagerad när hon återger resonemang från sin bok.
– Många av de värderingar som de flesta svenskar ser som neutrala, emanerar egentligen rakt ur kristendomen. Som människors lika värde, jämlikhet och tillit – värderingar som präglar mycket av vår tidsanda.
Sedan lägger hon till:
– Eller kanske inte i praktiken, men i vad vi bekänner oss till.
Orden har fortfarande särställning
Just den här diskrepansen mellan ord och handling är ett arv från lutherdomen, menar Katarina Barrling. Hon förklarar att Martin Luthers övertygelse att det är sola fide, tron allena, som är vägen till frälsning, växte fram i kontrast till Katolska kyrkans gärningslära. I reformationens Sverige ledde det till att predikan fick en mer framträdande roll i gudstjänsten och att kyrkan, genom husförhören, kontrollerade att det svenska folket anammade den luthersk-evangeliska tron.
– Än i dag har tron, och orden, en särställning. Inte bara i kyrkan, utan i samhället i stort. Ju mer sekulära vi blir i formell mening, alltså slutar gå i kyrkan, be och tro på Gud, desto mer av trosvissheten som fanns inom den traditionella religionen flyttas över till den samhälleliga debatten.
– De flesta svenskar är nog överens om att det är bra att göra goda gärningar, men i valet mellan en god gärning och god tro, vinner det senare. Om jag gömmer flyktingar eller åker till Ukraina och Gaza, gör jättemycket för utsatta människor, men ändå använder fel ord betraktas mina handlingar som skenheliga, som något jag gör för att kompensera, säger Katarina Barrling.
Bäckström ”darrade på manschetten”
I sin bok använder hon inte ordet cancelkultur, men skriver om avvikelsens och anpassningens pris – om hur snedsteg kan göra att någon exkluderas från sociala och professionella kretsar. Hon tar bland annat den kristne Centerpolitikern Daniel Bäckström som ett exempel.
När han för några år sedan kandiderade till partiledarposten, fick han i en offentlig utfrågning, frågan om han skulle kunna tänka sig att viga ett samkönat par. Bäckström svarade att han dels inte har vigselrätt, dels inte har funderat på frågan.
– Han sa inte: ”Ja, med glädje”, som Muharrem Demirok gjorde, men inte heller: ”Absolut inte.” Det han gjorde var att han svajade, darrade på manschetten, vilket var tillräckligt för att människor skulle reagera. Och inte bara internt i partiet. Sveriges dåvarande jämställdhetsminister, som ju representerar staten, gick ut och sa: Så här får man inte säga.
– Det är också intressant att de som försvarade honom i offentligheten inte var beredda att säga att Daniel Bäckström har rätt att tro vad han vill och att det viktiga väl är vad han gör, utan att de snarare lyfte fram att han inte är så bra på spontana frågor, men däremot en fantastisk person som tror på alla människors lika värde.
Min personliga uppfattning är att vi, genom att bli så upptagna av hur någon uttrycker sig, glömmer andra viktiga saker. Vi missar människor som gör mycket gott, även om de inte använder rätt ord.
— Katarina Barrling
Skulle du önska att det var annorlunda i offentligheten?
– Syftet med min bok är inte att säga vad som är rätt och fel. Att hålla samman människor i grupper är ett fundamentalt mänskligt behov, och det finns ju fördelar med att stå fast vid vissa värderingar. Men min personliga uppfattning är att vi, genom att bli så upptagna av hur någon uttrycker sig, glömmer andra viktiga saker. Vi missar människor som gör mycket gott, även om de inte använder rätt ord. Jag lever trots allt i en sorts föreställning om att handlingar är viktiga. Och det som ytterst förändrar saker.
– I Bäckströms fall gick han ju sedan ut och sa att han visst skulle kunna tänka sig att viga ett samkönat par, men då var skadan redan skedd. Det finns inte så mycket nåd i vårt samhälle. På ytan är Sverige snällt och välkomnande och inkluderande och varmt, men under ytan är det väldigt strängt. Vi säger ofta att man måste våga göra misstag, men när någon gör ett misstag visas den personen väldigt lite förståelse.
[ Daniel Bäckström (C) pressades åter om sin tvekan kring hbtq-vigslar ]
Har du själv fått uppleva cancelkulturen?
Hon funderar ett slag.
– Jag tror inte det. Däremot märkte jag i min uppväxt hur lite som krävs för att klassas som avvikande.
Katarina Barrling växte upp i arbetarstaden i Borlänge, med en mamma som inte arbetade. Pappan var konstnär och kom från Ungen, men bodde i Stockholm. Familjen hade ont om pengar. Och eftersom mamman ofta var sjuk, tillbringade Katarina mycket tid hos sin mormor. Därmed blev hon också påverkad av generationen född på 1910-talet.
– Jag lyssnade på vuxnas samtal, förstod deras ironi och var själv ironisk, vilket gjorde mig väldigt lillgammal. Jag kunde nog vara rätt påfrestande. Samtidigt var jag oerhört barnslig; jag lekte med dockor länge och var liksom i någon sorts fantasivärld.
Staten sakramentaliserades
Till det yttre skilde sig Katarina inte så mycket från de andra barnen, påpekar hon, men ändå blev hon snabbt utpekad som avvikare, och retad. ”Ungern, vad är det för ett land?” kunde barnen säga. I dag ser hon det som ett tecken på hur ett enhetssamhälle kan agera mot den som går utanför ramarna.
Intill kaféet där vi sitter ligger Uppsala domkyrka. På många sätt är den ståtliga katedralen en symbol för det vi talat om. Längst fram i kyrkan ligger Gustav Vasa begravd – han som personifierade sammansmältningen mellan kyrka och stat. Katarina Barrling skriver i sin bok att han ”avmystifierade” religionen och ”sakramentaliserade” staten när han förenade sitt uppror mot unionskungen Kristian II med reformationen av Sverige. De katolska, lite mystiska, ritualerna ersattes av ett fokus på läran och ordet, samtidigt som staten upphöjdes till helig auktoritet.
[ Dick Harrisson: Utan Gustav Vasa kunde Sverige ha förblivit katolskt ]
Risk att kyrkan blir ointressant
Även om kyrkan sedan tjugofem år tillbaka formellt är skild från staten är det fortfarande politiska partier som styr i kyrkan. Dessutom måste statschefen enligt successionsordningen bekänna sig till den ”rena evangeliska läran” och vid riksdagens öppnande hålls en särskilt gudstjänst i Storkyrkan. Katarina Barrling förklarar att religionen tidigt blev en förlängning av den värdsliga makten.
– När staten drog åt ett mer konservativt håll, gjorde kyrkan också det – med viss eftersläpning. När staten sedan svängde, anpassade sig kyrkan efter det. När Svenska kyrkan för något år sedan anklagades för att vara woke, svarade de på Twitter att: ”Jesus har alltid varit woke.”
Katarina Barrling säger att det visserligen inte är svårt för den som är vänster att finna stöd hos Jesus, men tycker samtidigt att ”man skjuter sig själv i foten” när man likställer religion med politik; det förminskar tron till något som kan fångas i politisk terminologi.
– Det finns också en risk att kyrkan blir så ett med övriga samhället att den blir ointressant. Den får svårare att visa det som inom näringslivet kallas USP – unique selling point.
En typisk protestant
Vi lämnar kaféet och går in i domkyrkan. I dag är den ganska tom; bara några få turister vandrar längs gångarna. Katarina Barrling erkänner att hon tycker bäst om att vara i kyrkan utanför gudstjänsttid. Även om hon som barn gick i kyrkans scouter, bad bords- och aftonbön med sin mormor och fortfarande betraktar sig som kristen, är hon inte så kyrklig, säger hon.
På så sätt är hon också en typisk protestant; hon är tillfreds med den personliga kontakten med Gud och känner inget behov av en kyrka eller präst. Hon ser dock att det finns en risk med det; vissa menar att det ligger i protestantismens förlängning att tron till sist blir så abstrakt att det här med Gud bara evaporerar.
– Därför kanske det är bra att återerövra de goda handlingarna? föreslår hon.
---
Fakta: Katarina Barrling
- Ålder: 55 år.
- Bor: Uppsala.
- Gör: Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, konsult och fri skribent.
- Aktuell: Med boken ”Världens mest protestantiska land: Sverige – det extrema landet lagom” (Stolpe förlag).
---
