I det tredje avsnittet av Dagens serie ”Malina provar på” hälsar Dagens kulturreporter Malina Abrahamssons på hos ikonmålaren Efti Papadopoulou Georlin och får måla sin allra första ikon.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men omedelbart när jag kliver in i Efti Papadoupolou Georlins ateljé i Stockholm, känner jag att det är något i atmosfären som är annorlunda där. Kanske beror det på att det kvadratiska utrymmet är täckt med ikoner från golv till tak? Och överallt penslar och färger. Ett ordnat kaos – en känsla av frid.
Titta på avsnittet här
Tidigare var det här rummet förråd, men efter att Efti Papadoupolou Georlin fick ta över, har det förvandlats till skaparverkstad. Här arbetar hon från morgon till kväll.
Du tröttnar aldrig på att måla?
– Nej, säger hon och skiner upp.
De senaste 18 åren har hon arbetat som ikonmålare på heltid. Just nu målar hon inför en utställning i Mariehamn på Åland.
Jag har tidigare haft en föreställning om att ikonmåleri skulle vara förbehållet munkar, nunnor och konstnärer, men Efti Papadoupolou Georlin intygar att det är för vem som helst. Och i dag ska jag få pröva.
Det är ändå med viss bävan jag tar mig an uppdraget. Jag undrar: Hur amatörmässig kan en ikon vara och ändå ge en bild av Gud? Jag är nämligen lite orolig för att det inte kommer att gå så bra för mig.
Redan när jag ska greppa penseln blir jag nervös. Hur ska jag hålla? Samtidigt känner jag mig löjlig; det är ju inte första gången jag håller i en pensel. Men Efti Papadoupolou Georlin har en lugnande inverkan. Och för att underlätta har hon redan förberett en träplatta till mig där hon kalkerat en bild av en ängel. Mitt uppdrag blir att färglägga.
Änglar är ett av Efti Papadoupolou Georglins favoritmotiv, berättar hon. Ärkeängeln Gabriel var den första ikon hon målade. Det gjorde hon efter att hon som 26-åring besökt Meteora-klostren i Grekland. De ligger högst upp på de branta klipporna som kallas ”Guds fingrar”. Där träffade hon ikonmålaren Vlassis Tsotsonis och upplevde en känsla av hemkomst.
– Det var som att bli träffad av blixten. Där och då kände jag: Det är det här jag ska ägna mig åt resten av mitt liv! Han öppnade ikonernas värld för mig.
Av Vlassis Tsotsonis fick hon träplattor, färger och förlagor på ikoner. Samma sak ger hon mig i dag. På bordet står pigment som blandas med äggtempera. Den innehåller ägg och ättika – ägg för att binda och ättika för att konservera.
Första steget är att blanda rätt nyans. Efti Papadoupolou Georlin instruerar mig, berättar att man börjar med de mörkaste färgerna, målar lager på lager, och sedan ljusar upp. Man går alltså från mörker till ljus, symboliskt från död till liv. Men det gäller att färgen inte blir för blöt, det får inte bli ”pöligt” på ikonen. Det är ofta ett problem hos de som är vana att måla i akvarell, säger Efti. Hennes erfarenhet är att nybörjare ofta är de som är bäst på att måla ikoner eftersom de inte lika lätt fastnar i perfektionism. Det känns betryggande! Då kanske det inte är helt kört för mig.
Medan jag börjar måla bakgrunden i blått berättar Efti Papadoupolou Georlin att hon har sitt ursprung i Grekland, men att hon kom till Sverige som tvååring. Om somrarna åkte hon däremot ofta med familjen till Thessaloniki. Där är ikonerna någonting vardagligt, finns överallt, såväl i de ortodoxa kyrkorna som i gathörnen och i hemmen.
Som barn ägnade Efti inte ikonerna så mycket uppmärksamhet, men hon tyckte om att teckna och som tonåring kunde hon sitta i timmar och måla ansikten, kroppar och kläder.
– Egentligen hade jag velat vara ute med kompisar eller gått på fest, men det var inte möjligt för mig, så jag satt mest hemma. Tecknandet blev min räddning och min tröst.
Utan att vara medveten om det övade hon sig också inför sitt framtida yrkesliv.
Sin första ikonmålarkurs gick Efti Papadoupolou Georlin efter besöket i Meteoraklostret. I en hel månad, från morgon till kväll, gjorde hon knappt något annat än att måla. Ikonerna väckte både vördnad och en känsla av frihet i henne, berättar hon. Men sedan dröjde det ändå tio år innan hon målade igen. Hon blev folkhögskolelärare, gifte sig och fick barn.
– Ändå visste jag hela tiden att det var ikonmåleriet som jag var ämnad för, säger hon och liknar det vid ett beroende.
– Men med goda biverkningar! Jag blir lugn och harmonisk, och är som i en annan dimension. Det låter kanske lite märkligt, men det känns som att jag försvinner in i helgonens liv, blir ett med dem.
På träplattan framför mig ser jag min egen första ikon växa fram. Det är svårt att få fram rätt nyans på färgen, svårt att få skuggorna rätt. Och svårt att måla ansiktet, det är så pilligt.
Jag kommenterar att det känns som att man måste ha mycket tålamod som ikonmålare, och Efti säger att det nog stämmer, men att hon själv egentligen är ganska rastlös. Däremot kan hon försjunka i målandet, det blir som meditation, eller bön. Som förstagångsmålare har jag svårt att nå samma stadium av lugn. Jag känner mig närmast jäktad för att få klart.
Sedan, efter två och en halv timme, är min ikon klar. Både jag och Efti Papadoupolou Georlin är förvånade över att det gick så snabbt.
Det sista jag gör är att – uppmuntrad av Efti – signera ikonen.
– En del tycker inte att man ska signera eftersom man ser sig som en kanal för Gud snarare än en konstnär, men det tycker jag absolut att du ska skriva ditt namn. Det är din allra första ikon, den får du vara stolt över.
Och det är jag faktiskt. Den blev mycket bättre än jag kunde föreställa mig.
---
Fakta: Ikoner och ikonmåleri
- Ordet ikon kommer från grekiskans ord för bild.
- Ikoner används främst inom de ortodoxa och katolska kyrkorna, men även inom de lutherska. Ofta avbildas Jesus Kristus, jungfru Maria med Jesusbarnet, olika helgon och änglar. Ikonen betraktas inte bara som en illustration, utan som en fysisk manifestation av det den representerar.
- Ikonmåleriet har sina rötter i kristet måleri från 300-talet, i synnerhet i de målningar som förekom i katakomberna i Rom, men det egentliga målandet av ikoner uppstod i det bysantinska riket på 500-talet.
- Att måla en ikon kan ses som en gudstjänst genom hantverk. Vissa svenskspråkiga ikonmålare talar inte om att ”måla” en ikon utan i stället om att ”skriva” en ikon. Detta språkbruk, som är omstritt, beror på att grekiskan och ryskan har ett och samma ord för ”skriva” och ”måla”.
- Historiskt har det funnits kritik mot användningen av ikoner. Med hänvisning till bildförbudet i 2 Mosebok 20:4 förbjöds och förstördes ikoner under två perioder under 700 och 800-talet.
---
