I filmen ”Rörelser” möter vi människor i den mytomspunna Korpelarörelsen i 1930-talets Tornedalen. En stark och mångbottnad film, som trots att den skildrar en extrem och urspårad religiositet, lyckas göra det på ett inkännande och respektfullt sätt gentemot de människor det handlar om.
Extremism. Sekterism.
Två ord och företeelser som tyvärr tycks åtfölja människors strävan att hantera och utmana de villkor de är satta att leva under – i olika tider och olika kontexter. Många har försökt utforska hur och varför extrema och sekteristiska rörelser uppstår och drar till sig följare. Med olika svar och förklaringar.
I en intervju i Dagens Nyheter prövar Jon Blåhed, regissör och manusförfattare till den bioaktuella svensk-finska filmen ”Rörelser”, tanken att sådant lättare uppstår i samhällen och grupper som känner sig utanför och förbisedda. I hans film möter vi den mytomspunna Korpelarörelsen, som uppstod på 1930-talet i det læstadianska Tornedalen och fick sitt namn efter den finländske väckelsepredikanten Toivo Korpela. ”Tornedalen är något helt eget”, konstaterar Korpela i en scen i filmens inledning.
”Rörelser” speglar hur Tornedalsbornas känsla av hemlöshet – varken svenskar eller finländare och med ett eget språk, meänkieli – går hand i hand med laestadianernas upplevelse av att inte accepteras av ”de höga herrarna” i Svenska kyrkan och hur det sammantaget blir en grogrund för väckelsens anspråk på självständighet, frihet och utvaldhet. Den utbredda fattigdomen i bygderna skapar också en längtan efter något bättre, efter himmelsk belöning – och revansch.
Mötena kännetecknas av livfulla uttryck för hänryckning och extas.
— Magnus Sundell
Filmen är Sveriges första långfilm på meänkieli och bygger löst på författaren, teologen och prästen Bengt Pohjanens roman ”Dagning; röd!” (1993). Pohjanen står också för översättningen av filmmanuset till meänkieli. I romanen liksom i filmen används andra namn på en del av dem som baseras på verkliga personer. Siigurd Siikavaara och Arthur Niemi, som efter att Korpela lämnade rörelsen utvecklade den åt alltmer extremt håll, blir här Teodor och Hannes.
I centrum för berättelsen står Rakel (Jessica Grabowsky) som trivs med arbetet som lärare i byskolan – där en av hennes uppgifter är att lära ut svenska – medan hennes man hemmansägaren Teodor (Jakob Öhrman) är rastlöst obekväm med tillståndet i såväl Tornedalen som sitt eget liv och därför väljer att gå med i Toivo Korpelas rörelse.
När Korpela efter predikoförbud och fördömande från Svenska kyrkan drar sig tillbaka till Finland, tror sig Teodor ha fått en uppenbarelse om att den nya bibelöversättningen är förkastlig och att den är det som i Bibeln benämns ”förödelsens styggelse”.
Kyrkbyns handlare, Hannes (Sampo Sarkela), säger sig ha fått samma uppenbarelse och tillsammans kallar de till nya bönemöten där de utnämner sig själva till profeter. De tolkar in sig själva och Tornedalen i Daniels bok i Bibeln och lägger fokus på ”den yttersta tiden”. Mötena kännetecknas av livfulla uttryck för hänryckning och extas, inom læstadianismen kallat ”liikutuksia” (”rörelser” på meänkieli).
[ Vackert och poetiskt om svek, skuld och nåd ]
Med hänvisning till nya uppenbarelser hävdar Hannes och Teodor att Gud ska sända en silverark till Tornedalen för att hämta 666 av rörelsens medlemmar till Palestina. Den alltid lika högljutt hängivna Tyra Viola (Elina Knihtilä) säger sig i en syn fått ett exakt datum för arkens ankomst.
Mitt i allt detta finns Rakel, varmt troende och med fötterna på jorden. Hon försöker balansera och parera sin makes allt vidlyftigare andlighet och anspråk på att tala för Guds räkning. Hon försöker på olika sätt – ifrågasättande, avledande, tystnad, acceptans och försök att ge sig hän – att förstå vad som är sant och Guds vilja i det som sker och vad hennes egen roll ska vara. Hon vill också skydda Elsa (Maria Issakainen), Teodors dotter, från de värsta avarterna.
När arken uteblir, rörelsen avstannar och Hannes överger tron, tar den alltmer alkoholtörstande Teodor över som ensam ledare, kallar till nya möten i hemmen och börjar predika ett ”frihetens” evangelium, där ingen synd finns och Gud vill att människorna ska vara helt fria, speciellt på det sexuella området – och förvandlingen till en klassisk sekt är därmed fullbordad.
”Rörelser” är en stark och mångbottnad film, bitvis sorglig och upprörande, bitvis ömsint och djupt gripande. De många vackra och storslagna tornedalska naturscenerna förstärker känslan av litenhet och isolering, de illustrerar också tidens obarmhärtiga gång och utsattheten inför krafter svåra att tygla.
Det är en svår konst att spegla religiös galenskap på ett samtidigt inkännande och respektfullt sätt gentemot de människor det handlar om. Att Jon Blåhed lyckas beror nog på att han levt nära den här historien och miljön; han är uppvuxen i Tärendö i Tornedalen, pappa var kyrkoherde, mormor övertygad læstadian. Men såklart också på att han är en skicklig filmskapare, vilket han tidigare bland annat visat med filmen ”Inland” (2020).
[ Läs fler filmrecensioner här ]
Det han skapat här är mycket mer än en fängslande historisk berättelse, filmen berör tidlösa mänskliga behov av mening, självkänsla och samhörighet. Och även om den skildrar något urspårat och extremt i religionens värld, finns här en hel del igenkänning för den som levt i eller nära olika väckelsemiljöer.
Så representerar Rakel och Teodor välbekanta typer i sitt andliga sökande: Den som främst söker trygghet och förtröstan i tron och religionen – och den som söker rörelse, energi och omstörtande radikalitet. Den som ser traditionen som en vilsam famn och ett stöd för tron – och den som ser traditionen som något stelnat och föråldrat, ett fängelse att slå sig fri ifrån.
En rad starka skådespelarinsatser – i rollistan finns flera rutinerade skådespelare, men också filmdebuterande artisten Markus Krunegård – skapar trovärdighet åt ett manus som lyckas berätta en flerårig, komplex och smått otrolig historia på kort tid.
Allra starkast lyser Jessica Grabowsky, som bär filmen från början till slut. Med små medel och nyanser lyckas hon spegla Rakels tvekan, förtvivlan, ilska och uppgivenhet, liksom hennes kloka klarsyn och varma, trygga tro. Ett porträtt att imponeras av – men också att landa i och bära med sig från denna omtumlande historia.
---
Rörelser
Manus & regi: Jon Blåhed
Genre: Drama
Medverkande: Jessica Grabowsky, Jakob Öhrman, Alma Pöysti, Markus Krunegård m fl
Biopremiär: 2 maj
Betyg: DDDD
---
