I kulturjournalisten Nanna Olasdotter Hallbergs romandebut ”Syndernas förlåtelse” skildras ett kyrkligt arbetslag i upplösning. Dagens recensent Martin Ånestrand saknar djup och trovärdighet och undrar om det är såhär det blir när generationen urbana författare mellan 30 och 40 år skildrar sökandet efter mening i vår algoritm-styrda verklighet.
Nästan lika farsartat och absurt som innehållet i hennes debutbok känns det som Kyrkans Tidning och Dagen rapporterat om: att Nanna Olasdotter Hallberg portas från att bli intervjuad i Storkyrkan, Stockholm. I detta heliga rum utspelas nämligen merparten av boken Syndernas förlåtelse som ställer viktiga frågor om vad vi människor kan och bör förlåta. Huvudpersonen tillika jag-berättaren tar jobb som vaktmästare i kyrkan och brottas med frågor om skuld och ansvar. Är det möjlighet att ta på sig skuld för sin brutala och självupptagna pojkväns skull? Finns Gud? Hon söker sin livsmening genom en serie händelser och människor som stundom är märkligt platta och karikatyrartade: den alkoholiserade prästen, den strikta kyrktanten och särskilt den flummigt progressiva domprosten.
Fragmentariska ytor öppnar sig i berättandet, platser av tomhet. Men vad är det som saknas? En autentisk och levande reaktion? Känslan av närhet till karaktärerna, till psykologisk trovärdighet och djup? Blir det så här när generationen urbana författare mellan 30 och 40 år skildrar sökandet efter mening i vår algoritm-styrda verklighet? Det oaktat om det gäller realism eller som här, fantastik. Jag påminns om ytligheten och tomheten i tyska Leif Randts generationsroman från 2020 Allegro Pastell. Syndernas förlåtelse har dock hjärtskärande inslag som är långt från den blaserade och likgiltiga livskänslan i Randts bok.
Historiska paralleller, personer, texter och symboler är många och skickligt invävda i nutidshandlingen. Grovt språk, och dråpliga vändningar är en konsekvent genomförd stil, oftast lyckad, ibland kantig och mekanisk. När bibelcitaten strösslas utan tydligt syfte blir de mest kitsch och dekor, likt Storkyrkans svulstiga fasad. Boken anknyter till fantastikens genre. Dock inte av typen John Ajvide Lindqvists magiska realism/urban fantasy, även om kopplingar finns, utan den traditionella fantastiken där det övernaturliga ofta är ovisst på grund av berättarens sviktande trovärdighet. I Syndernas förlåtelse balanserar huvudpersonen på gränsen till psykos, tror sig vara häxa och ser ett spöke.
I vad utmynnar då berättelsen? Livets skuggsida manifesterad av spöket bjuds in i Guds heliga sfär. Då löses spänningar hos karaktärerna som kan gå vidare. För huvudpersonen är dock denna rörelse tvetydig. Den tänkta livsuppgiften rinner ut i sanden. Frigörelse sker men är traditionellt kodat, liksom för “alla Bibelns kvinnor”: att bli med barn. Romanen lämnar mig med frågor: Är det sistnämnda reaktionärt eller revolutionärt i vår tid? Och hur kommer läsarna att ta emot något så ovanligt och intressant som en nutida skröna om andligt sökande?
Titel: Syndernas förlåtelse.
Författare: Nanna Olasdotter Hallberg.
Förlag: Weyler (258 sidor).
Genre: Skönlitteratur.
[ Nanna Olasdotter Hallberg: ”Jag kände mig jättemycket som en syndare” ]
