I det andra avsnittet av Dagens serie ”Malina provar på” besöker Dagens kulturreporter Malina Abrahamsson den kristna hårdrocksfestivalen Light the Dark.
NORRKÖPING. Jag ska erkänna en sak direkt: Jag är inte så förtjust i hårdrock. Eller rättare sagt: Jag har knappt lyssnat på hårdrock, bara avfärdat det som något som jag förmodligen inte tycker om. Att besöka den kristna hårdrocksfestivalen Light The Dark i Norrköping känns därför som ett bra sätt att vidga mina vyer.
Redan innan portarna slår upp till klubben Arbis, väntar ett gäng entusiaster utanför. Mikael Kuusela från Borås är ett riktigt hårdrocksfan, berättar han. I början av 2000-talet, när festivalen Bobfest var som störst, hyrde han en buss och tog med sig 60 personer dit. Light the Dark är en fristående fortsättning på Bobfest, men i år fick Mikael inte med sig någon kompis. Däremot kommer han att känna många på plats.
Han har lyssnat på kristen hårdrock sedan han var 15 år, och på ryggen av hans t-shirt finns några av hans favoritband: Jerusalem, Stryper, Skillet.
– Skillnaden mellan kristen hårdrock och ”världslig” hårdrock är texterna. Jag får hopp från texterna och styrka från musiken, säger han.
Se avsnittet här
En av de få sakerna jag vet om hårdrock är att det brukar vara moshpit på konserterna, att folk kastar sig mot varandra. Jag tycker att det verkar lite obehagligt. Kommer jag få se moshpit i kväll?
– Det hoppas jag, säger Mikael Kuusela och sträcker två pekfingrar upp i luften och visar hur han kommer att digga.
Han förtydligar:
– Men jag gör inte djävulstecknet!
Djävulstecknet kallas det när pekfinger och lillfinger pekar mot luften. Jesustecknet görs med ett finger.
– Det var en predikant som sa att Satan är alltid nummer två, därav två fingrar, och Jesus är alltid nummer ett. Men några kör ändå med två fingrar, tycker att det bara är ett rocktecken. Och egentligen spelar det inte så stor roll; det är ju Gud som gett oss alla fingrar!
[ ”Många av mina hårdrocksvänner har blivit brända av kyrkan” ]
Cina och Dinge Karlsson från Söderköping är också tidigt på plats. De är bikers, bär västar med uppståndelsekors på ryggen. De har alltid gillat hårdare musik, berättar de.
– Det är lite mer go i det, säger Cina.
Dinge inflikar, med ett leende:
– Det är inte som dansband, om man säger så.
Men hur trivs ni med musiken i kyrkan?
– Lovsång går bra! Då prisar man ju Gud, säger Dinge.
Cina lägger till:
– Men vi skulle gärna ha hårdrocksgudstjänst, det vore kul. Det får vi ju i för sig varje gång vi är på en sådan här festival.
Sedan öppnas dörrarna. Festivalens arrangör Rickard Bransell hälsar välkomna och berättar att festivalen i en tid av mycket mörker, vill ”light the dark”. Jag undrar hur det kommer märkas?
Min fördom säger att texten inte är så framträdande i hårdrocksmusik, att det är svårt att ens uppfatta vad de sjunger, men när första bandet – All for the King – drar i gång, kommer fördomarna direkt på fall. De sjunger, passande nog, om att lysa upp mörkret. I mellansnacken pratar sångaren Ricard Hulteke om hur viktig Jesus är för honom och bandet. Så ger han publiken en uppmuntran:
– Andra kanske inte tycker att ni ser ut som typiskt äldstebrodermaterial, men låt inte det hindra dig. Gud har en tanke för dig! Följ din passion. Jag föder till exempel upp reptiler, det är inte många andra kristna som gör, men vi behövs i den världen också!
Publiken, som mestadels består av svartklädda män i medelåldern, nickar instämmande. Någon säger “Amen!”.
Sedan spelar All for the King en version av S:t Patricks bön. Nattklubben förvandlas till kyrka och människor sträcker sina händer mot taket, som under en lovsångsgudstjänst. Det är inte lika lätt att göra det till nästa band, norska Våde. Är det det här som kallas growling?, funderar jag på när jag lyssnar. Texten är ohörbar, men jag förstår också lockelsen i den här typen av musik. Ilskan! Passionen!
Däremot är publiken förvånansvärt lugn. Ingen moshpit än så länge. En ensam långhårig kille tar i alla fall chansen att headbanga längst fram vid scenen. Jag beundrar hans mod. Men kanske är han en av dem som åkt långt för att få uppleva kristen hårdrock live. Bland publiken finns människor från Nederländerna, Norge och Storbritannien. Några av banden, som Whitecross och Stop the Bleeding, har rest från USA.
Sedan tar jag själv sats och provar att headbanga. Jag har aldrig gjort det förut. Men mitt pudellockiga hår lämpar sig ändå bra. Dock blir jag genast yr! Hur kan människor headbanga låtar i sträck utan att svimma?
Jag söker mig i stället åt sidan, tittar lite bland merch-stånden. Där finns band-T-shirts, massor med cd-skivor, till och med kassetter. Försäljaren förklarar att hårdrockare inte hoppat på streaming-tåget, de vill ha ”the real thing”, en artefakt, något till skivsamlingen. Kanske för att musiken är en sådan stor del av deras identitet, tänker jag, medan jag tittar på skiva efter skiva med bandnamn jag aldrig har hört talas om.
Fler band följer på scenen. Arrangörerna hade hoppats på 500 personer i publiken, men frågan är om de når upp till 200 personer. Trots det är stämningen god. Och jag är glad att jag kom hit. När jag går hem i natten kan jag konstatera att även om musikstilen inte är min favorit, och nog aldrig kommer att bli, kan jag känna igen något annat: En varm tro på Gud och en vilja att lovsjunga honom. Bara att det sker med lite mera bas och trummor.
[ Malina provar på: Heliga danser ]
---
Fakta: Light The Dark
- Light The Dark arrangeras av Noizegate Productions. Noizegate Productions är ett Norrköpings-baserat produktionsbolag som drivs av Rickard Bransell. Utöver att arrangera Light The Dark har Noizegate Productions i över 25 års tid producerat och gett ut musiktidningen Noizegate Music.
- Light The Dark är en fristående fortsättning på festivalen Bobfest, som arrangerade mellan 1999 och 2005. 2024 gjordes en ”final Reunion”.
---
