Det är fredagskväll och mörkret sänker sig över domkyrkoberget i Strängnäs. Tjugo personer har samlats för en enkel måltid – sorlet är lugnt och lite förväntansfullt. Katedralen alldeles bredvid är stängd för besökare men i varje vrå i kyrkan brinner ljus. Kuddar och filtar, liggunderlag och pallar är framställda.
Alldeles strax ska vi alla gå in i domkyrkan, tillsammans ska vi få vara i tystnad. Omslutna av domkyrkans väggar och generationers böner, tankar och musik. Kvällsretreat i domkyrkan – att få vara tyst i gemenskap – en lyx som jag unnar alla att uppleva.
När jag pratar om eller tänker på tystnaden kan jag känna mig uråldrig. Under min egen uppväxt var tystnaden en självklar del av vardagen. Tystnad var en förutsättning för att kunna koncentrera sig. I skolan skulle det vara tyst i klassrummet – man talade ofta om att kunna “höra en knappnål falla”. Alla skulle få jobba i lugn och ro. Naturligtvis var det inte alltid tyst– men ofta var det ändå en miljö där var och en fick arbeta med sitt.
I skolbiblioteket var det, eller skulle vara, knäpptyst. De som jobbade i biblioteket hyssjade och såg till att miljön skulle präglas av lugn och ro. Bara då kunde man ta till sig böckernas värld och lära sig nya saker. I respekten för varandra var tystnaden en förutsättning.
Kyrkan var självklart en tyst plats. Jag minns att min mormor ständigt satte fingret för munnen och visade att vi inte fick låta i kyrkan. Schyss… stör inte, här inne talar vi med små bokstäver.
Tystnaden i dag är utrotningshotad och vi behöver värna platser där lugnet har en självklar rätt.
— Birgitta Ed, präst
“Tala är silver och tiga är guld” är ett talesätt som präglat många men i dag verkar ordspråket ha tjänat ut sin roll. Men nog är den bakomliggande tanken lika sann nu som då. Den som är tyst kan lyssna – den kan höra andras röster och perspektiv. Kanske är den egna tystnaden en förutsättning för att ta in, lära, förstå och förändras.
Det finns många tillfällen när ljud, sorl och bullrande skratt är viktiga. Ett middagsbord där åsikter bryts, en engagerad debatt mellan dem som tycker olika, tonåringar som fnittrar – ljud som är viktiga och goda. Men jag är också säker på att tystnaden idag är utrotningshotad och att vi behöver värna och vårda rum och platser där lugnet har en självklar rätt.
I den gemensamma tystnaden får vi möta oss själva och lyssna på vår inre röst. I den gemensamma tystnaden gör vi plats för Guds röst – en ordlös röst utan krav.
