I en tid där tystnad ofta tolkas som tristess eller brist på innehåll, lyfter boken Ur tystnaden fram kväkarnas erfarenhet av att tystnad kan vara en kraftfull resurs, såväl för individens välbefinnande som för gemenskapers beslutsprocesser, och fredsskapande. Dagens recensent Tobias Hadin har läst.
Julia Hinshaw-Rybergs bok Ur tystnaden - alternativ för samtal, beslut och gemenskap enligt kväkarnas tradition (Argument) tar sig an den utmanande uppgiften att med ord beskriva kväkarnas spirituella praktik – den som ofta sägs gå “bortom det verbala”.
Om man närmar sig kväkartraditionen med teoretiska glasögon och förväntar sig kunna förstå den utifrån lärosatser kan den initialt uppfattas som substanslös. Författaren påstår också att traditionen är fri från tydliga normer, men gräver man djupare – och fokuserar på kväkarnas praktik – framträder en oväntad robusthet. Men det är också här författaren går vilse; samtidigt som hon hävdar att Vännerna (som Kväkarna kallar sig själva) präglas av ett “både och” och vill undvika dualistiskt tänkande så sätter hon upp falska dikotomier. Som att det går att dela upp praxis och teologi.
Kväkartraditionen präglas av att värna fred och söka förståelse genom att lyssna på varandra, men detta hindrar inte författaren från att definiera “sitt” i kontrast till “de andra”. Det är en vanlig men ocharmig strategi, särskilt när den som i det här fallet bygger på förenklade bilder och rent felaktiga antaganden.
“Kväkarnas frihet från dogmer och doktriner, ritualer och bokstavstro är vår styrka”, menar författaren, och beskriver sedan hur en vanlig kväkarandakt går till. Den börjar när den första personen anländer och inleder tystnaden som resten av deltagarna ansluter till när de tar plats och sätter sig i en ring, som ofta har ett ljus i mitten. Det måste vara just en dogmatisk bokstavstro på att kväkarna inte har ritualer som gör att hon inte kan se hur djupt rituell formen är eller att den inte bär på en symbolisk tyngd. Man undrar också som läsare varför det kvävdes ett gemensamt beslut för att Vännerna i Storbritannien skulle öppna upp för samkönade vigslar, om de ändå inte har gemensamma läror?
Författarens bristande förståelse av kyrkans tradition blir också tydlig när hon betonar att kväkarna inte behöver en “mänsklig förmedlare av det heliga” eller en “ritual, bok eller symbol” för att erfara Gud. Jag vet nämligen inte någon kyrka som påstår att sådant krävs för gudserfarenheten, skillnaden är att kyrkan tror sådant kan hjälpa den samme. Hinshaw-Ryberg har fått för sig att exempelvis ikoner i ett kyrkorum fyller en helt annan funktion än det levande ljuset hon tar till hjälp att fokusera i sin andakt. Självklart finns det distinkta skillnader mellan Vännerna och mer allmänkyrkligt orienterade samfund, men författaren ger sig inte på riktigt in i dessa utan nöjer sig med polemiska påståenden. Dessa och övriga blinda fläckar i boken, som den tunna maktanalysen, drar ner boken.
Men för att göra den rättvisa vill jag nu säga något om dess styrka. För när Hinshaw-Ryberg vågar presentera Kväkarna mer rakt upp och ner, utan att kontrastera mot förenklade bilder av andra, visar hon just vad som är Kväkarnas gåva till världen, och varför kyrkan gör väl i att bli vän med Vännerna.
I kväkartraditionen tar man nämligen på allvar att alla i gemenskapen har något att bidra med. Man har också tillit till att tystnaden möjliggör ett mottagande av både Gud och andra på ett sätt som orden ibland kan stå i vägen för. Jag önskar att fler av våra kyrkor vågar ta detta på allvar när det gäller våra kyrkoråd och styrelser. Inte bara som en teori, eller krystad bön i början.
Kväkarerfarenheten visar att själva mötet, hur vi fattar beslut, kan vara andakt, och att det finns ordningar som hjälper oss att upptäcka att Gud är delaktig. Kväkarna utövar en form av konsensus där det inte är en enskild grupp eller individs vilja som skall vinna; i stället för att snabbt söka enkel majoritet överlåter man sig för att på riktigt förstå sin meningsmotståndare. Det kräver i sin tur en öppenhet i att man som deltagare förväntas komma till mötet redo att ändra uppfattning.
Genom att sitta en stund i tystnad efter någons inlägg övar man sig i att på riktigt bearbeta det någon säger och inte bara förbereda sitt eget inspel. Lyssnandets praktik gynnas också av att låta alla komma till tals innan någon får ordet igen, vilket påminner om klostersammanhang som jag lärt känna.
Hinshaw-Ryberg sätter fingret på något vi alla behöver förstå: Att det är i mötets “atmosfär” som det verkligt viktiga händer. Denna “möteskultur” byggs upp av individer som överlåter sig åt gemensamma praktiker. På så sätt är beslutsmöten inte bara ett neutralt forum för sakfrågor utan något som formar oss som individer och vittnar om vilken syn vi har på världen och Guds handlande.
Det är utmanande att den kyrka som jag tillhör betonar inkarnationen men samtidigt ofta behandlar våra beslutsmöten och gudstjänster om att de rör sig i olika sfärer av verkligheten. Kväkarna har en medicin mot detta.
Hade Hinshaw-Ryberg haft en djupare förståelse för innebörden av ritualer, dogmer och symboler, och gett sig in i ett utforskande hur vi genom dessa kan finna kopplingar mellan saker i kyrkans och kväkarnas liv hade vi lättare kunna utbyta gåvor och bidra till varandra där det finns verkliga skillnader. Därför vill jag ändå säga: läs boken och låt inte flisan i författarens öga beröva dig den gåva som boken vittnar om (och som Kväkarna har gemensamt med klostrens erfarenhet och kyrkans mystagogik): Det är i tystnaden det händer! En bjälke i ögat berövade mig på den erfarenheten allt för länge!
[ Kväkarna om sin tradition: “Här finns inga borden - du får göra precis som du känner” ]
Titel: Ur tystnaden – alternativ för samtal, beslut och gemenskap enligt kväkarnas tradition.
Författare: Julia Hinshaw-Rybergs.
Förlag: Argument (139 sidor).
Genre: Teologi, vägledning.
