75-åriga poeten och författaren Ylva Eggehorn är aktuell med en bok som samlar flera av hennes texter genom 40 år av skrivande. I Texter – där en annan röst kan höras förmedlas bilden av Gud som motsats till makt, styrka och lydnad.
Hur många essäer, krönikor, dikter och andra typer av texter Ylva Eggehorn författat är omöjligt att veta. Det vet hon inte ens själv. Men i hennes senaste bok Texter – där en annan röst kan höras (Libris) ryms ett större urval. Här rör hon sig genom teman som kärlek, skönhet, motstånd, svaghet och andra både existentiella och vardagliga områden. Sammanlagt samsas 50 olika texter skrivna under 40 år.
Jag föreslår att man med ett modernt ord skulle kunna kalla textsamlingen för Ylva Eggehorns ”legacy”.
– Haha, ja man kanske kan kalla den för mitt testamente, lite skämtsamt sagt? När jag fyllde 75 i år tänkte jag faktiskt att jag skulle vilja sammanfatta mina texter på något sätt.
– Det finns teman och trådar som jag gärna återkommer till och som jag hoppas ska vara urskiljbara. Jag ville att urvalet skulle vara så brett som möjligt.
Psalmer som ofta sjungs
Författaren och poeten har bland annat blivit känd för den bredare massan genom psalmen Var inte rädd. Den har nummer 256 i Den svenska psalmboken och spelades varje gång dödsoffren för tsunamin sändes hem till Sverige. Även millenniepsalmen Innan gryningen, som Benny Andersson tonsatt, har fått brett genomslag. Refrängen kan sägas vara en sammanfattning av Ylva Eggehorns kanske främsta ärende: att kristendomens huvudperson varken kan eller bör användas för syften som rör makt, politik eller ekonomi:
”Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbaner.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.”
Det är ett budskap som återkommer boken Texter igenom, med avstamp i ett möte som ägde rum vintern 1998. Ylva hade förmånen att samtala med den då 89-årige polske författaren och poeten Czesław Miłosz, som beskrev hur han sett två totalitära system – kommunismen och nazismen – ”uppstå, härska och falla samman”. Trots sina mörka erfarenheter kunde han ”besjunga tillvaron”. Detta fascinerade hans svenska författarkollega, som tyckte sig höra något av Skaparen själv bakom hans ord.
För även om den polske poeten aldrig nämnde tro eller Gud, så blir samtalet i Ylvas beskrivning omgärdat av Kristusdoft. Skildringen av mötet blir en portal till övriga texter – som skildrar de existentiella djupen, liksom det samhälleliga.
– Jag hoppas ju att det jag skriver ska öppna för ett språk som bygger broar mellan olika idévärldar – det har blivit ett slags livsuppdrag för mig. Jag kommer själv inte från någon from miljö; i min släkt fanns det två isflak - arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen - som gled isär. Jag var jätteintresserad av frågor om tro och existens, men även av samhällsfrågor.
“Aldrig hittat någon bättre”
De två världarna flätas hela tiden samman i Ylva Egghorns texter. Och själva kittet heter Jesus; det är honom allting handlar om, menar författaren. Men vi ska inte tro att det är en person som går att kontrollera, menar hon. Gud är ”ett grundvatten som man inte alltid behöver orda så mycket om”.
– För mig är Jesus naturligtvis centrum – jag har aldrig hittat någon bättre, och kommer aldrig att göra! konstaterar Ylva Eggehorn.
– Jesus är en så annorlunda bild av Gud – det går på tvärs mot världens sätt att se på makt. Det är omistligt, särskilt nu när det finns de som tror att Jesus kommer tillbaka ridande på en stridshäst med en kalasjnikov i handen. Så fort någon vill alliera tron med politisk, religiös eller ekonomisk makt, så har vi tappat det.
Hon understryker även faran med att kristna börjar se sig som exklusiva, som en grupp som ska prångla ut ett budskap – det är en missuppfattning av vad evangelisation handlar om, menar hon.
– Vi har ingen annan kallelse än att älska personen vi har framför oss. Vi ska inte sätta i gång en diskussion eller tro att vi ska komma och rätta till saker. Vi får i stället lyssna och förundras över den människa vi möter – för då händer det saker, det är jag säker på. Jag har erfarenhet av det!
Ett exempel på det, menar Ylva Eggehorn är författaren Bruce Olson, som skrev boken Driven av kärlek. Den handlar om hur Bruce som 20-åring gav sig ut i Colombias djungler för att möta det isolerade Motilone Barí-folket. Under fem år levde han sida vid sida med dem, utan att yppa något om sin kristna tro. Han lärde sig deras seder, deras språk, deras myter, för att därefter kunna berätta om Jesus på ett sätt som appellerade till dem. Så borde fler tänka, menar Ylva.
– Det han säger är “Christ is immanent i every culture“, alltså Kristus finns inneboende i varje kultur. Det handlar om att hjälpa människor att identifiera det.
– Många i vårt samhälle i dag har starka existentiella erfarenheter, men inget språk som hjälper dem att tolka det de varit med om. Det blir bara pinsam tystnad. Att förstå att det finns någon som är personlig och som vill ha en relation med just mig, och som samtidigt omfattar hela universum – det är det unika. Jesus är unik, men tillhör alla.
[ Ylva Eggehorn: Jag skrev psalmen “Innan gryningen” med mitt hjärteblod ]
Bästa komplimangen
I en av texterna i boken beskriver Eggehorn hur hon håller föredrag i ett bedagat danspalats. Åhörarna är lekmän från Svenska kyrkan och rubriken är ”Orden som sökte mig – ett språk för hoppet”. Efteråt kommer ett par servitriser fram. De har under föredragets gång serverat publiken, men samtidigt sökt lyssna till orden från estraden. Nu är de gripna.
”Jag tror inte på Gud”, säger den ena till Ylva. ”Men du har ett språk som liksom lägger en bro över erfarenhetsdjupen. Så att vi kan gå över dem tillsammans.” Den andra fyller på: ”Det var underbart. Vi får aldrig höra sånt här. Jag kände igen mig precis.”
Jag tänker att detta måste vara den bästa bekräftelse på att Ylva Eggehorn lyckats med sitt livsuppdrag. Det håller hon med om, men påminner samtidigt om att det inte så mycket handlar om text eller tal - det är vad de genomsyras av som är väsentligt.
”Det är inte orden. Det är den ordlösa elden, helig andedräkt. Det är viskningen som alla känner igen. Också de som aldrig hört den. Också de som inte tror på den”, skriver hon i boken efter passagen med servitriserna.
I dagens samhälle genomgår vi så stora förändringar att vi inte kan överblicka dem. Det finns en kollektiv känsla av att vi har förlorat den kontroll vi trodde att vi hade, menar Ylva. Hon hoppas att texterna kan få väcka hopp hos läsaren.
– Men jag vill samtidigt inte minska skuggorna. Jag kan inte leva som optimist, men kanske kan texterna få vara som livbåtar? De handlar ju om personer som ger mig hopp.
Hon nämner Dietrich Bonhoeffer som exempel. Prästen och motståndsmannen som vägrade lyda Hitler och som 39 år gammal avrättades på ett förnedrande sätt av nazisterna. Andra personer som omnämns i texterna, och som liksom Bonhoeffer får vara fyrar i mörklagda hamnar, är Augustinus, Suzanne Brøgger, Martin Lönnebo, Mary Oliver och många fler. Personer som betytt mycket för författaren, och vars erfarenheter hon gärna delar med sig av.
– Livet blir aldrig precis som man tänkt sig. Så är det bara. Och hur lever man med det? Det kan dessa få hjälpa oss förstå.
Innan vi ska avsluta intervjun – Ylva börjar bli trött säger hon, och bokens texter kan också tala för sig själva – kommer vi in på hennes tid på Dagens redaktion. Hon började 1971 och blev kvar till 1985, med vissa avbrott för studier. Anekdoten om hur Ylva Eggehorn fick bassning av chefredaktören för att hon som kvinna bar långbyxor på redaktionen, kände jag till sedan innan.
Men hur det kom sig att Ylva Eggehorn som 21-åring knatade upp till den då pingstägda kristna tidningen, trots att hon var en ”främmande fågel” i frikyrkliga sammanhang, var nytt för mig.
Hon hade befunnit sig på en kreativ gudstjänst i Uppsala domkyrka med temat helig Ande, när hon hörde en katolsk man be intensivt och ljudligt.
– Han låg på knä och ropade ut sin bön: ”Gud, gör tidningen Dagen till en allkristen rikstidning”. Han bad inte för Katolsk kyrkotidning, eller för Signum – det tyckte jag var så otroligt imponerande, jag blev tagen!
Efteråt hade Ylva inte kunnat släppa mannens bön. Hon gick upp till redaktionen, där hon kände till medarbetaren Ivar Lundgren, och kom så att få vara med om att se Dagen bli en alltmer ekumenisk röst.
[ "Min gudsbild har räddat mig många gånger" ]
Petrus möte på stranden
På min sista fråga, om vad hon hoppas att läsaren får med sig, svarar hon med en berättelse ur Bibeln – en som hon älskar, och som finns med i boken. För allt handlar till sist om vår bild av Gud, och berättelsen när Petrus möter den uppståndne Kristus på stranden, säger så mycket.
– Den vilsenhet han upplevde tror jag många kan känna igen sig i - han var inte den han skulle velat vara. Men så hör han någon som ropar, som undrar om han har ätit frukost. Jesus läxar inte upp, eller säger att ”Nu stryker vi ett streck över det här” – nej, han låter oss få upptäcka sanningen om oss själva, och sanningen om Petrus är att han älskar Gud. Han klarar sig inte själv, men vågar tro att han är älskad och älskar. Det är otroligt vackert! säger Ylva Eggehorn.
– Jag vill frita tron från alla maktanspråk. Vi har inte en Gud som allierar sig med styrka, hälsa och framgång, ingen Gud vi kan föra krig med. Vi har en Gud som finns där när det inte blev som jag tänkte. Vi har en Gud som bjuder oss på frukost.
---
Fakta: Ylva Eggehorn
- Född 6 mars 1950.
- Författare och poet som gett ut ett femtiotal böcker, verkat som redaktör, översättare, dramatiker och sång- och psalmförfattare.
- Har bland annat skrivit böckerna Kryddad olja, En vän från himlen och Stränder in mot ljuset.
- Hon har tilldelats en rad litterära utmärkelser och är hedersdoktor vid Uppsala universitet.
- Aktuell med boken Texter - där en annan röst kan höras, på Libris förlag.
---
