Filmen om motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer går nu upp på svenska biografer, i en tid när exempel som hans verkligen behöver lyftas fram. Ett komplext porträtt tecknas av den tyske förkunnaren som vägrade acceptera nazismen och dessutom lät sin sanningsiver blotta en splittrad kristenhet.
Helheten drabbar med snabba klipp, men Jesus-symboliken borde ha tonats ner.
Ett Emil-i-Lönneberga-liknande barnansikte med tillhörande blont hår inleder. Mörka stråkar ackompanjerar bilderna. Det är 1914 och familjen Bonhoeffers hem visas på bioduken. I solsken. Åttaårige Dietrich leker kurragömma med sin äldre bror Walter och får jordgubbar av sin mor.
– Du kan inte gömma dig för evigt, ropar brodern till Dietrich som inte låter sig hittas i första taget.
En metafor som sätter sig och, liksom jordgubbar, ska visa sig ha bäring gång på gång genom det här historiska dramat.
Klipp till 31 år senare, Bayern 1945 och nära andra världskrigets slut. Walter är sedan länge död som soldat i det första. Bussen där 39-årige Dietrich färdas med sina medfångar stannar vid en sprängd bro i ett grått landskap. Han försöker, med viss friktion, övertyga dem om att de är trygga så länge de stannar i fordonet. Fångvaktarna diskuterar fortsättningen utanför.
Filmens motor är verkligen de snabba tidsklippen, mellan scener som barn och ung vuxen eller mot slutet av Bonhoeffers korta och innehållsrika liv. Ofta dessutom mellan varma färger och dystra nyanser. Som från teologistudier i New York, där han upptäcker jazz och gospel men även förföljelse av mörkhyade, till cell 46 där han utkämpar en tydlig både inre och yttre kamp.
– Jag kan inte göra det ensam, viskar han på sin bädd.
“Herre, vem är jag?”, skriver han i sin bok.
I bildklippen fram och tillbaka finns ett driv som effektfullt leder handlingen framåt. Snabbt visas hur krucifix och biblar rensas bort i kyrkor medan hakkors ges plats.
En komplex livsgärning
När nazismen växer i Tyskland på 1930-talet, och förföljelserna av bland annat judar tilltar, gestaltar filmen att delar av kyrkan lyfter fram Adolf Hitler som en ny frälsare.
De skådespelare som spelar tyska roller hade för övrigt gärna fått prata tyska istället för engelska, för mer känsla av autenticitet.
Dietrich Bonhoeffer protesterar mot utvecklingen i Tyskland och hamnar i häftiga diskussioner, inte minst med vännen och teologen Martin Niemöller som då ännu inte tagit tydlig ställning. Senare ska de två starta den så kallade Bekännelsekyrkan, i motsats till regimtrogna Reichskirche. I samband med att Bonhoeffer börjar leda ett underjordiskt prästseminarium skildras på ett starkt sätt hur Niemöller ber honom om förlåtelse för att han inte varit lika klarsynt som sin kollega.
Pastor. Spy. Assassin. Filmens tre ord långa undertitel speglar komplexiteten i Bonhoeffers livsgärning. Hur långt kan motståndet gå? Kan våld till sist vara nödvändigt? Hur inblandad var Bonhoeffer exempelvis i ett mordförsök på Hitler? Att se honom be tillsammans med flera andra vid en attentatsplanering blir, oavsett vad som är historiskt sant, magstarkt.
80 år sedan avrättningen
I vår är det 80 år sedan Dietrich Bonhoeffer avrättades. Jag tror att min första kontakt med honom var när jag för länge sedan läste Ylva Eggehorns bok Att ta ansvar för Gud – om hängivenhet som motstånd. Och sedan jag 2017 började åka till Berlin med jämna mellanrum har jag fortsatt att successivt bygga upp något slags förhållande till Bonhoeffer som historisk person. Det gör det extra intressant att se den här filmen.
Med min dotter sovande i barnvagnen sökte jag nyligen upp minnesplatsen på Dorotheenstädtischer Friedhof i stadsdelen Mitte. Jag letade mig fram bland gravarna och hittade den minnessten där Dietrich Bonhoeffers namn och dödsdatum står inpräntat tillsammans med flera andra motståndskämpars.
Motståndet mot Hitler och nazismen fanns naturligtvis både inom och utom kyrkan. Men just konflikten inom kristenheten i Tyskland speglas insiktsfullt i Bonhoeffer: Pastor. Spy. Assassin.
I en av de starkaste scenerna i filmen ser Bonhoeffer hur ungdomar han känner igen från sitt kyrkliga arbete nu istället marscherar med Hitler-Jugend. Som icke kontaktbara robotar rör de sig framåt. Förtvivlat och handgripligen försöker han avbryta dem. Det känns i magen när de resultatlösa försöken faller till marken och möts av härförarnas skratt.
[ "Bonhoeffers buskap behövs nu mer än någonsin" ]
Visar vad efterföljelse kan vara
“Führern står inte över Gud”, slår nämnde Martin Niemöller fast i predikstolen och läser den text som kommit att tillskrivas honom: “Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte för jag var ingen kommunist. Sedan hämtade de fackföreningsfolket, och jag protesterade inte för jag tillhörde ingen fackförening. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte för jag var ingen jude. Sedan hämtade de mig – och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Mot filmens slut tilltar tyvärr anspelningarna på Bonhoeffer som en Kristus-gestalt på ett sätt som påverkar känslan och trovärdigheten negativt och drar ner mitt sammanlagda omdöme. Jag utfärdar här en spoilervarning. Men det oundvikliga slutet är ju allmänt känt. Att Bonhoeffer avrättas, bara tre veckor innan Hitler själv begår självmord i bunkern i Berlin.
Kvällen före sin död delar Dietrich Bonhoeffer ut nattvard till tolv medfångar. Denna sista måltid och den följande avrättningen lånar alltför mycket från påskens berättelse och symbolik.
Dietrich Bonhoeffer var inte Jesus. Men filmen visar vad efterföljelse kan vara. Oavsett vilken tid vi lever i.
---
Bonhoeffer: Pastor. Spy. Assassin.
Manus och regi: Todd Komarnicki
Bland skådespelarna: Jonas Dassler, August Diehl, David Jonsson, Flula Borg, Moritz Bleibtreu, Nadine Heidenreich, Patrick Mölleken, Clarke Peters med flera.
Längd: Två timmar och tolv minuter.
Betyg: DDDD
---
---
Dietrich Bonhoeffer
Föddes: 4 februari 1906, i Breslau.
Avrättad: 9 april 1945, i koncentrationslägret Flossenbürg.
Var: Präst/pastor, teolog, författare och motståndsman.
Kända böcker: Nachfolge (Efterföljelse) och Gemeinsames Leben (Liv i gemenskap).
---
