Författaren Ann-Helén Laestadius har alltid vetat att hon förr eller senare skulle skriva en bok om kyrkan, och om laestadianismen. Nu finns romanen Skam som handlar om vad som händer i en ung människa när de religiösa kraven blir för stora.
SOLNA. Ann-Helén Laestadius får ofta frågor om sitt efternamn. Folk vill veta om hon är släkt med Lars Levi Laestadius – kyrkoherden i Karesuando som grundade den lutherska väckelserörelsen laestadianismen.
Svaret på den frågan är: ja.
När vi ses på ett konditori i Solna förklarar hon att hennes släkt härstammar från en av Lars Levis halvbröder, Carl-Erik, som var präst i Kvikkjokk.
Själv växte Ann-Helén Laestadius upp i Kiruna. Hon kommer inte från en kristen familj, men i hennes släkt fanns tongivande laestadianer, vilket gjorde att hon som barn fick höra psalmer, lära sig böner och enstaka gånger följa med till kyrkan.
Innan vi påbörjar intervjun vill hon försäkra sig om att hon får läsa artikeln innan den publiceras.
– För det är ju lite känsligt det här, det kan bli jobbigt när boken släpps. Jag är glad att jag bor här nere, konstaterar hon och ler lite.
På vilket sätt är det känsligt?
– De laestadianer som läser den här boken – eller jag tror förresten inte att de kommer att läsa den – men de kanske ändå kommer att uppfatta boken som ett angrepp på dem. Därför känns det viktigt för mig att poängtera att det är en roman, en fiktiv historia.
Hon lägger till:
– I för sig har alla mina böcker varit känsliga. Att skriva om samehatet – jättekänsligt. Om nomadskolan – också känsligt. Så jag har ju verkligen gett mig in i saker som jag vet är känsliga. Jag är ju liksom inte rädd av mig. Jag är ingen konflikträdd person utan van att vara ute i debatten. Men jag har inte för avsikt att såra folk.
Skam är tredje delen i Ann-Helén Laestadius Sápmi-trilogi. De två tidigare delarna – Stöld och Straff – har blivit läsarsuccéer och översatts till 29 språk.
Den här gången heter huvudpersonen Marina. Hon växer upp i Kiruna på 1970-talet och slits mellan två världar: “Hos farmor var det strängt och hos mormor var det som om Gud trots allt inte fanns”, beskrivs det i boken.
Under barndomen är den jämnåriga kusinen Eva hennes bästa vän, men i takt med att de blir äldre, framträder olikheterna i deras familjer allt tydligare. Medan Eva fortsätter att gå på bönemöten där kvinnorna bär huckle och predikanten varnar för “horiska lustar” söker Marina sig mot det som laestadianerna betraktar som förbjudet: att locka håret, måla naglarna, lyssna på popmusik, spela kort. Men ibland följer hon ändå med till mötena.
”Det var pirrigt på ett dåligt sätt i kroppen, nästan som att det satt en gråt i halsen. Hon ville inte gå till kyrkan egentligen, men farmor hade inte lyssnat, sagt att hon måste för att Gud längtade efter henne.”
[ Læstadianer i Knivsta: ”Vi är självsäkra i vår tro ]
Vill bearbeta såren i den samiska historien
Ann-Helén Laestadius började skriva på Skam redan för 15 år sedan, men av respekt för vissa släktingar valde hon att avvakta. Däremot har hon hela tiden vetat att det är en berättelse hon måste belysa. Hon uttrycker det just så – att hon måste. Skrivandet har för Ann-Helén Laestadius blivit ett slags kall, ett sätt att sprida kunskap men också bearbeta såren i den samiska historien.
– Jag vill berätta hur det kristna har påverkat oss samer – hur mycket det har tagit ifrån oss, och skrämt oss. Hur det har fått oss att se ner på vårt eget ursprung.
Hon medger att Lars Levi Laestadius skarpa omvändelsebudskap till en början fick många samer att lämna ett alkoholmissbruk som höll på att kosta dem livet, men påpekar att samme Laestadius var behjälplig när samiska gravar skulle grävas upp.
Men den största skulden faller på Svenska kyrkan, som utformade de kritiserade nomadskolorna, säger Ann-Helén Laestadius. Fram till 1917 hade statskyrkan ansvar för all skolverksamhet i Sverige, och utifrån förordningen om allmän skolplikt, skapade biskop Olof Bergqvist och kyrkoherden Vitalis Karnell internatskolor för barn till icke-bofasta renskötande samer. I praktiken innebar det att barnen separerades från sina föräldrar, blev drillade i den kristna tron och tillsagda att det samiska – till exempel jojken och ceremonitrumman – hade med djävulen att göra.
I dag har Svenska kyrkan gjort upp med sitt arv och är positivt inställda till jojk i gudstjänstsammanhang. Men motståndet finns kvar på annat håll – inte sällan hos de samer som är laestadianer. När Ann-Helén Laestadius för 20 år sedan lät döpa sin son och fyllde Kiruna kyrka med jojk, vägrade vissa släktingar att komma, berättar hon.
Hur har det påverkat dig att växa upp så nära laestadianismen?
– Det ledde till mycket ångest, rädsla för att göra fel, dåligt samvete. Ångesten slog till i 14-15-årsåldern i samband med att både min morfar och farfar dog. Det var mycket prat om vad som hände när man dog, vilket för mig skapade en väldigt rädsla för döden.
Hon lägger till:
– Men det är intressant, för när jag pratar med en del kusiner som också levde nära laestadianismen, är det tydligt att de inte tog åt sig på samma sätt. Jag tror att det hör ihop med att jag är en kreativ och känslig person med rik fantasi; jag kunde lätt spinna vidare i mitt huvud medan andra som hörde samma sak bara kunde konstatera att ”det där är en tokig släkting”.
Ann-Helén Laestadius betonar att hon i Skam skildrat en familj.
– Det finns andra laestadianska familjer som inte alls är lika stränga och som inte alls försöker … säger hon, men ändrar sig mitt i meningen.
– Eller jo, nästan alla försöker påverka sina närmaste. De vill ju väldigt gärna att man ska hitta rätt väg och följa med dem. Och utifrån deras perspektiv gör de ju det av kärlek eftersom de är helt förkrossade över att vi kommer att hamna i helvetet. Däremot kanske några av dem gör det på ett vänligare sätt; de lägger inte in så mycket hot, skam och skuld i det hela.
[ Stigs samiska ursprung blev pusselbiten han alltid saknat ]
Vågade inte berätta att hon var same
Just skulden och skammen är något som Ann-Helén Laestadius återkommer till. Det handlar inte bara om en skam över att inte leva upp till laestadianismens hårda krav på livsföring utan också om att lära sig skämmas över det samiska. Precis som bokens Marina, växte Ann-Helén upp med en mamma som inte pratade om nomadskolan och inte förde det samiska språket vidare till sina barn.
– Det fanns alltid en konstig känsla kring det samiska. Som barn är man duktig på att snappa upp sådant. Man förstod att det samiska är något man ska dölja, berättar Ann-Helén Laestadius, som ända fram till gymnasiet höll tyst om sitt ursprung.
Som vuxen har hon lyssnat till människor med liknande erfarenheter. De har också berättat om mobbning på skolgården, påhopp på stan och institutionaliserad diskriminering som att samer i Kiruna inte fick bo på vilka hotell de ville utan var hänvisade till “lapphärbärgen”.
Att skriva Skam har på ett särskilt sätt väckt smärtsamma minnen till liv, säger Ann-Helén Laestadius.
– Jag kan känna mig ganska arg faktiskt. Jag var nog rätt upprörd när jag skrev boken.
Går inte att förlåta
Även om Ann-Helén Laestadius ger ett vänligt, mjukt och glatt intryck, förstår man att hon också bär på en vrede som hon kan plocka fram om det behövs. Hon är inte rädd för att säga sanningen och berättar om samtalet som hon 2021 hade på Bokmässan med dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén. Det ägde rum en månad innan kyrkan framförde en officiell ursäkt till samerna i samband med en gudstjänst i Uppsala domkyrka.
– Jag fick säga till Antje att det som kyrkan har gjort är helt oförlåtligt. För mig går det inte att förlåta.
– Sedan är det jätteviktigt för oss att få höra att de tar på sig skulden och att de erkänner vad de har gjort. Särskilt nu när det finns människor som ifrågasätter och förvanskar samers berättelser.
Kan det inte vara viktigt att förlåta för sin egen skull?
– Nej, jag tror inte att man måste förlåta för att kunna gå vidare. Skadan av kyrkans agerande är så stor, nästan omöjlig att överblicka: nomadskolorna gjorde att generationer av samer tappade relationen till sina föräldrar och att de, när de själva blev föräldrar, valde att inte föra vidare samiskan till sina barn. Och uppepå det all den här psykiska ohälsa som är så utbredd bland samer. Vi drabbas ju ofta av självmord. För min del kan kyrkan få skämmas och plågas i all evighet över det den har gjort.
Samtidigt flikar Ann-Helén Laestadius in att det inte betyder att hon är kritisk till allt som är kristet. Hon har varit en del i kyrkan och kan fortfarande komma på sig själv att sjunga en psalm när hon är ute och kör bil. Nyligen besökte hon Milano och klev in i den stadens katedral, il Duomo.
– Det var helt otroligt! Det var precis under en mässa också. Och då sa jag till min son: “Om jag stannar här kommer jag bli katolik. Det här var det bästa jag varit med om!”
– Och ibland tänker jag också: vad skönt det skulle vara att vara så där religiös. Att man inte behöver tänka själv. Det måste ju vara det som är grejen litegrann.
Fast att vara religiös är väl inte samma sak som att sluta tänka själv? Det kanske handlar mer om att vila i Guds händer?
– Jo, så kanske det är. Man har en grundtro som gör en trygg. Det kunde jag även se hos laestadianerna.
Medan vi pratar tar vår fotograf några bilder, vilket får Ann-Helén Laestadius att komma på att hon glömt en sak. Hon börjar leta i sin väska.
– Mina beskyddeöronhängen! säger hon och håller fram två silversmycken i handen.
– Den samiska kulan är viktig för beskydd mot onda saker. Jag har inte hål i öronen, så det här är klipps, men jag kan bara ha dem korta stunder innan de börjar göra ont. Så jag brukar ta på dem när jag ska fotograferas eller stå på någon scen, förklarar hon.
Den 25 mars släpps Skam. Därmed är Ann-Helén Laestadius Sápmi-trilogi avslutad. En drivkraft i skrivandet har varit att undersöka frågan: “Vem hade jag varit om allt det onda inte hade hänt?”. Jag frågar henne om hon kommit närmare ett svar.
– Ja … om allt det onda inte hade hänt hade jag inte behövt lägga så många tusentals kronor på psykolog. Jag hade ju mått bättre, inte varit lika ångestbenägen som jag var under tonåren. Jag hade kunnat prata samiska! Ja, jag hade varit en friare människa, helt enkelt.
[ Efter kyrkans svek mot samerna vill pionjärer i norr satsa nytt ]
---
Fakta: Ann-Helén Laestadius
Ålder: 53 år.
Familj: Man och en vuxen son.
Bor: Solna.
Yrke: Författare och journalist. Har arbetat på flera dagstidningar, bland annat Aftonbladet och Expressen. Har skrivit flera barn- och ungdomsböcker och 2016 tilldelades hon Augustpriset för ungdomsboken Tio över ett (Rabén & Sjögren).
Aktuell: Med boken Skam (Romanus & Selling), den tredje delen i Sápmi-trilogin. Sedan tidigare finns Stöld och Straff utgivna på samma förlag. Stöld har också blivit Netflix-serie.
---
