Historiska romaner med frikyrkotema har blivit något av författaren Rebecka Fredrikssons specialitet. Efter två böcker om den tidiga baptismen är hon nu aktuell med en bok om Jesusrörelsen.
– Öppenheten som fanns för Jesus då går att ana även i dag, säger hon.
Göteborg i början av 1970-talet. Björngårdsvillan i Slottsskogen är full av unga människor. De sitter utspridda på stolar och golv, sjunger sånger om Jesus. Många av dem har nyligen blivit kristna. Nu går de på bönemöten, är ute och evangeliserar, fyller kyrkorna, flyttar in i storfamilj. Så småningom startar de tidningar, radioprogram, musikgrupper och ”Jesus-hus”.
– Vid den här tiden fanns det en enorm trötthet kring droger och fri sex. Ungdomarna hade testat allt och inte blivit lyckliga för det. Många kände att det måste finnas något annat. De längtade efter enkelhet, renhet och rättvisa. Och då blev Jesus svaret, förklarar Rebecka Fredriksson.
Fokus på enkelhet
Hon är författare och har de senaste åren fördjupat sig i Jesusrörelsen – den som började bland hippies i Kalifornien och spred sig över världen. Rebeckas egen pappa, som vid den tiden var tonåring, har berättat hur den lilla pingstförsamlingen som han tillhörde plötsligt fylldes med nya ungdomar som blivit fria från missbruk. Och hennes mamma fick som nyfrälst höra kören Choralerna sjunga under en kampanj i Kalmar och smittades av deras frimodighet. Genom sina föräldrar har Rebecka Fredriksson indirekt tagit intryck av Jesusrörelsens fokus på enkelhet, såväl i sånger som i tilltal och klädstil, nämner hon.
– Hela tanken var att skala bort det som inte är väsentligt för att komma till kärnan: Jesus. Det har präglat min egen tro.
Genom research och intervjuer med ett tiotal av dem som tillhörde ”the Jesus people” har Rebecka Fredriksson fått inblick i hur rörelsen under några omtumlande år präglade det svenska kristna landskapet. I Vinden blåser vart den vill (Sjöbergs förlag) gestaltar hon det här skeendet i romanform, framför allt genom tre parallella berättelser.
Här finns Anita, som växer upp i en frikyrklig församling i Göteborgs skärgård men som reser till USA och hamnar mitt i hippierörelsen. Här finns också den vänsterpolitiskt aktiva Bengt som skäms över sina föräldrars borgerliga livsstil och tillrättalagda kristna tro. Och så Gunvor, journaliststudenten som bryter kontakten med sin nyandliga, alkoholmissbrukande mamma. På olika vägar fångas de här tre av Jesusrörelsens innerliga, men avslappnade, spiritualitet. Rebecka Fredriksson skriver om gudstjänster, bönemöten och bibelläsning.
Vad finns det för utmaningar med att skildra kristen tro i romanform?
– Det finns jättemånga utmaningar, svarar Rebecka Fredriksson och skrattar till.
– Om jag ska uttrycka det väldigt fromt så tror jag att man måste göra det under bön. Och skriva så ärligt som möjligt. Man måste ha med tro och tvivel, toppar och dalar. Vissa karaktärer är bra kristna som kan bli förebilder medan vissa andra kallar sig kristna men egentligen är riktiga rötägg. Båda två måste finnas för att det man skriver ska vara sant.
Bar på mycket trasighet
I Vinden blåser vart den vill väjer Rebecka Fredriksson således inte för det som var destruktivt i Jesusrörelsen. Hon skriver om tillresta evangelister som gick till prostituerade och om storfamiljer där omsorg förbyttes i social kontroll.
– Vissa storfamiljer hade tydliga rutiner och ramar för det gemensamma livet, vilket skapade trygghet för människor som tidigare levt ganska flummiga liv. Men ett stort problem var att personer som hamnade i en ledarposition ofta var unga och ibland bara hade varit kristna i några månader. Många bar också på mycket trasighet från sina gamla liv, så det fanns de som föll tillbaka i gamla mönster.
[ Håvard Lillethun var fast i sekten Guds barn i 40 år ]
Det som till slut fick Jesusrörelsen att ebba ut i slutet av 1970-talet var delvis den typen av skandaler, berättar Rebecka Fredriksson. Vissa strömningar i rörelsen urartade i rena sekter, som gruppen Guds barn. Men det finns också gott om exempel på hur Jesusrörelsen fick påverka positivt. Inte minst som ekumenisk kraft.
– Göteborg hade vid den här tiden varit kyrkomässigt splittrat, säger Rebecka Fredriksson och förklarar hur Svenska kyrkan – särskilt i dess gammalkyrkliga form – hade ett starkt fäste på västkusten. Det fanns många troende, många fromma, men de var misstänksamma mot baptisterna, som i sin tur var misstänksamma mot pingstvännerna. I sin bok återger Rebecka Fredriksson en konflikt, inspirerad av verkliga händelser, där en baptistförsamling delades i två på grund av olika uppfattningar om tungotalet.
– Jag uppfattar att det fanns en rädsla mellan kristna på den här tiden. Alla ville vara renläriga, vilket gjorde att de blev rädda för att bli besmittade med något som inte var bra.
Varför blev just tungotal en vattendelare?
– Tungotal är ju svårt att förstå även för oss som har levt med det hela livet, säger Rebecka Fredriksson som själv växte upp inom pingströrelsen och numera är engagerad i en församling som tillhör både Pingst och EFK.
– På den här tiden upplevdes tungotalet som stötande. Man trodde också att om man öppnade för tungotalet, öppnade man för alla möjliga konstiga uttryck. Jag tror att många ledare var oroliga för att det skulle spåra ur och därför hade svårt att navigera.
Gärtner blev brobyggare
Under 1970-talet i Göteborg var det inte bara i pingstförsamlingar som man talade i tungor utan även hemma hos biskop Bertil Gärtner. För eftervärlden har han främst blivit känd som kvinnoprästmotståndare, men vid det här tiden var han en ledargestalt i den karismatiska förnyelserörelsen i Göteborgs stift. Han bjöd in till bibelstudier om andedopet i sitt hem.
– Gärtner hade både det högkyrkliga och det karismatiska. Han blev en betydelsefull brobyggare för att enheten som växte fram, kommenterar Rebecka Fredriksson.
Men framför allt var det Jesus som förenade människor. Mycket av teologiska dogmer och kyrkliga struktur förbisågs. Därför firade man vid ett tillfälle till exempel ”vild nattvard” i Stadsteaterns foajé. Svenskkyrkliga, frikyrkliga, ortodoxa och katoliker, som egentligen hade olika nattvardssyn, kom samman för att dela bröd och vin.
Vad kan vi lära av Jesusrörelsen?
– Framför allt att dela tron på ett enkelt och naturligt sätt och våga tro att Jesus är svaret på människors längtan.
– Sedan kan vi också lära oss att det är viktigt att också vara observant på det som kanske inte fungerar så bra när ett sådant här skeende uppstår. Det behöver finnas äldre, stabila ledare som stöttar upp och inte lämnar ungdomarna åt sig själva.
Tror du att vi kommer att få se en liknande Jesusrörelse igen?
– Det är svårt att säga, men det kommer nog att visa sig. Det man däremot kan säga är att det på 1970-talet fanns en öppenhet hos människor, och det känns lite som att den öppenheten är tillbaka; det är lättare att prata om tro i dag än för tio år sedan. Människor är beredda att lyssna.
– Inom Jesusrörelsen var det många tidigare missbrukare som kom till tro. Kanske behöver människor komma till en vändpunkt där man blir desperat och förstår sitt behov av Gud. Och så blir frågan: Vilka grupper befinner sig i det läget i dag?
[ 2 000 döpta i nytt massdop i Kalifornien efter filmen Jesus revolution ]
---
Fakta: Rebecka Fredriksson
Ålder: 44 år.
Familj: Maken Karl-Oskar och tre tonårsbarn.
Bor: Mariannelund.
Yrke: Utbildad journalist, men arbetar som studie- och yrkesvägledare på Komvux samt författare.
Aktuell: Med boken Vinden blåser vart den vill. Har tidigare gett ut Landsförvisade (2021) och Benådade (2022) om de första baptisterna. Alla tre böcker är utgivna på Sjöbergs förlag. Hon har också gett ut två böcker på Pärlan förlag: Ska vi slå vad (2014) och Brev från Syster Lilly (2017).
---
