Måste man repetera för att fira 30? Ja, åtminstone om man är en gospelkör och vill visa upp sina allra bästa sida. Dagen hälsade på i replokalen när By Grace laddade som bäst inför sitt stora gospelkalas med både Carola Häggkvist och Samuel Ljungblahd. Den flyhänte profilen bakom pianot är både tacksam och stolt. Daniel Stenbaek var 21 år när han startade kören så ingen kan som han berätta körens svängiga historia.
By Grace har lånat in sig hos Bromma folkhögskola. Daniel Stenbaek upplyser om att vi befinner oss i samma lokal där kören våren 1996 spelade in sin första skiva. På den tiden gick den under namnet Studio Kornet och vi som är i rummet kan nästan höra historiens vingslag.
När klockan närmar sig 18.00 fylls den rymliga studion på med körmedlemmar. Musikerna är redan på plats, de har repat hela eftermiddagen. Ett gäng barn väntar ivrigt. By Grace Kids ska medverka på en låt på jubileumskonserten och den ska sjungas igenom först av alla. Dessutom har en hel klunga i 20-årsåldern bänkat sig på beigea plaststolar, elever från folkhögskolan som passar på att förgylla en grå måndagskväll i mars.
Och nog är det guldkant på både musiken och sången. För även om körens medlemmar har detta som ett fritidsprojekt, är de samtidigt väldigt rutinerade. Många har sjungit länge i By Grace, men endast Daniel Stenbaek har varit med sedan starten. Klas Lindeborg var förvisso också med från början, men hade sedan ett uppehåll på 15 år. Nu är han i alla fall tillbaka igen sedan fem år.
Pianist åt Cyndee Peters
Daniel Stenbaek marinerades tidigt i gospelmusik. Han var tio år när han först stötte på den och i takt med att han utvecklades på piano fick han allt mer upp ögonen för gospel. Harmonierna. Svänget. Allt sög han i sig och tog in i sin repertoar. Daniel började även att sjunga i en gospelkör.
– Redan som 19-åring började jag turnera med Cyndee Peters. Då fick jag hela det traditionella gospelpaketet genom att vara ute och spela som duo, berättar Daniel Stenbaek.
När tänkte du för första gången på By Grace?
– Det var nog ett par tre år innan vi startade. Jag var i övre tonåren och tyckte att det var väldigt roligt att spela och sjunga. Det var mycket gospel, man jag kände också att det vore kul att göra något eget av det. Sätta ihop en grupp där vi försöker hålla så hög nivå som möjligt, men också att vi har fokus på det som vi sjunger om och tror på. En kombo av det helt enkelt. Det var min vision och min dröm.
– Jag frågade tolv personer som jag kände och som jag visste sjöng: Vill ni vara med på det här?
Det ville de.
Tolv lärjungar. Det är tydligen så man bygger för framtiden.
Premiär i Västerås
Första övningen genomfördes en lördag i januari 1995 i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Den lilla kören fortsatte troget att öva varje vecka hela våren för att i maj göra sitt första halvoffentliga framträdande i kapellet på Kaggeholms folkhögskola.
– Två veckor senare hade vi vår riktiga premiär. En konsert i Pingstkyrkan i Västerås och sedan en i Centrumkyrkan i Sundbyberg, där vi sedan hållit till i alla år. Det var vår första termin.
Ganska snabbt kom gänget fram till att de hellre ville vara femton i kören eftersom en kör är ganska sårbar om man bara är tolv. Efter ytterligare ett tag utökades antalet röster till arton och nu består By Grace av drygt tjugo sångare.
– Nu kan vi mycket lättare acceptera förfrågningar. Vi åker ibland med tolv personer, men det är mycket lättare att få ihop det när vi är drygt tjugo, förklarar Daniel Stenbaek.
Det är lätt att förstå när man ser barnskocken som gör sig redo för att genomföra sin sånginsats. Och så alla dessa föräldrar mitt i karriären. Dessutom blir även körsångare sjuka ibland. Så klart att det är en fördel att ha folk att ta av.
Återkommande USA-turnéer
Ett år efter starten åkte By Grace på sin första USA-turné. Resan gick till Cleveland, Ohio, där de våren 1996 fick möta andra körer, sjunga på olika gudstjänster i både större och mindre sammanhang. Vid det här laget hade Daniel redan varit där tidigare, men för körmedlemmarna var detta en ny erfarenhet.
– Jag ville att kören skulle få uppleva det som jag hade fått uppleva där, säger Daniel Stenbaek och nämner att det blivit tretton, möjligen fjorton USA-turnéer för By Grace genom åren.
Vad händer när ni, ett gäng vita människor från Sverige, kommer till USA och sjunger i svarta kyrkor där alla sjungit gospel sedan barnsben?
– Vi har ju blivit mottagna på ett fantastiskt sätt. Sedan är det ju så att vi försöker inte efterlikna deras musik rakt av så att man inte ska kunna höra någon skillnad. Vi gör i mångt och mycket deras musik och många säger att ”om ni gör det på ett annorlunda sätt, så tar nu vår musik till en ny nivå. Sådant här kan inte vi göra.”. Det gäller både vår körklang och hur vi angriper vissa uttryck i musiken. Och då blir det en lite ny grej för dem också och det har vi fått en väldig uppskattning för där.
– Men visst, det kan ju vara så att vi kommer till ett ställe där det enda de vet är att det kommer en kör från Sverige och då kan det verkligen vara så att det inte finns så stora förväntningar. Men så kan vi sätta i gång någon låt och de bara: Wow! Och så ställer sig hela församlingen upp efter två takter och är med. Då har man plötsligt avväpnat allting, konstaterar Daniel Stenbaek.
Han berättar att amerikanerna i betydligt större utsträckning än den svenska publiken är bra på att ge direkt respons.
Har du några guldminnen från någon av de här turnéerna som du skulle vilja dela med dig av?
– Det var faktiskt på vår första turné när vi träffade en gammal dam med käpp och hatt. Hon sa att hon var 100 år. Efteråt kom hon fram till mig och tackade så jättemycket. Hon ville berätta att hon hade bett till Gud och frågat varför hon blivit så gammal. Hon kände att hon redan hade levt sitt liv och mer därtill. ”Men i dag blev det uppenbart varför jag har fått leva så länge. Det var för att jag skulle få träffa er och få höra er sjunga.” Det blev så starkt och då kände jag att du vet aldrig vad du får betyda för folk.
Inspirerande möten med gospelprofiler
Ibland har det hänt att det suttit gospelartister i publiken, sångare och låtskrivare vars material By Grace brukar tolka. Så var det exempelvis i en kyrka i Los Angeles där bland andra Stevie Wonder är medlem. När kören skulle framföra en sång fick Daniel Stenbaek se sångaren och låtskrivaren Kurt Carr sitta i publiken.
– Då kallade jag upp honom och sa att vi skulle sjunga en av hans låtar. De här musikerna är väldigt snabba med att ge uppmuntran, men också att dela med sig. De får vårt musikaliska perspektiv att vidgas och det har fått betyda jättemycket för kören.
Daniel instämmer i att man kan kalla den stora gospelrörelsen för en världsvid familj, och ett av syftena med By Grace är att sprida gospelmusik till fler. Därför har de bitvis turnerat också i Europa och inte minst i de nordiska länderna. I Italien har By Grace varit ett trettiotal gånger, men när kören började åka dit fanns inte mycket kännedom där om gospel.
– Då var vi nästan gospelmissionärer. Det fanns några körer, men sedan dess har jag även varit där själv många gånger och undervisat dem i gospelmusikens historia och fått lära dem låtar och annat. I dag har Italien ett stort gospelnätverk och många bra körer. Många stora gospelartister besöker Italien i dag och så var det inte för 30 år sedan, berättar Daniel Stenbaek.
Peka på hoppet som bär genom allt
Tre saker utkristalliserar sig när Daniel Stenbaek förklarar syftet med By Grace – sprida gospelns budskap, peka på hoppet som bär genom allt och därtill uppmuntra och inspirera lokala körer att sjunga gospel. Musikaliskt sett har kören en ganska bred repertoar.
– Vi kör gärna traditionell gospel, men också mycket modernt, förklarar Daniel Stenbaek.
Varje måndagskväll träffas By Grace för att öva. Det finns en poäng med att träffas och sjunga tillsammans varje vecka, menar maestro Stenbaek.
– Jag har velat hålla i det, för annars tror jag att vi skulle bli någon typ av projektkör som övar två gånger inför en konsert och sedan går det flera månader innan man träffas igen. Då får man inte den där gruppgemenskapen som vi hoppas kan förmedlas utåt. Det har vi också fått höra från andra utifrån, att ”när ni kom såg man direkt att ni var en grupp, en enhet”. Sådant är glädjande att få höra.
– Vi delar väldigt mycket av både tro och liv med varandra. Varje körövning har vi en andakt. Det blir liksom integrerat i våra liv, i allting, reflekterar Daniel Stenbaek.
Vad har ni för kriterier för att vara med i By Grace?
– Vi har ett fast antal platser och när vi behöver folk har vi en sökning. Då har i ett samtal där vi pratar med de sökande om varför man vill sjunga och vad de har gjort innan. Om man till exempel sjungit i kör tidigare. Sedan brukar vi sjunga tillsammans eller så sjunger de upp som en regelrätt audition, antingen där jag kompar eller så sjunger de a cappella. Det jobbiga är ju när man haft väldigt många som är bra och det bara finns en eller två platser.
Ni är måna om att dela gospelns budskap. Är alla troende i kören?
– Ja det skulle jag säga. Sedan är vi ju med i olika sammanhang och kyrkor. Vissa har kanske varit väldigt aktiva tidigare, men är det kanske inte just nu. By Grace har blivit en tillflyktsort för dem. Vi har ett brett spann med folk, men vi ställer inte några trosfrågor som de måste svara rätt eller fel på, försäkrar han.
[ Daniel Stenbaek: Gospelmusiken är mitt sätt att uttrycka min tro ]
---
Fakta: By Grace
- Gospelkör som bildades 1995 av Daniel Stenbaek.
- Ursprungligen bestod kören av tolv röster, i dag har den 23 medlemmar plus kompmusiker.
- Kören har spelat in sex album och samarbetat med en lång rad artister, såväl svenska som internationella. När prins Carl Philip och prinsessan Sofia 2015 gifte sig i Slottskyrkan i Stockholm medverkade By Grace på vigseln tillsammans med Samuel Ljungblahd.
- Nu firar By Grace 30 år med två jubileumskonserter i Konserthuset i Stockholm den 22 mars.
---
Mer husgrupp än församling
Men någon församling är kören inte. På den punkten är Daniel Stenbaek bestämd. Mer som en liten husgrupp.
– Jag kan inte och vi kan inte erbjuda det som en församling kan till fullo. Men kören har ju just den här gemenskapsbiten som en cellgrupp eller som en husgrupp och det känns ju jättebra.
By Grace har hållit på väldigt länge. Har du aldrig funderat på att slå igen butiken?
– Inte slå igen helt. Men det är klart att på 30 år kommer både framgång och motgång. Ibland funkar inte allt optimalt, men då har man kämpat på helt enkelt. Nog har jag ibland tänkt, vad skönt det vore att vara ledig en måndagskväll. Men då blir man ju mer självisk bara.
Cirka 100 körsångare har passerat revy sedan starten 1995. Sex album har By Grace spelat in, det senaste – Shout Unto God – kom 2018. Några konkreta planer på en ny skiva finns för närvarande inte. 30-årsfirandet är däremot planlagt i detalj. Lördag den 22 mars blir det två sprakande föreställningar i Konserthuset. Gästartister är Carola Häggkvist, Samuel Ljungblahd och amerikanske gospelprofilen Bryant Jones – samtliga tre sådana som By Grace haft nära samarbete med genom åren.
– Det blir två jubileumskonserter med mycket fokus på den musik som vi har gjort tidigare. Memory Lane. Har man lyssnat på gospel och på By Grace kommer man att känna igen ganska mycket, utlovar Daniel Stenbaek.
“Gud gör resten”
30 år i gospelns tjänst är i sanning en tidsresa – och resan lär fortsätta ett tag till. Så även körens upphovsman.
– Jag är glad att få hänga med, säger han ödmjukt. Man är ju tacksam, verkligen. Jag har alltid bara velat lägga kören i Guds hand och sedan får han göra vad han vill av det. Det finns ett ordspråk som vi har hört i USA: If we do our best, God will do the rest. Och det är ju den förvissningen man får leva i, för skulle man inte tro det skulle det vara svårt, intygar Daniel Stenbaek.
Strax innan kvällens fyra timmar långa övning drar i gång gör han just det. Lägger framtiden i Guds händer när han samlar hela lärjungaskaran till gemensam bön.
– Vi ber dig Gud att det ska bli en underbar konsert i Konserthuset – till Din ära. Amen!
[ SVT berättar om gospelns väg till Sverige ]
Vilket är ditt bästa minne med By Grace?
Fem körmedlemmar berättar.
Caroline Axelius, alt, 25 år i kören:
– Att få vara med på ett kungligt bröllop hade länge stått på min “bucket list”. Först gifte sig ju kronprinsessan och sedan gifte sig Madeleine och då fanns det bara en chans kvar – prins Carl-Philip och Sofia. Och när Daniel sa att vi har fått en förfrågan att vara med och sjunga på prinsbröllopet, så svarade jag först av alla: Jag måste få vara med! Att få stå där i Slottskyrkan tillsammans med Samuel Ljungblahd och titta i ögonen på alla de här europeiska kungarna och drottningarna och samtidigt sjunga det vi tror på Joyful, Joyful. Det var en jättehäftig upplevelse.
– Låten vi sjöng där kommer vi att sjunga på jubileumskonserten.
Klas Lindeborg, tenor, 16 år i kören:
– Det största som jag har varit med på är inspelning med Daryl Coley. 1997 gjorde vi fem låtar med honom på skiva. Jag minns det som otroligt utmanande och bra och roligt. Det var ju en av världens bästa gospelsångare. Vi spelade in i Citykyrkan i Stockholm men repade i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Vi fick träffa honom ganska mycket och sedan kom han tillbaka lite senare och då gjorde vi turné med honom. Det var jätteroligt! Vi var i Smyrna, Göteborg, i Västerås och på lite olika ställen.
Ida Hammarbacken, sopran, 9 år i kören:
– Mitt bäste minne är från min första USA-resa, jag tror det var 2016. Då var vi i Washington DC i en församling som hette First Baptist Glen Arden nånting. Jättestor megakyrka. Vi fick sjunga i deras gudstjänst och då blev det ett moment där när vi sjöng vårt ”worship-medley” som innehåller alla deras klassiska gospelpsalmer. Det blev en sådan otrolig närvaro i rummet och jag förstod att sångerna vi sjunger, det är deras gudstjänstmusik. Det är det här de sjunger för att lovprisa. Det märktes att det betydde så otroligt mycket för dem och så chocken att den här vita kören kunde sjunga de här sångerna i alla fall nästan på det sätt som de gör. Det var otroligt häftigt. Upplevelsen i rummet och den gemenskap som blev.
Miriam Briland, sopran, 12 år i kören:
– När vi var på en turné med By Grace i USA 2016 var vi bland annat två veckor i Washington DC: Inne på andra veckan så flög Viktor, som nu är min man, dit och överraskade mig i det här stora området med parker utanför Vita huset. Det var på kvällen och vi hade stannat till där med bussen på väg tillbaka från en gudstjänst. Då sa Daniel Stenbaek: Här är det fina monument och vackra miljöer. Vi hoppar bara av här och går runt och strosar lite i kvällsbelysningen. Jag hängde ju på det, men förstod ingenting. Då dök Viktor upp där och tog med mig så att vi fick lite privacy. Då gick han ner på knä och friade. Det var som ett lusthus där i parken. Kören hade skingrats så de var bara vi, men de andra visste ju om vad som skulle hända men hade hållit det hemligt för mig. Jag var jättechockad.
– Det var ju helt otroligt och sedan mötte vi upp kören morgonen efteråt och firade tillsammans. Viktor var med på resten av turnén och vi fick gratulationer i alla kyrkor vi kom till. Det var fantastiskt! Så By Grace har en särskild plats i båda våra hjärtan. Det var fantastiskt att få fira våra första dagar som förlovade med kören och bara vara på massa gospelgudstjänster. Det var en fantastiskt start på vår resa.
Ted Hector, orgel, 15 år i kören:
– 2013 hakade jag på en USA-resa som kören gjorde. Det kan ha varit den första resan med lineupen där jag spelade i bandet tillsammans med Daniel Stenbaek, Magnus Ahlgren och Oskar Eriksson Uggla. Vi åkte runt och spelade i svarta gospelkyrkor. I början kändes allt nytt och stort och man undrade vad man hade gett sig in på. Vem är jag att komma hit och spela för dem? Det kändes ganska mastigt i början, men efter att ha gästat några kyrkor kom vi till en baptistkyrka i Indianapolis – New Era Baptist Church. Just den kvällen vände det litegrann för oss i kompet, i alla fall för mig. Vi hade blivit lite varma i kläderna och helt plötsligt kände jag att jag kunde slappna av och känna spelglädje.
– Det svängde på ganska bra den där kvällen. och särskilt minns jag en av låtarna – Donnie McClurkins Purple. Jag blir alltid rörd av den och på ett ställe in i låten – i den så kallade vampen – sjunger killarna ”Gonna clap, gonna dance, gonna shout” och som på en given signal är det en hel rad med tanter som ställer sig upp och börjar klappa med. Helt plötsligt klappar de där tanterna ner himlen i den där kyrkan. Det kändes som att det blev väldigt starkt och det var så otroligt häftigt.
