En halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom och tre gånger så många i relativ fattigdom. Samtidigt som priset på livsmedel har ökat med 25 procent de senaste tre åren har lönerna inte ökat på samma sätt. Det är utgångspunkten för kulturjournalisten Elina Pahnkes bok ”Alla ska äta”. Dagens Malina Abrahamsson möter henne i ett samtal om kyrkans roll i ett nytt Sverige.
– Det här är ju helt sjukt!
Kulturjournalisten och författaren Elina Pahnke står intill kaffehyllan i en Ica-butik i centrala Stockholm. Hon lyfter ner ett paket Zoegas. Det kostar 92 kronor numera. Men det mest uppseendeväckande är något annat: Paketet är försett med röd klisterlapp med texten ”Stöldmärkt”.
– Det är första gången jag ser något sådant. Tänk att kaffe har blivit så dyrt att människor behöver stjäla det, men i stället för att sänka priserna, så stöldmärker affärerna det … kommenterar hon medan hon tar upp sin mobil för att dokumentera.
Våren 2023, när livsmedelspriserna skenade, skrev Elina Pahnke fyra artiklar för Aftonbladet om att hunger inte är slumpartad utan en konsekvens av ett ekonomiskt system och avsiktlig politik. Samtidigt som inflationen drabbade dem som redan hade det ekonomiskt svårt kunde Ica-handlarna plocka ut rekordvinster. Elina Pahnke började skönja en förändring i det offentliga samtalet; när nya människor fick uppleva hur det var att inte ha råd att köpa den mat de ville, väcktes frågan: Vad är det för sorts samhälle som låter vissa gå hungriga?
Just det vill Elina Pahnke diskutera i sin nya bok ”Alla ska äta” (Ordfront). Och det är därför vi har gått till en matvarubutik för att fotografera. Men intervjun gör vi på Dagens redaktion.
Sverige som moralisk supermakt
Elina Pahnke är välformulerad och lågmält engagerad. Hon understryker att fattigdomen har blivit en realitet i Sverige och att den inte avhjälps genom uppmaningar om att ”skärpa sig och skaffa ett jobb”, inte heller genom att – som författaren och debattören Lena Andersson föreslog – föreskriva havregrynsgröt. Pahnke tycker att förväntningarna på samhället borde vara högre än så.
– I Sverige finns en djupt rotad självbild av att vi är någon sorts moralisk supermakt. Även om politikerna de senaste åren har monterat ner välfärden och till exempel gjort det svårare för migranter och utrikesfödda barnfamiljer att försörja sig, framhåller man fortfarande gärna Sverige som resursfördelande välfärdsnation; i stället för att erkänna ojämlikheten som ett politiskt misslyckande, pekar man ut vissa individer som moraliskt tvivelaktiga.
– Samtidigt tror jag att jättemånga människor upplever ett stort glapp mellan den beskrivningen och sin egen erfarenhet.
Besökte Mariakyrkan i Malmö
Under arbetet med boken ”Alla ska äta” har Elina Pahnke själv fått se sprickorna i systemet. Hon har stått i de långa köerna utanför hjälporganisationen Helamalmös:s frukostservering, hört företrädare för den subventionerade butiken Matmissionen berätta att de överväger medlemsstopp eftersom de inte kan hantera mängderna människor som söker sig till dem, och besökt Mariakyrkan i Malmös ekonomiska mottagning. Där vittnar diakonerna om en ny företeelse: Socialtjänsten har börjat orosanmäla vissa föräldrar som söker nödstöd med motivationen att ”mamman kan behöva hjälp att planera”.
– Något som är uppenbart är att det är andra typer av människor som kommer till de här platserna nu. De som arbetar där säger att det tidigare främst var missbrukare, men att det nu är många barnfamiljer, äldre och utrikesfödda som kommer, berättar Elina Pahnke, som sedan 2013 bor i Malmö.
– Det har blivit tydligt för mig att samhället går runt för att det finns de här parallella infrastrukturerna som kompenserar för välfärdsstatens söndervittring.
Jag tror inte att lösningen är att sluta göra de här sakerna bara för att kunna visa politikerna vad som då händer.
— Elina Pahnke, journalist
[ Barnfattigdom allt vanligare – pengarna räcker inte för julfirande ]
I din bok frågar sig diakonen i Mariakyrkan om kyrkan, genom sina insatser, är med och upprätthåller ett system som man egentligen är emot. Vad skulle du svara på den frågan?
– Det stämmer ju att kyrkan, tillsammans med andra aktörer i civilsamhället, i stor utsträckning får täcka över hålen som staten har skapat. I stället för att påpeka brister hos myndigheterna, får många diakoner får ägna sin tid åt att fördela summor som egentligen är för små för att lösa någonting.
– Samtidigt är det så tydligt, särskilt i tider av kris, att det skyddsnät som finns i kyrkan och på andra platser i civilsamhället behövs. Jag tror inte att lösningen är att sluta göra de här sakerna bara för att kunna visa politikerna vad som då händer. Ytterst handlar det ju om att hjälpa människor att slippa gå hungriga. Och det arbetet kommer alltid behöva göras om staten inte gör det. Sedan är det inte heller säkert att staten skulle steppa upp om kyrkan, eller andra civilsamhällesaktörer, skulle sluta.
Erbjud frukost - och mobilisera
Elina Pahnke säger att hon däremot tror på att politisera handlingen – att till exempel kombinera frukostservering med opinionsbildning och mobilisering för social rättvisa likt medborgarrättsrörelsen gjorde i USA på 1960-talet. Och att vara tydlig med att detta inte handlar om välgörenhet, utan om att alla människor har rätt att få sina behov tillgodosedda.
– Framför allt tror jag att kyrkan, i likhet med andra parallella strukturer som erbjuder ett skyddsnät när staten sviker, kan vara en moralisk röst i en tid som är väldigt vulgär. När människor deporteras för att de inte lever upp till de absurda kraven för försörjningsstöd kan kyrkan vara platsen där papperslösa kan gömma sig.
– Och även om man inte förändrar samhället helt och hållet, eller ens krav inte går igenom, är arbetet ändå meningsfullt. Det finns en frihet som uppstår bara genom att människor går samman och kämpar för något tillsammans.
Varifrån kommer ditt eget engagemang?
– Jag tycker inte så mycket om att prata om mig själv, säger Elina Pahnke tvekande. Men jag har alltid haft folk omkring mig som har brytt sig om saker.
Hennes ovilja att prata om sig själv går i linje med misstänksamheten hon hyser mot individen.
– Vi blir hela tiden tillsagda att vi framför allt bör ägna oss åt att optimera oss själva i stället för att bry oss om något större. Därför tror jag att man hela tiden behöver påminna sig om vi hör ihop med varandra.
Bojkott mot matkedjorna
Hon tror på kollektivt agerande, och känner sig därför upplyft av den rörelse som uppstått på sociala medier bara de senaste dagarna: Människor uppmanar varandra att bojkotta de stora matkedjorna som en protest mot de höga matpriserna.
– Alla stora motståndsrörelser har börjat i det lilla. Som Hungerupploppet i Sverige för hundra år sedan. Det började med att folk ville ha potatis, men det slutade med att kvinnor fick rösträtt!
– Jag tror att vi kan få se något liknande hända. När vi börjar prata om det vi har gemensamt – som att många just nu inte har råd att köpa mat – kommer vi att hitta fler gemensamma nämnare. Jag tror att det kan leda till att vi kommer bort från idén om att människan bara är en kund eller individ vars ekonomi beror på egna, rationella val. Det känns som att ett sådant samtal bubblar redan nu.
---
Fakta: Elina Pahnke
Ålder: 33 år.
Bor: Malmö.
Gör: Journalist och kulturskribent i bland annat Aftonbladet Kultur och Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan. Har tidigare skrivit ledare i Fria tidningen och varit redaktionssekreterare på tidskriften Mana. Politisk redaktör för Kontext magasin. Hörs även regelbundet i podden Kontext.
Aktuell: Med debutboken ”Alla ska äta – Om mat, makt och moral” (Ordfront förlag).
---
[ Hon flyttade till förorten som politisk handling men lämnade aldrig ]
