Från 1970-talet och en bit in på 1990-talet upplevde kyrkorna i Göteborgs stift en karismatisk förnyelse. De andliga gåvorna praktiserades, bibelkörer startades, människor kom till tro. Dagens recensent – prästen Tobias Hadin – fick själv uppleva detta. Att läsa Andens efterlängtade beröring väcker hos honom både positiva och negativa minnen.
Andens efterlängtade beröring är en rätt torr bok om en allt annat än torr period i Göteborgs stifts historia. Den tecknar en anekdotisk bild av den karismatiska förnyelsen genom korta porträtt av personer och platser som varit betydelsefulla för dess framväxt.
Antologin är skriven av personer som själva var med när det begav sig, bland andra Torgny Erling, Fredrik Brosché, Berit Simonsson, Torbjörn Freij och Anders Reinholdsson. Det märks i språket att de än i dag bär en levande spiritualitet starkt präglad av detta ”andliga skeende.” Tal om ”Andens vårregn” och att ”smörjas till tjänst” kan nog kännas främmande för många som inte varit en del av karismatiska miljöer. Men för min del märker jag hur saker i mitt inre väcks till liv.
Skildringen börjar på sjuttiotalet och slutar i början av nittiotalet, just som mitt trettonåriga jag genom förnyelsen finner ett andra hem i Kyrkan. Jag trodde att jag skulle föra vidare det karismatiska arvet när jag själv blev präst, men långt innan dess började jag känna mig obekväm och inte helt välkommen i de sammanhangen. Värmen som sprider sig inom mig när jag läser Andens efterlängtade beröring är därför oväntad.
Men kanske beror det på att det i boken skymtar förbi sammanhang som präglades av samma varma tillit till Guds kärlek och omsorgsfulla engagemang i människors vardag som jag en gång mötte. Förnyelsen hade förmågan att ta ungdomars bidrag och andlighet på allvar, och skapade miljöer där de fick tillgång till kyrkans skatter och språk. I hela stiftet spreds ett engagemang från det lokala till det regionala. Biskop Bertil Gärtner bjöd in till bön och utforskande samtal kring Anden i sitt hem och främjade de lokala initiativ som växte fram. Med ekumeniskt mod ville företrädarna göra sitt för att Svenska kyrkan skulle härbärgera erfarenheten av den världsvida karismatiska väckelsen, utan att för den skull kompromissa med sitt allmänkyrkliga arv.
Boken vill bidra till detsamma; texterna innehåller viss hjälp att förstå karismatiken med svenskkyrkligt teologiska glasögon och sedelärande exempel på hur förnyelsen spreds relationellt utifrån flera mindre lokala platser där man vågade experimentera med exempelvis personlig förbön och tala om det man erfarit.
Samtidigt saknar boken en självrannsakande reflektion. Jag påminns om hur ytligt och slarvigt ledare ofta förhöll sig till andliga upplevelser och dess psykologiska samspel. Självklart fanns det flera som tog ansvar och ville dra lärdomar av felsteg när sådana uppenbarades, men det gjordes aldrig tydligt upp med och boken utelämnar dessa lärdomar. I förbifarten nämns att undervisningen kunde bli ”allt för krävande” men det räcker inte. Samtidigt som man betonade att alla kunde höra och erfara Guds ledning, legitimerade man indirekt gränslösa beteenden hos människor med för stor tilltro till sin egen föreställningsförmåga. Exempelvis kunde ledare i själavårdande samtal profetera att normalt kåta tonåringar var demonbesatta när de skamset kom för att tala om att de hade sexuella fantasier. Det krävs det ingen större psykologisk kompetens för att inse att sådant sätter sina spår, oavsett syn på sexualitetens gränser.
Men det var inte bara sår jag fick med mig. Inte minst bär jag med mig modet att fortsätta be med det tungotal som oväntat drabbade mig mitt under en torr tidebön strax innan jag lämnade. Hade det inte varit för de förebilder som visat hur det kunde rymmas på ett okonstlat sätt i en svenskkyrklig prästs liv, hade jag nog tystat det. Då hade jag varit utan ett av de viktigaste verktygen med vilket såren också läkt. Erfarenheten av att bara få vara med Gud, bortom mina ord och formulerade grubblerier, och där märka av hur inget egentligen hänger på mig, utan att det är Anden som verkar i bönen.
Samtidigt som man betonade att alla kunde höra och erfara Guds ledning, legitimerade man indirekt gränslösa beteenden hos människor med för stor tilltro till sin egen föreställningsförmåga.
— Tobias Hadin, recensent
Det finns också en annan sak som boken borde ha berört. Vi får vi följa linjerna som gör att den spretiga förnyelsen mynnar ut i Oasrörelsens allt mer fasta form, och tydligare kopplas till ett visst teologiskt paket, men det görs ingen djupare analys av vad det fick för konsekvenser. Jag undrar om det inte var just den utvecklingen som gjort det lättare för kritiker att peka ut förnyelsen som ”något annat” än Svenska kyrkan i stort?
Oasrörelsen betonade visserligen att alla människor var kallade av Gud och hade en plats i arbetet för Guds rike, men blundade för att fler och fler kvinnor blev andligt ”hemlösa” när Anden ”råkade” kalla även dem till präster. Det måste påpekas att långt ifrån alla som var aktiva i förnyelsen var eller är emot kvinnliga präster. Detta motstånd ledde till en strid som skapade en splittring mellan flera av förnyelsens sammanhang och Svenska kyrkans bredare organisation. De som blev förlorare i maktkampen känner sig ofta som en oönskad minoritet och oförstådda i att de följde sitt samvete. Medan de som segrade bär ärr som får dem att instinktivt reagera när något påminner dem om tiden då man behövde kämpa för att även kvinnor skulle ha sin självklara plats som präster vid stiftets altaren.
Hade Andens efterlängtade beröring vågat vara mer rannsakande i tonen hade den kanske kunnat bidra till att luckra upp den skepsis mot olika fromhetsmiljöer som ofta märks av i Svenska kyrkans organisation.
— Tobias Hadin, recensent
I samtal möter jag en ny generation präststudenter som känner sig som invånare i ett slags demilitariserat ingenmansland där misstänksamma blickar riktas mot en om man uttrycker något som låter som ”de andras” språk. Det räcker med att vilja kyssa någon av samma kön och evangelieboken för att det ska bli kognitiv dissonans hos en äldre generation som påfallande ofta navigerar utifrån illusionen att det teologiska landskapet lätt kan delas upp i kategorierna för eller emot kvinnliga präster.
Hade Andens efterlängtade beröring vågat vara mer rannsakande i tonen hade den kanske kunnat bidra till att luckra upp den skepsis mot olika fromhetsmiljöer som ofta märks av i Svenska kyrkans organisation. Det är ju inte bokens, eller författarnas fel, och jag delar deras bön att vi åter ska få se lokala platser växa fram där ungdomar (och vuxna!) får göra erfarenheter av kyrkans djup och bredd.
Så boken väcker också hopp, för den visar att Svenska kyrkan faktiskt fortfarande härbärgerar en mångfald. Om vi tar på allvar att vi som döpta - även när vi bråkar - hör samman i Kristi kropp, kanske vi kan be om modet att låta Anden uppenbara för oss vad ”de andra” fått fatt i? För som Göteborgs nuvarande biskop påminner oss om i sitt valspråk: ”Vår Gud bär sår.”
Titel: Andens efterlängtade beröring – Den karismatiska förnyelsen i Göteborgs stift.
Redaktörer: Fredrik Brosché, Torgny Erling, Per-Olof Olsson, Anders Reinholdsson och Anders Stenbäck.
Förlag: Artos (167 sidor).
Genre: Teologi, kyrkligt liv.
