Vacker meditation om att dö
Hur bär han sig åt egentligen? Med de enklaste orden lyckas Jon Fosse redan under de första sidorna av kortromanen Vithet (Albert Bonnier förlag) skapa en förtätad stämning som inte släpper taget förrän boken är slut. Jag känner att jag nästan blir ett med huvudpersonen. Han som en dag kör ut i skogen, går ut ur bilen, går vilse, fryser, blir trött, möter en skimrande ljusgestalt, möter sina föräldrar, möter en man i svart kostym.
I en mindre skicklig författares hand skulle den här typen av händelser kunnat framstå som fåniga, men här blir de en vacker gestaltning av hur nuet och evigheten smälter samman. I Göteborgs-Posten skrev Mikaela Blomqvist att Fosse i Vithet skriver om döden som något “enkelt och mjukt”. Det är en väldigt bra beskrivning!
Kamp mellan livslust och livsleda
På temat norskt och döden har jag också läst De sista smekningarna (Flo förlag) av Kjersti Anfinnsen. Det är första delen i trilogin om Birgitte Solheim – en gång i tiden framgångsrik hjärtkirurg i New York, numera ensam och darrig i en lägenhet i Paris. Hon fick aldrig några barn, aldrig någon långvarig relation. Nu slits hon mellan att ge upp för livsledan och att fortsätta hoppas på framtiden och kärleken (hon chattar med åldringen Javier). Trovärdigt, och med ömhet och humor, gestaltar Anfinnsen hennes liv.
Från jude i Polen till katolsk munk i Israel
Efter Rysslands invasion av Ukraina beslutade författaren Ljudmila Ulitskaja sig för att lämna sitt hemland och bosätta sig i Berlin. I fjol stämplade den ryska regeringen henne som utländsk agent och förbjöd hennes böcker.
Daniel Stein, tolk (Ersatz) som bygger på Oswald Rufeisens liv, är det första (men absolut inte det sista) jag läser av henne. Den handlar om Stein, som föds i en judisk familj i Polen på 1920-talet men som så småningom blir katolsk munk i Israel på 1990-talet. Med hjälp av brev, dagböcker och predikningar tecknar Ulitskaja hans fascinerande levnadsöde. Hon blandar fakta och fiktion, skriver sakligt men medryckande. Det är inte för inte som Ulitskaja ofta nämns som en potentiell Nobelpriskandidat.
Dessutom...
... inleds fastan snart, vilket betyder att det är hög tid att välja fastebok. För mig blir det antingen Spåren till det fördolda av Peter Halldorf (Argument förlag) eller Du förde mig ut ur frihet av Magnus Tunehag (Libris). Eller varför inte båda två?
[ Tomas Andersson Wij borde ha skrivit en självbiografi i stället för fastebok ]
