Det verkar ha ägt rum en förskjutning mellan de globala nyhetshändelsernas kontinentalplattor. Detta har bildat en tsunamivåg av nyheter som väller över oss. Vi hinner knappt ta in det ena förrän nästa händelse översvämmar informationskanalerna. Masskjutning i Örebro, dagliga sprängningar, handelskrig och militära krig som riskerar global spridning. Jag antar att ingen kan vara opåverkad. Alla traditionella och nya mediekanaler går för högtryck. Den snattrande och ständigt tyckande samhällsklassen går på högvarv och hinner knappt sippa på caffelatten mellan alla viktiga utspel som måste göras. Vi alla förstår att nu måste vi samlas över gränserna för att stötta de drabbade, trösta de sörjande och hålla samman vårt öppna och fria samhälle.
Mitt bland alla dessa starka ord, bilder och intryck har en i sammanhanget obetydlig händelse fastnat i min tanke. Kanske beror det på att aktörerna i den specifika händelsen behärskar sin egen bransch där man ska väcka känslor och göra intryck. Avtrycket det gjorde på mig beror inte på att jag politiskt har en uppfattning i den aktuella sakfrågan.
Inte heller att jag på något sätt har kopplingar till aktörerna. Men buropen och hånskratten från vuxna filmskapare riktade mot kulturministern vid invigningen av filmfestivalen i Göteborg kändes obehagliga. Det jag såg var ensamheten hos människan Parisa Liljestrand—personen bakom titeln och den officiella masken. Om det som skedde hade inträffat på en normal arbetsplats hade det varit vuxenmobbning. I en skola hade rektor och lärare gripit in. Men i det kulturella finrummet verkar det accepteras att bete sig på detta sätt.
Den blinda fläcken av bristande empati uppstår genom avhumaniseringen av den andre.
— Dan Salomonsson
Vi har fått en helt blind fläck i vårt gemensamma offentliga rum – oförmågan att se den enskilda människan och hennes utsatthet. Samtidigt som vi på ett beundransvärt sätt visar respekt och uttrycker stort medlidande med människor som drabbats av katastrofer, terrordåd eller angripits av vettvillingar så missar vi helt andra människors lidande i samma sammanhang.
Ett av de mest påtagliga exemplen på denna blinda fläck var när Aftonbladet publicerade en intervju med pappan till förövaren i masskjutningen i Örebro. Intervjun, som senare avpublicerades, bestod av okänsliga och framfusiga frågor till en pappa som då inte visste att sonen var gärningsmannen i katastrofen som utspelade sig. Samtidigt som tidningen likt alla andra mediekanaler speglade ljuständande gråtande och sörjande människor valde man att pressa en annan förälder som också mist sitt barn. Vi har alla svårt att ta till oss den bottenlösa sorgen hos alla dem som mistat en anhörig.
Sorgen måste, om möjligt, bli ännu svartare när man som förälder dessutom kastas in i den fasanfulla insikten att det var en familjemedlem som orsakade allt detta onda. Hoppas att det inte bara var poliser och journalister som har hört av sig till förövarens familj för att söka motiven till dådet. En medmänniska, en vän eller en representant från någon kyrka behöver sitta också vid denna pappas sida i den mest fasansfulla situation en förälder kan uppleva.
Den blinda fläcken av bristande empati uppstår genom avhumaniseringen av den andre. En buande och hånskrattande kulturelit, en känslokall journalistik är synliga uttryck för den blinda empatifläcken vi alla har. Vi har en kollektiv empatistörning som gör att vi inte ser människan i personer med motsatt politisk uppfattning. Självklart ska en brottsling straffas och en politisk motståndare möta debatt. Men inget brott i världen eller någon tokig åsikt fråntar en människa människovärdet.
[ ”Herre, förbarma dig” – här är bönerna för Örebro ]
Är det bristen på medkänsla som gör att vi inte klarar att se lidandet både hos israeler och palestinier? Är det den blinda fläcken som gör att vi ser fasan i de ukrainska mödrarnas blickar men undviker samma lidande ansiktsuttryck hos en rysk mamma som förlorat sin son i ett meningslöst krig? Beror den politiska polariseringen på samma fenomen? När höger och vänster ryker ihop i Sverige eller blått och rött i USA är det få som ser människan bakom åsikten. Är det empatibrist som blir bränslet när ett mediadrev jagar en bristfällig medmänniska? Är bråket i kyrkans församlingsmöte eller i bostadsrättsföreningens stämma ytterligare ett tecken på vår gemensamma blinda fläck?
På det personliga planet är just avsaknaden av omsorg om andra ett av kännetecknen på en farlig störning i personligheten. Om man gör en enkel googling på ordet psykopati lär vi oss att en person med psykopati har brist på empati och saknar omsorg om andra. Hen saknar förmåga att känna med andra och handlar utifrån sina egna behov. Ett samhälle som har en blind fläck på empatins område blir också i förlängningen omänskligt och otäckt. Vi behöver vara vakna och bli uppmärksamma på våra blinda fläckar. Jesus går så långt att han säger. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.
När vi besöker en fånge i fängelset är det inte för att vi sympatiserar med brottet eller anser att förbrytaren är oskyldig. Vi besöker en medmänniska! När vi konfronteras med totalt motsatta åsikter kommer det från en person med fullt människovärde. Det finns goda exempel i nutid på en respektfull attityd trots ideologiska motsättningar. Finland visade att en annan politisk kultur är möjlig. Grannlandets respektfulla presidentvalskampanj visar att det är möjligt att agera med respekt för en politisk opponent. När den nyvalde presidenten, Alexander Stubb, yttrade sig om motståndaren, Pekka Haavisto, sa han: “En av de finaste människorna jag någonsin träffat”. När Stubb fick veta att han vunnit valet tog han beslutet att lämna sin egen segerfest för att åka till Haavistos valvaka. Där togs han emot av en leende Haavisto, som tackade motståndaren för en schysst kampanj utan smutskastning.
Låt oss hjälpas åt att ta bort fläcken av bristande empati. I en tid av omvälvningar och en tsunamivåg av stora händelser behöver vi medkänslan som kan förvandla en hatad fiende till en respekterad medmänniska.
