I boken Leva mission dag för dag vill prästerna Martin Alexandersson och Mikael Artursson under sju veckor vägleda läsaren till att börja dela sin tro. Dagens Malina Abrahamsson undrar om det verkligen går att skapa teorier kring något så organiskt som mission.
När Martin Alexandersson och Mikael Artursson var yngre tyckte de att det var svårt att berätta för andra om sin tro, även om de egentligen ville. Mission och evangelisation blev således förknippat med dåligt samvete. Det var först när de mötte organisationen Joshua Ventures och ledaren Dave Petty som de blev inspirerade att “prioritera ett mer missionellt liv”.
Det här skriver de i inledning av Leva mission dag för dag (EFS Budbäraren). Boken är ett sju veckor långt träningsprogram för att leva ett mer missionellt liv där varje dag innehåller en bibelreflektion, en fråga att fundera på och ett förslag på ett missionellt steg i form av en praktisk övning. Författarna gör ingen hemlighet av att de vill påverka läsaren i en viss riktning utan skriver rakt ut: “Den här boken vill korrigera din syn och leda dig till att se och formas av de missionella aspekter som vi annars missar”.
Utgångspunkten för Alexanderssons och Arturssons missionsiver är övertygelsen om den dubbla utgången – alltså att människor antingen hamnar i himlen eller helvetet – och de skriver: “nöden för att de inte ska gå förlorade är den främsta drivkraften till ett missionellt liv”. De uppmanar därför: “Be för dagen som kommer att Gud ska visa dig allvaret i ett liv utan Jesus och att du ska drabbas av kärlek till människor som inte känner honom.”
Därefter anlägger de ett slags management-tänk på mission och möter evighetsallvaret med metoder. Målet är att varje kristen på ett naturligt sätt ska kunna dela sin tro, men frågan är om uppmaningar om att öva in sitt vittnesbörd eller aktivt lära känna någon ny för att sedan kunna vittna, får motsatt effekt. Blir det inte onaturligt att hela tiden leva med en baktanke?
Alexandersson och Artursson menar att det finns tre grundläggande sätt att vittna på: med ord, handlingar och med Andens kraft och listar sedan för- och nackdelar med varje tillvägagångssätt. Nackdelen med handlingar, skriver de, är att “det inte är självklart att mitt lyssnande på en kollega i sorg uppfattas som en konsekvens av min tro. När jag hjälper en granne att bära en tung soffa gör jag det som en självklarhet eftersom jag mötte Jesus – men kommer grannen att uppfatta det så? Och hjälper inte även en icke-kristen sin granne att bära soffor?”
Men här måste jag protestera. Ska vi bara göra goda gärningar för att människor ska bli kristna? Är vi inte kallade att lyssna för att lyssna, hjälpa för att hjälpa, ge för att ge? Risken är annars att godhet reduceras till missionsaktivitet och medmänniskor till frälsningsobjekt.
Jag måste också protestera mot den olyckliga uppdelning av det kristna livet som författarna presenterar, exempelvis när de ställer mission mot kyrkans inre liv och verksamhet. De menar att undervisning, nattvard och böner hjälper oss att växa i relation till Gud och till varandra, men betonar samtidigt att det inte är “dessa beteenden som gör att nya människor får möta evangeliet och komma till tro”. Det får mig att undra: Är inte kyrkan det sätt som Gud har valt att uppenbara sig? Är inte barnkör och scouter och dagledigträffar också mission?
Här saknar jag perspektivet som teologen William T Cavanugh lyfter fram i boken Som om allt förvandlas (Marcus förlag): “Man attraheras av det kristna livet när man ser en konkret gemenskap av människor som lever ut frälsningen, som lever försonade och fyllda av hopp och liv mitt i en våldsam och osäker värld”.
En tredje sak jag reagerar över är den gudsbild som Alexandersson och Artursson tecknar i sin tolkning av missionbefallningen – den som slutar med “Och jag är med er alla dagar”. De skriver att det löftet är nära förknippat med ett liv i mission och antyder att Jesus därmed bara skulle vara med oss när vi delar vår tro. De är medvetna om att en sådan tolkning skulle kunna ge en bild av att Jesus är snål, men väljer själva att se det som ett “fantastiskt löfte från Jesus när vi på hans uppdrag ger de goda nyheterna vidare.” Den tolkningen rimmar dock illa med Guds allomfattande kärlek och närvaro.
Leva mission dag för dag är pedagogisk och lättbegriplig, men det är också dess svaghet; budskapet förenklas, synen på ett missionellt liv blir snävt. Det är uppenbart att författarna själva fått stor hjälp av de metoder de funnit, men jag delar inte deras tilltro till konkreta missionsstrategier. Jag tror snarare att de riskerar att göra oss prestationsinriktade och självupptagna.
Jag läser den här boken som en sorts KBT-behandling för den som skäms för att dela sin tro. Men rädsla fördrivs nog bäst genom kärlek. Det är när vi erfar att Jesus är livets källa som mission inte längre blir något onaturligt, utan ett uttryck för vilka vi är. Som pastorn Timothy Keller beskrev det: “Being public about your faith simply means not hiding the wellspring of your life, not hiding who you truly are.”
[ I en nybyggd stadsdel lever Samuel sitt äventyr med Jesus ]
Titel: Leva mission dag för dag – En sju veckors vägledning till att börja dela din tro
Författare: Martin Alexandersson och Mikael Artursson
Förlag: EFS Budbäraren
Genre: Teologi och mission
