Sveriges i särklass största skivsamling finns i Radiohuset på Gärdet i Stockholm. Där gömmer sig också unika inspelningar med Astrid Lindgren och andra folkkära röster. Det senare mycket tack vare olydiga anställda som smusslat undan guldkorn när cheferna beordrat utrensningar av arkiven. Få människor har lika stor kännedom som Claes Hollander om vad som gömmer sig i Sveriges Radios ljudarkiv. Han tog med Dagens musikjournalist på en unik rundvandring genom hundra år av radiohistoria.
Ett sekel på en och en halv timme – är en sådan tidsresa verkligen möjlig? Ja, i alla fall om man blir guidad genom de bitvis katakombliknande utrymmena i Radiohuset på Oxenstiernsgatan, vars sju våningar blickar ut över närmsta grannen, Sveriges Television. Sedan invigningen 1962 har Sveriges Radio huserat på Gärdet. De huvudsakliga pusselbitarna till den svenska radiohistorien finns samlad innanför dessa väggar, och med Claes Hollander som ciceron får jag och Lars-Göran Rosén från skivbolaget Naxos bekanta oss med den teknik som varit bärande beståndsdelar när det gällt att förse svenska folket med radioprogram, i både musik och tal.
Jag har gått här och letat efter till exempel författaren Karin Boyes originalinspelningar, men de finns inte kvar. Det är helt sjukt.
Den allra tidigaste lagringstekniken för ljud införskaffades från Wien 1931, ett lackgraveringsverk med vilket man spelade in så kallade lackskivor. De fungerade ungefär som stenkakor, men respektive inspelning fick vara max tre minuter.
– Det gjorde att om man skulle spela in kungens tal så fick man spela in tre minuter, tre minuter, tre minuter och så vidare. Det fanns särskilda grammofontekniker som vid uppspelningen fick sitta och tajma och byta skiva i takt med kungens tal, förklarar Claes Hollander.
– Detta höll man lustigt nog på med väldigt länge. Fram till 1955 så använde Sveriges Radio sådana här lackskivor, trots att rullbanden kom under andra världskriget. Men man litade inte helt på den där plasten.
Radion blev mobil
1936 köpte Radiotjänst sin första bil och därmed kunde man åka ut och spela in för första gången.
– Det man gör väldigt mycket i början, och som jag tycker är häftigt, är att man åker och spelar in fåglar och ger ut radions fågelskivor. Så i början är den här bilen jättemycket på Öland och spelar in fågelläten.
Långt senare, i modern tid, får Claes Hollander kontakt med änkan till Sten Wahlström i Karlstad, en outtröttlig fågelentusiast som för radions räkning dokumenterat fåglar. Eftersom han inte litade på någon annan när det handlade om att materialet skulle bevaras så hade han samlat dem i sin lada. Minst 600 band fick Claes Hollander hämta, material som han nu digitaliserat. Ur en arkivhylla fiskar han fram originalband med fågelinspelningar och läser noteringar på det kort som nämnde Wahlström, prydligt skrivet till varje band.
– Det här har han spelat in den 16 april 1961. Han är på någonting som heter Sottern och det är knipa, bofink, entita, nötväcka. Han har spelat in med en mikrofon som heter MD21 och en Nagra IIIB.
Släpade på 30 kilo i skogen
Jo, det är nördnivå, men Claes Hollander är full av beundran över den möda som Sten Wahlström lade ner för att komma åt dessa läten. En svartvit bild, fångad när han är på väg ut i skogen för en av dessa inspelningar, ger en tydlig hint.
– Bandspelaren vägde åtta kilo, parabolen vägde 14 kilo. Han måste ha lång kabel för att komma nära fåglarna och sedan banda. Han släpade på 30 kilo när han skulle ut i skogen och spela in. Helt otroligt! Wahlström presenterade Veckans pausfågel i sammanlagt 840 program genom åren.
Men åter till hårdvaran.
– 1936 kommer den här maskinen, berättar Claes Hollander och slår ut med ena armen, ungefär som när en cirkusdirektör presenterar nästa attraktion.
Spelade in med ståltråd
Den metalliska kolossen som frontas av tre stora rullar når honom nästan upp till axlarna. Det är en inspelningsapparat som kallas stråltrådsmaskinen.
– På den här är det tre kilometer ståltråd. Går tråden av får man svetsa den. Den är astung och på Kungsgatan 8, där Sveriges radio höll till tidigare, fanns tre sådana här högst uppe på vinden. På den kunde man spela in 30-minutersprogram.
På 1960-talet förde Sveriges Radio över såväl trådinspelningar som lackskivor till magnetband, men när det väl var överfört slogs originalen sönder. Claes suckar djupt.
– Jag har gått här och letat efter till exempel författaren Karin Boyes originalinspelningar, men de finns inte kvar. Det är helt sjukt, konstaterar han.
Frustrationen går inte att dölja. Särskilt irriterad är han på en programdirektör som i slutet av 1950-talet beordrade omfattande slängning av arkiverat material. ”Det finns ingen människa som är intresserad av det här”, löd hans argument. Men direktören blev bortfintad av anställda som såg ett helt annat värde.
– Personal gick in i arkivet och plockade ut sådana här bibliotekskort. Sedan visade de upp dem för cheferna och sa: ”Titta vad vi har slängt!” Men banden stod ju kvar och när de visat korten för cheferna ställde de tillbaka dem i sin låda. Det var ju jättebra att de inte följde direktivet, säger Claes Hollander.
Originalband med Astrid Lindgren
Under vår rundvandring förstår man vilka enorma mängder med material det handlar om. Vi tittar in i ett rum där stora hänglåsförsedda trälårar märkta ”Radiotjänst” står staplade i långa rader, fyra lådor högt. De innehåller en massa lackskivor, berättar Claes och upplyser om att det finns totalt 26 000 lackskivor som inte är digitaliserade.
Vissa saker tycks han extra stolt över. Som hyllan där han samlat samtliga inläsningar som Astrid Lindgren gjort genom åren. Också dessa var något som cheferna ville slänga. ”Ja, det är ju smärtsamt, men vi bedömer att det ska göras. Allt ska slängas”, löd orden.
Likt sina obstinata företrädare i arkivet lydde han inte och flyttade i stället på unika band.
– Det är massor med Astrid här. Och även min favorit, Nalle Puh, tillägger Claes Hollander.
Unik Johnny Cash-konsert
Väl medveten om att både jag och Lars-Göran är väldigt förtjusta i Johnny Cash halar Claes plötsligt fram mångkanalsbandaren från inspelningen som den amerikanske countrylegendaren gjorde på Österåkersanstalten 1972. Att originalet finns på Sveriges Radios hyllor beror troligen på att skivbolaget hade hyrt SR:s inspelningsbuss när de dokumenterade konserten. Inspelningar gavs ut på vinyl 1973 och långt senare även på cd.
Efter att ha passerat ett antal trapphus och korridorer stannar han till vid en kal studio som ser övergiven ut.
– Det här är rummet där Kjäll Fröderberg satt, berättar Claes andäktigt.
Han syftar på grammofonarkivets okrönte riddare. Programledaren Hasse Tellemars evige parhäst i lördagsmorgnarnas Ring så spelar vi på 1970-talet. Rösten som var roten till så många fantasier om hur den slipade arkivarien likt en detektiv på bevisjakt finkammade dammiga hyllor efter udda skivönskningar för att just som samtalet var på väg att avslutas, triumfatoriskt kunna meddela att inspelningen var funnen. Ibland med en annan artist, men dock. Den inringandes önskan blev ändå uppfylld.
[ Programledaren: Sveriges radio riskerar tappa sin seriositet om tro ]
Köper ljudfiler i stället
Mitt i rundvandringen träffar vi Roger Björkman som är ett vandrande uppslagsverk när det gäller Sveriges Radios musikarkiv. Han berättar att här finns 144 400 LP-skivor. Eller ”33-varvare” som han benämner dem. Dessutom finns här 70 000 stenkakor – ”78-varvare” – och 15 000 av ett större format innehållande klassisk musik. För att över huvud taget hitta något man letar efter i det fysiska arkivet gäller det att vara insatt i systemet med arkivkort.
– Skivorna står inte i bokstavsordning, de står i den ordning de kom in. Och det är jättemånga som inte är digitaliserade, förklarar Roger Björkman.
Fortfarande köper Sveriges Radio in musik, men nu i form av ljudfiler.
– Det kostar ju tolv spänn att köpa en ljudfil. Vi brukar handla för mellan 15 000 och 18 000 kronor i månaden. Våra inköp är till 80 procent från Itunes, berättar Roger Björkman.
Dessutom får SR många låtar sig tillskickade från olika musikskapare. De hamnar i den så kallade ”promolådan” där vem som helst kan ladda upp ny musik. Där ligger de kvar i tre månader och om de används under den tiden, förs de in i det digitala arkivet där metadata (låttitel, artist, årtal med mera) registreras så att låten blir sökbar. Om inte så slängs de.
Med tanke på vad Claes har berättat om tidigare utrensningar i arkiven och vad jag också hört ryktas om utförsäljning av Sveriges Radios skivsamlingar ställer jag frågan om det finns en risk att alla vinylskivorna här kommer att försvinna.
– Nej, det är ingen fara, försäkrar Roger.
Europas tredje största
Han berättar att arkiven hos många av SR:s lokalradiostationer sålts ut, men ser ingenting skadligt i det eftersom det rörde sig om dubbletter och skivor som var ”använda jättemycket”.
Sveriges Radios arkiv är det tredje största i Europa efter BBC:s och franska radions grammofonarkiv, upplyser Claes Hollander.
En av de mer udda ljudbärarna i arkivet är pianorullar till självspelande pianon. Roger Björkman berättar att det finns 500 pianorullar i arkivet. På en av pappersrullarna är det Edvard Grieg som själv spelar. Året är 1906. Man kan fortfarande höra Grieg spela via hålet i pappret fast han dog 1907.
Pianorullarna är en bra illustration av svårigheten att ha koll på alla ljudformat. För trots att självspelande pianon är en ytterst smal gren i ljudvärlden, finns fyra olika format som vart och ett kräver piano av ett speciellt fabrikat. Roger Björkman visar också Edison-grammofonen, konstruerad av glödlampans uppfinnare som hade en idé om att skivspelarens nål skulle avläsa spåret på ett alldeles särskilt sätt. Det blev ingen succé.
Hönsnätet gungar under fötterna
Den känslomässigt märkligaste upplevelsen på vår sightseeing drabbar oss när vi får audiens hos ljudteknikexperten Anders Nästén som låter oss träda in i det ekofria rummet där mikrofoner, högtalare och annan ljudutrustning testas. Rummet nyttjades flitigt på 1960-, 70- och 80-talen, men används fortfarande en del.
”Döddämpade rummet”, som det också kallas, är en jättekub där alla väggar inklusive golv och tak är inklädda med tjockt, ljudisolerande material. Det gungar betänkligt under fötterna eftersom golvet är som ett stort hönsnät som spänts upp för att man ska kunna röra sig i rummet.
– Tappa inte mobilen, varnar Anders Nästén.
– Det känns konstigt bara att prata i den här miljön, konstaterar Lars-Göran Rosén och jag kan bara instämma.
– Ljudet får ingen reflektioner. Du kan inte placera rösten. Balansen påverkas också, eftersom hörseln ju är en del av balanssinnet, förklarar Anders Nästén.
Radioteaterns bakre rum
Rundvandringen går mot sitt slut. Vi slinker in i ett udda utrymme där radioteatern huserar. Där finns allehanda attiraljer som förr brukade användas för att åstadkomma olika naturtrogna ljud. Exempelvis finns en trappa där halva är i trä och halva i sten, beroende på hur man vill att stegen ska låta när man spelar in.
– I det här badkaret gjorde man en serie för två år sedan som handlar om människor från Estonia som håller på att drunkna. Då låg Maria Lundqvist här i flytväst tillsammans med någon mer och kämpade för sina liv när de spelade in.
Numera köps ljudeffekter från ett norskt företag.
– Vi har 36 000 ljudeffekter i vårt arkiv, men vi spelar inte in längre så vi har till exempel inga Teslaljud eller nya telefonljud.
Fann unika inspelningar på vinden
Under alla sina år med arkivarbete har Claes Hollander varit med och digitaliserat över 300 000 band i olika former med inspelningar. En nästan övermäktig siffra om man ska föreställa sig all information som den rymmer. Ungefär som alla de skivor av olika format som vi bevittnat under vår audiens i SR:s skattkammare.
Alla ser det så klart inte så, men för någon som vuxit upp analogt är en rundtur av detta slag inget annat än en högtidsstund. Och någonstans i mitt sinne kan jag ana upprymdheten som Claes Hollander kände när han en dag, under en av sina många arkivjakter efter material att digitalisera, plötsligt hittade 23 helt okända konsertinspelningar med pianisten Jan Johansson. De låg på radiohusets vind där den tidigare SR-medarbetaren Janne Wahlberg, passionerad jazzentusiast, hade sparat undan dem. Egna inspelningar som han gjort från både radio och tv. Material som dittills aldrig funnits varken på skiva eller sparats i Sveriges Radios arkiv.
En sådan kulturgärning är vad man kan kalla en bra dag på jobbet.
---
Fakta: Claes Hollander
- Ålder: 66 år.
- Bor: Älvsjö.
- Gör: Har precis gått i pension efter lång tjänst som medarbetare på Sveriges radio, först som producent på Livsåskådningsredaktionen för gudstjänster, andakter och ”Andliga sånger” med mera och sedan många år med arkiv och digitalisering.
---
