Varför vände hon sig till Mekka för att fylla hålet i sin själ?

När jag närmade mig mitt blivande samfund för att konvertera var det med lågande självförtroende. Det skrevs då mycket om scientologer och andra sekter som mer eller mindre kastade in människor från gatan. Jag trodde att jag skulle tas emot på röd matta.

I stället kom ett rakt besked: Du måste först gå en utbildning i två år. Återkom sedan, tack så mycket. “Vill de ens ha nya medlemmar?”, tänkte jag, och sedan var det som det brukar, det är till de ställen som inte släpper in en som man blir mest angelägen att kvalificera sig.

Så småningom förstod jag vad det handlade om. Man ska veta vad man gör, inte bäras av falska drömmar och förväntningar. “Det är bättre att du är en bra protestant än en dålig katolik”, sa en av prästerna, och de orden har jag kommit ihåg mycket mer noggrant än jag lyckats bli en bra katolik.

Dessutom: De var skeptiska till sökare.

Varför tror människor som Nanna Olasdotter Hallberg i dag att hon måste vända sig till Mekka för att fylla dessa helt konkreta och frätande hål i sin själ?

—  Erik Helmerson

I Expressen den 5 december skrev Nanna Olasdotter Hallberg om hur hon närmar sig islam. “Konverteringsprocessen (var) för kul för att bara sluta med”, skriver hon. “Mycket med islam passar mig.”

Jag tänker verkligen inte döma, men jag slår vad om en halalmiddag om att Nanna Olasdotter Hallberg aldrig kommer att bli muslim. Känslan är att hon tycker att det är betydligt roligare att fantisera om att konvertera – och om de “stilknep för modest fashion” som hon beskriver – än att faktiskt bli en muslim som tar sin tro på allvar. Jag undrar om någon berättat för henne att islam betyder “underkastelse”.

Men ja, hon är själv den första att erkänna att hon är just en sökare, “lite av en religiös flanör” som doppat tårna i såväl kristendom som buddhism och asatro.

[ Magnus Malm: Kristna ledarskandaler blottar konflikten mellan kall och synd ]

En sak slår mig särskilt i hennes text. “Inom islam finns en kritik mot det västliga ekorrhjul där karriären och individen är gudar”, skriver hon. “Och när jag står (i moskén) upplever jag en känsla av gudomlig gemenskap som få andra sammanhang har erbjudit mig”.

Det märkliga är att kristendomen är så dålig på att träda fram och visa att just detta – kritik mot ekorrhjulet, motvikt till individualismens självupptagenhet, känslan av gudomlig gemenskap – hör till vad vi gör allra bäst, det är en del av vår tros hjärtslag. Varför tror människor som Nanna Olasdotter Hallberg i dag att hon måste vända sig till Mekka för att fylla dessa helt konkreta och frätande hål i sin själ?

“Om man uppriktigt söker så kanske man måste vara beredd på att också hitta fram till något”, sa Johanna Larsson, författare till den glimrande diktsamlingen Bokstavstro till Dagens Nyheter i december. Det är ofta där det kniper för sökaren. Där, och att han eller hon söker på fel ställe. Som Augustinus suckade: “Och du var i mig, men jag var utanför mig och sökte dig där.”