”Musiken är som Gud själv: Den rymmer allt skapat”

Melody Munkhsukh var 13 år när hon kom till Sverige från Mongoliet – ett land där det varken finns orglar eller särskilt många kristna. Men i dag är Melody både kristen och en hejare på orgel. I mötet med 17-åriga Casimir Käfling och hans familj uppstod ljuv musik och nu drömmer paret om att bli kyrkomusiker.

Melody Munkhsukh – lägg det namnet på minnet. Hon är redan ett fenomen på Nordiska musikgymnasiet i Stockholm, känd för att på rekordkort tid ha lärt sig spela orgel så pass bra att hon kvalificerat sig till en plats på den lilla, men prestigefyllda skolan. Något som gör det hela än mer speciellt är att i hemlandet Mongoliet lyser orglarna med sin frånvaro.

– Jag är den första i min släkt som ägnar mig åt musik över huvud taget, säger Melody Munkhsukh, 18.

– Jag hade inte ens spelat piano förut, det var helt nytt för mig. Men det var jättekul och fint att spela orgel.

Naturlig fallenhet för orgelspel

Allt började när hon träffade Casimir Käfling, 17 år, och hans mamma Åsa, som båda älskar det mångfacetterade musikinstrumentet.

Dagen har tidigare intervjuat Casimir, då han som nybliven tonåring uppmärksammades för sin ovanliga talang att framföra avancerade Bachstycken. Hans aspergerdiagnos ser han som en bidragande orsak till att han kunnat gå in för orgelspelandet och fokusera på det fullt ut.

Melody och Casimir möttes på Nordiska musikgymnasiet i Stockholm förra hösten, där Melody läste Introduktionsprogrammet – en studieförberedande linje för nyanlända elever och Casimir gick på det estetiska programmet. De hade en del gemensamma lektioner och blev ganska snart ett par.

Casimirs stora passion för orgelspel smittade av sig på Melody och hon blev sugen på att testa spela. Det skulle snart visa sig att hon hade en naturlig fallenhet för instrumentet.

– Du var jätteduktig och lärde dig väldigt snabbt, säger Casimir vänd mot sin flickvän.

– Du var som gjord för det – kanske är du till och med den första mongolen som blir kyrkomusiker?

Det är väldigt praktiskt att ha detta som gemensamt intresse, annars hade det varit svårt.

—  Casimir Käfling

Det är två till synes blyga tonåringar som sitter bredvid varandra i soffan i Råsunda kyrkas samlingssal. På handlederna bär de var sitt armband med den andres namn på. De sneglar mot varandra och ler. Det stora gemensamma intresset för orgelspel är ett viktigt kitt i relationen.

– Det är väldigt praktiskt att ha detta som gemensamt intresse, annars hade det varit svårt. Nu övar vi ganska mycket båda två, det blir inte problematiskt. Det känns som att vår framtid är säkrad, jag känner ingen oro eller ångest inför den, konstaterar Casimir.

– Melody är lik mig i att hon också är lite tyst av sig. Jag kände redan från början att vi kunde prata så bra med varandra – vi hade alltid något att prata om. Jag gillar också att vi har olika bakgrunder, och du är så snäll och gullig.

Inspirerande mamma

Vid bordet sitter också Casimirs mamma Åsa Käfling. Hon var den som såg Melodys ovanliga talang och tog henne under sina vingar. Åsa växte själv upp med en mamma som var kyrkomusiker och har spelat sedan barnsben. Inte minst i samband med att hon lärt sina tre barn att spela. Man skulle kunna kalla henne för en orgelevangelist; hon delar gärna med sig av glädjen hon själv funnit i orgelspel, och hon uppmuntrade Melody att våga prova.

– Det var du som väckte intresset hos mig – du pratade om orglar varje dag, bekräftar Melody.

– Ja, vi pratade mycket om framtiden, vad du skulle göra, vilket gymnasium du skulle söka till. När du sa att du ville gå det estetiska programmet tänkte jag ”Hur ska det gå till?”. Du spelade inget instrument och jag trodde nog inte riktigt på det till en början. Men du var envis! säger Åsa med litet skratt.

Under sommarlovet hörde de av sig till skolan för att se vilka möjligheter som fanns, men förutsättningarna var inte de bästa. Dels var det redan för sent att ansöka, dels var skolledningen skeptisk till att Melody inte hade spelat instrument tidigare. Skulle hon kunna lära sig tillräckligt bra för att komma upp i en tillräckligt hög musikalisk nivå?

Men det var inte bara Melody som var envis – det var även Åsa. Hon valde ut två orgelstycken som hon ansåg ligga på en lagom gymnasial nivå, och så satte de i gång att öva. Under tre intensiva sommarveckor lärde hon upp Melody så att hon skulle klara inträdesprovet till spetsutbildningen.

Jag har aldrig träffat någon som varit så snabb på att lära sig spela romantisk musik, aldrig någonsin.

—  Åsa Käfling

Enorm passion och disciplin

Åsa häpnade. Både över Melodys disciplin och förmåga att lära sig avancerade stycken på kort tid.

– Jag har ju övat med alla barnen – de har dock inte alltid varit lika systematiska och disciplinerade som Melody, säger Åsa med ett skratt.

– Du var målmedveten och passionerad och ville lära dig mer om musik över huvud taget. Du vill göra saker ordentligt och det har du stor nytta av, säger hon vänd till Melody.

Åsa Käfling älskar också att hitta en persons nisch inom orgelmusiken. För Casimir var det till exempel att spela triosonater, vilket kräver att man klarar av att spela flera olika saker samtidigt. Melody visade sig vara skicklig på att spela romantisk musik.

– Hon förstod den konstnärliga delen av musiken och hur man spelar med legato, alltså med toner utan kanter. Där kan man uttrycka känslor på ett annat sätt. Det var väldigt roligt när vi upptäckte att det var hennes grej. Alla har lite sin inriktning, men jag har aldrig träffat någon som varit så snabb på att lära sig spela romantisk musik, aldrig någonsin, säger Åsa.

[ 14-åringen Casimirs diagnos är hans största styrka när han spelar orgel ]

När orgeln kommer in blir det en annan atmosfär – luften byts liksom ut mot något rikare – det är storslaget.

—  Casimir Käfling

Aldrig tyst i huset

För att få närmare till skolan, och för att kunna öva regelbundet, flyttade Melody in till familjen Käfling i Enskede. Här var hon, som Casimir uttrycker det, ”omringad” av orgelspel. Casimirs två yngre syskon, Caspar, 15, och Clarissa, 13, spelar och sjunger också, och i det lilla huset är det därför i stort sett aldrig tyst. Under dygnets vakna timmar är det alltid någon som övar på antingen den elektriska orgeln eller på pianot.

Förutom orgelspel har tonårsparet en annan stor gemensam nämnare och det är tron på Gud. Båda två har alltid haft en tro, berättar de.

I Mongoliet där Melody kommer från tillhör majoriteten buddhismen, men det finns en kristen minoritet och hon kom tidigt i kontakt med kyrkan. Casimir är sedan en tid ung ledare i S:t Matteus församling, där han även konfirmerades.

För Casimir är musiken ett viktigt sätt i att närma sig Gud.

– Att få spela i kyrkan stärker min egen tro. Det är bra att jag fått vikariera i kyrkan några gånger, det betyder mycket att få spela där. Musiken är på ett sätt som Gud själv: den rymmer alla känslor, allt skapat. Ju mer jag omger mig av musik desto närmare Gud känner jag mig.

– Jag älskar att orgeln har så många stämmor och olika ljud, men samtidigt är klangen så varm. Det är ett gudomligt instrument. När man sitter i en stor katedral och ska lyssna eller spela på en konsert hör man stråkarna och kören och det är fint, men sedan när orgeln kommer in blir det en annan atmosfär – luften byts liksom ut mot något rikare – det är storslaget.

Casimir pratar lugnt och rakt. Han är propert klädd, liksom Melody, och runt hans hals hänger ett kors. Åsa berättar att både att hitta sin plats på Nordiska Musikgymnasiet, och relationen till Melody, har fått Casimir att blomma på ett nytt sätt.

– Mycket av det som tidigare var svårt för honom har löst sig. Kärlekens kraft är stor – han har blivit mycket gladare och öppnare, säger hon och ler mot ungdomarna i soffan.

– Det är också bra att det kan hjälpa varandra. När jag behöver gå och laga mat ber jag Casimir att visa ett stycke för Melody. Och hon är minst lika hjälpsam, hon utmanar honom socialt och saker som förut var problematiska – att ringa till någon, att be om hjälp, beställa mat på restaurang – allt sådant gör han nu.

Familjen stolt över nyfunna talangen

Tillsammans går vi upp en våning till Råsunda kyrkas gudstjänstlokal. Där ska Casimir bjuda på ett orgelstycke av Bach, hans favorit, och Melody ska visa oss hur ett romantiskt stycke kan låta. Men först måste jag fråga hur Melodys familj ser på det nyväckta intresset. I Järfälla bor mamma, pappa och en äldre bror, och driver restaurang.

– Det märks att detta är väldigt nytt för din familj, säger Casimir.

– Men de är glada!

– Ja, de är väldigt stolta över mig, säger Melody.

Respons från Mongoliet

Det händer att Åsa lägger ut videoklipp på Facebook där Melody spelar, och får då kommentarer från världens alla hörn, bland annat Mongoliet. Melodys nyväckta intresse, och stora talang, för kyrkorglar tycks ge ringar på vattnet långt utanför Sveriges gränser.

Efter gymnasiet vill hon gärna studera vidare, gärna vid Kungliga Musikhögskolan.

Men är det inte väldigt svårt att komma in?

– Det är jättesvårt, men vi gör allt vi kan för att hon ska klara det, och med Guds hjälp ska det gå, säger Åsa Käfling.

---

Fakta: Casimir och Melody

• Casimir Käfling är 17 år, Melody Munkhsukh är 18.
• Båda två går på Nordiska musikgymnasiet med inriktning orgel.
• Familjen Käfling bor i Tallkrogen, Enskede. Melodys familj kom till Sverige från Mongoliet för fem år sedan och bor nu i Järfälla.

---

[ 32-åringen om att bli kungens nya organist ]