Spännande och lätt klaustrofobiskt i ny kyrkthriller

När en ny påve ska väljas framstår det som att Vatikanen inte har kunnat skydda sig från smutskastningskampanjer mellan kandidaterna likt hur det funkar i politiken. Det är nagelbitande dramatik in i det sista, men på bekostnad av autenticitet, menar recensenten Wilhelm Blixt.

Det är inte varje dag en kyrkthriller går upp på bio i Sverige. Men i nya storfilmen “Konklaven” av regissören Edward Berger (premiär idag 20 december) är det ett välrenommerat galleri skådespelare, Ralph Fiennes, Stanley Tucci och Isabella Rossellini för att nämna några, som tar oss med djupt in i Vatikanens hjärta och bjuder på stor dramatik.

Filmen inleds med att påven precis har avlidit och ett antal kardinaler är samlade och parallellt med sorgen nu måste inleda den hemliga processen med ett välja ny påve. Kardinal Lawrence (Ralph Fiennes) blir tilldelad att leda det ansvarstyngda uppdraget, samtidigt som han motvilligt också är en av den Heliga Stolens valbara kandidater. Detta i ett läge när kardinal Lawrence själv är fylld av trostvivel, kämpar med sitt torftiga böneliv och egentligen önskar ett mer undangömt uppdrag i kyrkans tjänst.

Isabella Rossellini har en medvetet undanskymd roll som nunnan Agnes, men briljerar.

Ganska snabbt tilltar intrigen när kardinaler från öst och väst reser till Rom och Vatikanen för att påbörja valet av en ny påve. Inlåsta och utan kontakt med omvärlden ska de sedan ha valt ny påve innan de får komma ut igen. Valkampanjandet påbörjas och där är smutskastning av andra kandidater snarare regel än undantag. Inte minst kardinal Adeyemi (Lucian Msmati), som får allt fler röster vid varje ny röstomgång, faller offer för en sådan när en gammal synd plötsligt kommer fram i ljuset. Eller ja, snarare i mörkret i Vatikanens inre hemliga vrår där konspirationerna flödar. Men kan Adeyemi bli förlåten och fortfarande bli vald till påve?

Mitt i allt detta försöker den allt mer tyngda kardinal Lawrence skapa ordning och reda så att processen kan gå framåt. I det initiala skedet har han gjort det fullständigt klart att han inte vill bli ny påve. Men i takt med hur han hanterar konspirationer och intriger stiger också förtroendet och antalet röster för kardinal Lawrence ökar. I hans inre väcks samtidigt också en svag längtan att ändå vilja gå för det… Ralph Fiennes gör en alldeles utmärkt insats i rollen som kardinal Lawrence. Han är tyngd av ansvar och försöker ta den hemliga processen vidare, samtidigt som hans inre dubier plågar honom minst lika mycket.

Men det är flera starka skådespelarinsatser. Stanley Tucci gör rollen som den mer liberala och reformsinnade kardinal Bellini bra. Isabella Rossellini har en medvetet undanskymd roll som nunnan Agnes, men briljerar och i det undanskymda kan det också pågå viktiga processer. Till slut får hon nog av intrigerna och markerar oväntat tydligt emot kardinalernas mer eller mindre oförtäckta makthunger.

[ Martin Scorsese vill göra film om Jesus ]

Filmen porträtterar, om än lite stereotypt, Katolska kyrkans stora världsvida bredd i form av kardinaler och påvekandidater från olika hörn av världen. Dessa kandidater får i “Konklaven” representera olika inriktningar inom Katolska kyrkan. Ifall den ska gå mot en liberalare eller mer konservativ, närmast repressiv, riktning? Eller om det är dags för en påve från det globala syd?

Plötsligt dyker en okänd kandidat upp, kardinal Benitez som är ärkebiskop i Kabul, och som tidigare varit verksam i andra krigshärjade områden. Genomgående är kardinal Benitez, tillsammans med tidigare nämnda syster Agnes, något av filmens och kyrkans samvete. Han är den som tydligast står upp för de fattiga, för de som lever där krig och konflikter råder eller är på flykt. Är det månne denna okände och otippade kandidat som kan ena och leda Katolska kyrkan i framtiden?

Eftersom kardinalerna är inlåsta under valprocessen uppstår också en viss klaustrofobisk känsla och vi är med om ett slags kammarspel. Filmfotot håller hög klass och är i sig värt att hinna notera samtidigt som kardinal efter kardinal avskrivs som ny påve och nya kandidater flyttar fram sina positioner. Det är onekligen spännande, och jag förstår att intrigerna måste skruvas upp på detta sätt för att vara en thriller värd namnet, men det blir väl tilltaget och effektsökande emellanåt. Det ger intensitet och spänning, men skapar ett trovärdighetsavstånd till att processen faktiskt går till på detta sätt. Å andra sidan är “Konklaven” ingen dokumentärfilm och förutom spänning finns där också stråk av svart humor.

Under filmens gång kan jag inte undgå att dra paralleller till “Boy from Heaven” av svenske regissören Tarik Saleh som kom år 2022. Där får vi följa den enkla fiskarpojken Adam som får chansen att studera vid sunnimuslimernas högt aktade Al-Azharuniversitet i Kairo. Men i stället för fördjupade andliga studier blir han indragen i en otäck religiös maktkamp. I mitt tycke är “Boy from Heaven” betydligt mer komplex än “Konklaven” och når djupare när det gäller att illustrera en människas andliga längtan i möte med korrumperade institutioner. Men “Konklaven”, med sin thrillerspänning och starka skådespelargalleri, förtjänar absolut att ses under de kommande storhelgerna.

[ Påven pratar med unga om kärlek i ny Netflix-serie ]

---

Fakta: Konklaven

Genre: Drama, Thriller.

Regi: Edward Berger

Manus: Peter Straughan och Robert Harris.

I rollerna: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, Isabella Rossellini, John Lithgow, Sergio Castellitto, Brían F. O’Byrne med flera.

Biopremiär: 20 december.

Betyg: DDD

---