”Jag orkade inte längre – då mindes jag en sång som jag inte hört sedan barndomen”

Under sin barndom i Tornedalen önskade Susanne Kaarle ofta att hon skulle bli kristen. Men det var först efter sjukdom, separation och en olycka med förödande konsekvenser som tron fick fäste i hennes hjärta. Nu har hon gett ut en diktbok och även fått ett par av dikterna tonsatta.

– Jag är ledsen över mina symptom, samtidigt har de format mig till den jag är, säger hon i dag.

Susanne Kaarle var på väg till sitt jobb som personlig assistent och hade för ovanlighetens skull blivit tvungen att låna sin sambos cykel.

Men hon kom aldrig fram till jobbet den dagen; påsen hon hade hängt på styret åkte in i hjulet, Susanne flög av cykeln och landade med huvudet och axeln rakt ner i marken.

– Jag minns att jag ganska snabbt reste mig och att jag hörde en kvinna ropa för att fråga hur det gick. Jag var nog lite i chock och ropade tillbaka att det gick bra; jag hade ju inte fått någon synlig skada och jag blödde ingenstans, fick bara några skrubbsår.

Susanne Kaarle tänkte först fortsätta sin färd till jobbet, men kom på bättre tankar. Hon återvände hem för att vila.

Då började ofrivilliga ryckningarna

Det gick en tid, kanske ett par veckor, och sedan började Susanne Kaarle få ofrivilliga ryckningar i kroppen. Det var framför allt i ansiktet och i ena axeln som det satt, och de kunde komma helt plötsligt.

Vid flera tillfällen sökte hon hjälp hos olika läkare och neurologer, men de kunde inte hitta någonting och det tog tid för henne att få en diagnos. Långt senare fick hon förklaringen att ryckningarna troligen är så kallade ”funktionella symptom”. Det kan beskrivas som kroppens starka reaktion på långvarigt hög belastning.

När Susanne Kaarle ser tillbaka på tiden vid olyckan 2007, ser hon flera omständigheter i livet som var både krävande och stressframkallande. Bland annat hade hennes syster fått en tung cancerdiagnos och Susanne tog ett stort ansvar för systerns tre barn, samtidigt som hon hade fyra egna. Det innebar stora påfrestningar för Susannes och hennes sambos relation. Livet var helt klart prövande vid tiden för olyckan, vilket också kan ha bidragit till de symptom hon fick.

– Läkarna har inte slagit fast att ryckningarna hängde ihop med cykelolyckan, men jag tror i alla fall att den blev utlösande.

Drog sig undan av skam

Tiden som följde blev tuff. Susanne led av att inte kunna kontrollera ryckningarna – hon drog sig undan allt mer. När hon gick ut för att handla, eller skulle hämta barn på förskola och skola, kände hon hur blickarna brände – hon skämdes.

– Jag hade svårt för många saker, som att packa ner varorna när jag hade handlat och barnen blev tvungna att hjälpa mig. De fick ta ett stort ansvar. De fick även svara och förklara för folk som undrade vad det var med mig. Jag hade mycket värk i kroppen. Det var verkligen en tuff tid.

Sökte hjälp i nyadliga metoder

Under den här tiden av isolering, skamkänslor och ett allt starkare tvivel på den egna förmågan, började Susanne Kaarle söka efter något som kunde lätta bördan. Hon hade länge läst självhjälpsböcker och gick nu ännu intensivare in i den typen av litteratur. Dessutom kom Susanne i kontakt med nyandligheten.

– Jag försökte prata med änglar och läste massa böcker som jag trodde skulle ge mig något - jag försökte hela tiden tänka positivt, men det blev bara flummigt alltihop. Det gav mig ingenting i längden, det var inte hållbart.

Plötsligt var det en kvinna som var profilerad inom nyandligheten som berättade om hur hon börjat läsa Bibeln och att hon nu var kristen. Det fick Susanne att haja till. 2017 började hon själv läsa Bibeln regelbundet och ju mer hon läste, desto mer upplevde hon hur hon fick en grund att stå på.

Kyrkan och den kristna tron var inte helt främmande. Susanne Kaarle växte upp i Tornedalen där læstadianismen var stark. Trots att föräldrarna inte var kristna var Susanne med på kyrkans barntimmar och ungdomssamlingar.

– Det bästa jag visste var när vi sjöng tillsammans. Jag fick sådan frid av att sjunga sångerna och psalmerna, men jag kunde ändå inte tro. Det var väldigt strängt, det var långa gudstjänster och det mesta handlade om vilka syndare vi var – det var svårt att ta till sig tyckte jag.

Jag vet inte var det kom ifrån, men jag fick en sång i huvudet som jag inte hört sedan ungdomstiden.

—  Susanne Kaarle

Efter en tid med daglig bibelläsning bestämde hon sig för att ge den kristna tron en ny chans. En kväll ställde hon sig på knä vid sängen och bad.

Susanne längtade innerligt efter att få veta vad som var äkta, vilken väg hon skulle ta i livet.

– Jag orkade inte längre själv, jag ville ha svar. Jag vet inte var det kom ifrån, men jag fick en sång i huvudet som jag inte hört sedan ungdomstiden.

Susanne Kaarle börjar nynna: ”När han kommer, när han kommer att samla de sina, sina kära, sina trogna en gång i sin famn, liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa …”

– Jag tyckte jättemycket om den och nu fick jag rysningar! Jag kände: Nu är jag kristen, jag kommer viga mitt liv åt Gud och Jesus.

[ Malina upplevde en osynlig strid i hemmet när hon lämnade nyandligheten ]

Fick arbetsträna i Svenska kyrkan

Efter bönen började Susanne göra sig av med allt nyandligt, sina änglakort och självhjälpsböcker. Hon började gå på gudstjänster i kyrkor i Skarpnäck där hon bor.

Susanne beskriver sig som en driftig person som gärna kommer med idéer och har flera projekt på gång. Under sjukskrivningen hade hon fått förslag om att ansöka om sjukpension, men det kändes främmande. Hon letade i stället efter en plats att arbetsträna på. Den fann hon i Svenska kyrkan.

Susanne fick arbetsträna i Vantörs och Sofias församlingar och vara med på kyrkans olika verksamheter, som öppna förskolan, pilgrimsvandringar och i köket. Framför allt fick hon ett sammanhang som blev värdefullt och hon återfick tron på sin egen förmåga. Därefter fick hon projektanställning i Västerås stift.

Lusten att skriva vaknade

En uppgift kom att bli särskilt betydelsefull; i Sofia församling uppmuntrades hon att skriva något inför en vandring som hon skulle läsa upp. Det väckte en slumrande skrivlust som växte sig starkare. Susanne blev uppmuntrad att fortsätta.

– Jag har alltid tyckt om att skriva och gjorde det förut inför särskilda händelser, som barnens födelsedagar. När min syster dog skrev jag en text som jag läste under begravningen.

Den uppmuntran hon fick ledde till att Susanne började skriva dikter. Hon kunde få diktrader till sig när hon gick på skogspromenader, på tunnelbanan, när som helst. En del dikter blev till direkt, andra har hon fått jobba länge med.

Hon har gett ut diktsamlingen Slå följe med Gud på eget förlag och har även fått två av dem tonsatta av Carolina Lindström, kantor i Sala.

[ Maria Ahlriksson: Min sjukdom gör mig till en bättre själavårdare ]

Mer rustad för livet nu - även med symtom

Livet har inte varit enkelt för Susanne Kaarle – med sjukskrivning, separation och knaper ekonomi. Ändå känner hon i dag en stor tacksamhet för livet, inte minst för sin tro på en levande Gud.

– Jag är lycklig att få vara kristen, att få vara grundad i det. Jag har fått visdom från Bibeln och slipper irra runt i olika saker. Jag känner mig helt enkelt mycket mer rustad för livet nu.

---

En dikt av Susanne Kaarle

Jag vill vara Dig så nära

Som ljuset är sin låga

Som blomman är sin stjälk

Som molnet är sin himmel

Ta beslut med denna vetskap

Du är min morgon

Du är min dag

Men du är också min kväll

Och min natt

Du rymmer allt

Och jag ryms i Dig

Genom Jesus och den Helige Anden

Är vi ett

---

Vad tänker du när du ser tillbaka på den tuffa tiden efter olyckan?

– Jag är tacksam för det som är nu; jag är inte sängliggande och det är bara någon gång i månaden som jag får ont i kroppen - då var det betydligt värre. Även om det var ledsamt att det hände, så har det format mig till den jag är.

Hur ser du på att du inte blivit helt fri från ryckningarna och smärtan?

– Jag tänker på Paulus, att han skriver att han hade en tagg i köttet. Visst vore det skönt om det försvann, men det är så mycket som blivit bra i mitt liv, säger Susanne Kaarle och blir rörd.

– Musiken som berörde mig så mycket i min ungdom, att jag nu får vara en del av det – det hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om! Det är en otrolig välsignelse och så stort för mig. När Gud gör någonting blir det så mycket bättre än man någonsin kan göra själv.

[ Niklas Piensoho: Sjukdom har inget med synd att göra ]

---

Fakta: Susanne Kaarle

• Bor: Skarpnäck.
• Ålder: 51 år.
• Familj: Fem barn, 10, 19, 21, 23 och 29 år gamla.
• Aktuell: med diktsamlingen Slå följe med Gud – En vandrare på väg.
• Driver företaget You create us där hon bland annat tar fram produkter för livets stora händelser.

---