”Mardrömmen var att bli ensam, bara tanken gav mig kalla kårar”

Johan Cedersjö är pastorssonen som blev programledare för Medierna i P1. Nu är han aktuell med poddserien “Det sista pillret” som handlar om hur han, efter tio år, ska sluta med antidepressiv medicin.

Johan Cedersjö mår dåligt.

När Dagen möter honom är det ett dygn kvar till premiärlyssningenseventet för den dokumentär som han, bokstavligen, lagt sin själ i. Johan Cedersjö, framgångsrik radiojournalist, är full av självtvivel. Han undrar om en enda människa kommer att tycka att det han skapat över huvud taget är värt att lyssna på.

Han tar sig för hjärtat.

– Jag har sådant tryck för bröstet alltså. Och de senaste dagarna har jag känt mig så illamående, inte kunnat sova. Det är stressen, tror jag.

– Eller så är det ett utslag för att jag trappat ner mina antidepressiva, att det är nu det märks att jag inte längre går på stark medicin.

Varje dag i tio år har Johan Cedersjö ätit 100 milligram Setralin. Det som var tänkt som en akutinsats blev en långvarig följeslagare; ”det har liksom bara rullat på”. Så verkar det vara för många. Av de 1,2 miljoner svenskar som äter antidepressiva har 60 procent gjort det lika länge som Johan. Hur det kunde bli så är grundfrågan i hans radiodokumentär ”Det sista pillret”.

I vanliga fall brukar han få en poddbudget för sex veckor. Den här gången fick han ett bidrag från Riksbankens jubileumsfond som möjliggjort att han och hans producent Viktor Löfgren har kunnat arbeta heltid under ett helt år och göra åtta timslånga program. De har anställt reportrar, rest till USA, Sydkorea och Island. Och framför allt: haft tid att läsa in sig på ämnet.

– Jag känner inte till någon podd i Sverige som har fått så goda resurser, konstaterar Johan Cedersjö.

Och lägger till:

– Vilket också ökar pressen.

Vi gör intervjun i en grottliknande studio som ligger i Tredje Statsmaktens lokaler – det produktionsbolag som Johan Cedersjö numera är delägare i. Han flyttar undan några snusdosor och urdruckna kaffekoppar, sätter sig på snurrstolen vid skrivbordet, drar handen snabbt genom håret. Sedan lutar han hakan i handflatan, byter ställning, drar handen genom håret igen.

Den radiodokumentär som snart ska möta sina lyssnare är delvis en skildring av Johan Cedersjös egen antidepp-nedtrappning, och en inblick i hans privata sfär: psykologsamtal såväl som tjafs med sambon. Att han använder sig själv är dramaturgiskt tacksamt och skapar igenkänning, men egentligen är det en större historia han vill berätta: den om hur antidepressiv medicin tog över världen. I “Det sista pillret” utbildar han om hjärnans signalsubstanser, resonerar kring hur den amerikanska diagnosmanualen DSM påverkade synen på psykisk sjukdom och intervjuar framstående forskare. Som den nu avlidne svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson – han som brukar kallas för antidepressivas fader.

– När antidepressiv SSRI-medicin kom för 30 år sedan var det ingen som skulle förutse den explosion av SSRI som vi ser i dag. Det som skulle vara ett verktyg för psykiatrin har närmast lett till en besatthet vid psykisk ohälsa. Många känner nog: Vad hände? Vad är det här för monster?, säger Johan Cedersjö.

Var glad och bekymmersfri

Att han själv skulle bli en av miljontals människor som blev hjälpta av antidepressiv medicin var inte heller något han förutsåg. Han kan inte minnas att han som liten var särskilt ångestriden, snarare beskriver han sig som glad och bekymmersfri, gillade fotboll och trivdes i kyrkan. Hans pappa, Björn Cedersjö, har varit pastor inom EFK, lärare på Örebro teologiska högskola och direktor för Sveriges kristna råd. Något av en auktoritet inom kristna kretsar med andra ord. Familjen var med i Immanuelskyrkan i Örebro och Johan en del av ett stort ungdomsgäng där många, inklusive han själv, var engagerade i festivalen Frizon.

Men något hände i 25-års åldern när han flyttade till Göteborg för att plugga kommunikation- och medievetenskap vid universitetet. Han, som aldrig tidigare ansträngt sig i skolan, fick en oväntad drivkraft att vilja bli bäst – en mönsterstudent, smartare än alla andra, vilket ledde till prestationsångest och paranoida föreställningar om att lärarna pratade skit om hur usel han var. Han blev socialt skygg, ville helst vara för sig själv. I ”Det sista pillret” beskriver han hur det “skrek i själen” och hur han, för att skaka av sig obehaget, började springa långa sträckor om kvällarna. Sedan föll han utmattad ihop på rummet.

Under sin studietid bodde Johan Cedersjö på det kristna studenthemmet Jeriko, och var omringad av frikyrkliga. Själv hade han fjärmat sig från kyrkan, men egentligen inte tagit ett aktivt beslut, det hade mest blivit så.

– Men det fanns också något som jag tyckte var jobbigt med tron. Jag flyttade till Göteborg med känslan av att det var något outrett. Och mitt i den här ångesten var det inte riktigt läge att ta tag i det.

Det var inte naturligt att vända dig till Gud med din ångest?

– Nej, det blev inte det.

Johan Cedersjö berättar att han några år tidigare hade ett slags uppbrott från kyrkan, men tillstår att tillvägagångssätten var ganska pubertala. Exempelvis satte han sig demonstrativt framför sina föräldrar och rökte en cigarett.

– De bara kollade på mig, reagerade inte alls, säger Johan Cedersjö och härmar föräldrarnas likgiltiga ansiktsuttryck.

Han lägger till:

– Min frustration var nog aldrig riktad mot Gud, och inte särskilt teologiskt grundad. Det var mer att jag såg att kyrkan mest blivit en klubb för inbördes beundran och jag undrade: Är det någon här som är på riktigt? Men revolten varade inte särskilt länge, ganska snart fick jag tillbaka en varm känsla för kyrkan. Och min barnatro har alltid varit stark.

Omedelbar effekt

Johan Cedersjö kan inte minnas att man pratade särskilt mycket om psykisk ohälsa vare sig hemma eller i kyrkan under uppväxten. Den ångest han upplevde i 25-års åldern blev därför närmast chockartad. Han sökte sig till en vårdcentral – och en läkare föreslog antidepressiv medicin.

– Effekten var omedelbar! Alla de negativa tankarna försvann, jag kunde plugga och vara i sociala sammanhang utan att få ångest, berättar han.

Kort därefter kom framgångarna en efter en: Han fick jobb som reporter på Medierna i P1 och vågade göra ansvarsutkrävande intervjuer med stora medieledare. Via jobbet träffade han också Hannah, som snart skulle bli hans tjej.

– Allt det där hade inte varit möjligt utan medicinen.

Upplevde inre slitning

Men varför fick Johan Cedersjö så svår ångest? I dokumentären driver han tesen att han ”ältat sig sjuk”, delvis som en konsekvens av sin uppväxtmiljö; i det cedersjöska hemmet hade man ofta allvarliga samtal kring köksbordet. Man pratade om livets stora frågor, om att ta vara på sitt liv, inte flumma runt. Johan Cedersjö upplevde en inre slitning mellan det seriösa och “fjanteriet” och berättar att han under universitetsåren gick från att identifiera sig med sin mamma, som har närmare till skratt och skoj, till att vilja bli som sin pappa, som är ambitiös akademiker.

– Men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Han är inte heller säker på att hans psykiska ohälsa kan förklaras biologiskt som en kemisk obalans i hjärnan. Nu lutar han åt en annan hypotes. Som delvis har med kyrkan att göra.

– Jag började ju få ångest när jag var 25. Det var en tid i livet då mycket var oklart; jag visste inte vad jag skulle jobba med eller vem jag skulle bli. Och framför allt: jag hade jättesvårt att hitta en kärleksrelation.

Singellivet blev destruktivt

Han förklarar att uppväxten i frikyrkan gav honom en stark tvåsamhetsnorm och ett ideal om att snabbt hitta den rätta och börja bygga en framtid tillsammans. Att prova sig fram var inte att rekommendera; “då blir det bara en äppelskrutt kvar av dig den dag du ska gifta dig”, fick Johan höra. När han ändå försökte dejta, gjorde han det med kritisk blick: om tjejen i fråga inte uppfyllde alla hans förväntningar och kemi inte omedelbart uppstod, avfärdade han henne. Ibland höll han ut någon månad, men han vågade aldrig överlåta sig.

– Singellivet blev väldigt destruktivt och ångestframkallande. Mardrömmen var ju att bli ensam, bara tanken gav mig kalla kårar. Jag såg det som ett jättestort misslyckande. Men till slut var det nästan som att jag accepterade att det var så det skulle bli.

Johan Cedersjö var 30 år när han blev ihop med Hannah, hans första långa relation. Han märkte hur han genast slappnade av, hittade ett lugn. I dag har de två barn ihop.

Även Hannah äter antidepressiva, berättar Johan. Det var han som tipsade henne redan första gången de pratade på tu man hand. På den tiden var han en “missionär för medicinen”, vittnade om vilket mirakel den åstadkommit i hans liv. Med åren började han dock ana att det fanns baksidor; han noterade att han värjde sig för andras svårigheter på ett ganska ocharmigt sätt. Han hade också blivit avtrubbad, som att hans “känsloliv tryckts ihop”. En gång var han på begravning och ville gråta, men kunde inte. Det här väckte tankar om att fasa ut medicinen. Men då kom nästa fråga: Vem skulle han vara utan den?

Det här har väckt jättemånga frågor oss mig. Vad är det för medicin egentligen? Är allt placebo?

– Eftersom jag ätit den så länge har den växt ihop med min person, blivit en del av min identitet. Så min farhåga var att jag skulle bli väldigt annorlunda om jag slutade ta den. I början av nedtrappningen blev jag närmast besatt vid att det måste vara en skillnad och utvärderade ständigt livet med medicinen som måttstock. Men att hela tiden ställa frågor som “Skulle jag blivit så där arg på barnen med full dos?” blev ju helt bisarrt.

Inga fysiska symptom

Hittills har oron också visat sig vara obefogad. Johan Cedersjö började nedtrappningen i april, och när vi nu möts i november är han nere på en daglig dos på 25 milligram. Han är förvånad över att han inte känner någon skillnad, inga fysiska symptom, ingen stor personlighetsförändring.

– Det här har väckt jättemånga frågor oss mig. Vad är det för medicin egentligen? Är allt placebo? Har jag ätit sockerpiller?

De sista avsnitten av “De sista pillret” är ännu inte klara. De ska nämligen följa Johan hela vägen fram till det allra sista pillret vid jul. Enligt en ny teoribildning är det just de sista stegen, från 25 milligram till 0, som är de svåraste. Johan Cedersjö är inte främmande för att i framtiden kanske behöva ta antidepressiv medicin igen, men nu fokuserar han på att hitta andra strategier. Till exempel att lära sig att tolka sina känslor, och att acceptera lidande.

Han beskriver hur han, efter att medicinerat så länge, blivit osäker på vad som är normalt att känna i olika situationer. Som i dag, dagen före premiärlyssningen av hans största projekt någonsin, funderar han: Kanske är det inte så konstigt att han känner illamående, stress och press, trots allt?

---

Fakta: Johan Cedersjö

Ålder: 38 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambon Hannah och två barn: Eva 2 år, Östen 5 år.

Gör: Programledare för Medierna i P1.

Aktuell: Med radiodokumentären ”Det sista pillret” som ges ut av Perfect Day och Tredje Statsmakten. Första delen av åtta sändes 20 november.

---