Slösa inte kraft på den som ändå inte vill tro

Många föreningar, företag och institutioner tvingas att slösa kraft och pengar på att hantera dem som sätter sig på tvären. Förändringsprocesser tappar fart och glädjen pyser ut i långa fruktlösa diskussioner och förhandlingar i syftet att alla ska ”känna” att det här är bra, skriver Dan Salomonsson.

Det är bortemot fyrtio år sedan, men ändå är formuleringarna och tankarna i samtalet fortfarande kristallklara i mitt minne. Det kan bero på att jag var star struck.

Jag fick uppgiften att skjutsa gästpredikanten till stationen. Tåget som skulle komma blev rejält försenat. Detta gjorde att jag och den då åldrade Frank Mangs fick tid tillsammans. Jag var inte van att ha kändisar i min lilla bil, än mindre en levande legend. Mangs är utan tvekan en av 1900-talets stora profiler. Hans verksamhet berörde tiotusentals, kanske upp till hundratusentals människor i Norden och USA. Han hade en säregen förmåga att fånga intresset. Redan som grabb hade jag fängslats när han, som jag minns det, återkommande talade på Torpkonferensen.

Nu satt jag där i bilen i väntan på tåget som skulle ta honom vidare. Vi insåg båda att det trevligaste sättet att vänta in SJ var att samtala. Trots att det gått decennier sedan samtalet på tu man hand så har orden fortfarande kvar sin tyngd och pregnans i mitt minne.

Som chaufför och ensam i bilen med nestorn bland väckelsens bärare i Norden ställde jag fråga på fråga. Generöst bjöd han på sig själv. Uttrycksfullt och eftertänksamt gläntade han på sitt eget liv och sina erfarenheter. Jag inser att det han berättade var inget som inte redan hade sagts och blivit offentligt. Men det fanns något sårbart och ärligt i tonfallet och i attityden. Talarstolens gigant var närvarande i det lilla samtalet på ett sätt som etsade sig fast hos mig. Det var som om smärtan i de svåra passagerna och vördnaden för livet förvandlade kupén till en helig plats. Inte med de stora orden i en välformulerad monolog. Tvärt om – det var själva Livet som fyllde bilen i det lågmälda.

En av frågorna jag ställde var: Vad skulle du ändra om du fick börja om igen som predikant? Utan betänketid, med sin karakteristiska finlandssvenska dialekt, mejslade han ut svaret. Jag skulle satsa på dem som vill. Jag har ägnat mycket tid åt att motivera ovilliga men om jag fick leva om mitt liv skulle jag helt ägna mig åt dem som vill.

Självfallet hade Mangs tankarna på en specifik frågeställning. Han ägnade hela sin livsgärning åt att ställa lyssnarna inför vägvalet att följa Jesus. Väckelsemötet var hans forum och inbjudan hans metod. Den som ville kunde på plats ta ett livsavgörande beslut. Atmosfären och förväntan som karaktäriserade väckelsemötet var att på riktigt utmana lyssnarna att uttrycka vilja till förändring eller för att använda väckelsens språk – inbjuda till omvändelse.

Väckelsetalarna nöjde sig inte med att “predika för kören”. Väckelsens natur var att ständigt beröra nya människor. Man hyrde arenor, reste stora tältsalonger och anordnade stora folkfester under öppen himmel. Drivet hos väckelsens folk var så starkt att vi nu kan konstatera att väckelserörelsen var en avgörande faktor som formade det vi i dag benämner som svenskt. Sångerna kände alla till. Pärleporten, Barnatro, Ovan där tillhör vår gemensamma sångskatt. I stort sett alla svenskar har band till väckelsens folk, en mormor som gick till bönehuset, en egen period i söndagsskolan eller en släkting som nyktrade till från sitt missbruk efter mötet med väckelsen. Kort och gott – väckelsen var en folkets rörelse.

Inte så sällan slukar motståndarna till en ny tanke nästan allt syre i rummet trots att en tydlig majoritet vill anta det nya.

—  Dan Salomonsson

Många sa nej och tog avstånd, men det var massor som utryckte en vilja till förändring. En förändring som började på det personliga planet och sedan påverkade hela samhället. Väckelsen blev internationell med ett beundransvärt engagemang för dem som ännu inte hade hört.

Erfarenheten som folktalaren Frank Mangs belyser är något viktigt. Det är ett enormt energitapp som uppstår när man ska försöka förändra och motivera dem som helt enkelt vägrar. Kraftdränaget blir särskilt tydligt i miljöer där man vill att alla ska vara glada och nöjda.

Inte så sällan slukar motståndarna till en ny tanke nästan allt syre i rummet trots att en tydlig majoritet vill anta det nya. Med idealet att alla ska vara med på förändringen innan den genomförs ges vägrarna ett veto. Logiken som man snabbt snappar upp är att de villiga inte kommer att göra något så länge de få vägrarna håller emot. Vår konsensuskultur innebär att vi hoppas att alla ska uppträda på samma sätt, göra samma saker och tycka samma sak. Med konsensustänkande blir avvikande minoriteter svårhanterade. Vi blir obekväma och skjuter upp beslut och åtgärder i förhoppningen att det blir mer enigt senare.

Många föreningar, företag och institutioner tvingas att slösa kraft och pengar på att hantera dem som sätter sig på tvären. Förändringsprocesser tappar fart och glädjen pyser ut i långa fruktlösa diskussioner och förhandlingar i syftet att alla ska “känna” att det här är bra. Verkligheten visar att de kroniska vägrarna aldrig kommer att bli positiva. I väntan på de tveksamma kommer de positiva att tappa orken att genomföra den nödvändiga förändringen.

[ Hundra år av förändring är inte nog ]

Det sägs att alla nya idéer möter samma mönster. Först är det cirka tio procent som entusiastiskt hoppar på det nya. Sedan kommer ytterligare tjugo procent med på förändringståget ganska snabbt. Fyrtio procent tar tid på sig, men kommer att stödja det nya när allt fler kommer med.

Beslutet att förändra ska man ta när majoriteten, det vill säga mer än hälften, vill det nya. De sista tio procenten, vägrarna, kommer aldrig att ändra sig! Det Mangs delade av sin erfarenhet som väckelsetalare tror jag är allmängiltigt. Ägna inte energi åt dem som inte vill. Vänd dig till dem som vill. Ingen företagare kan leva på kundsegment som inte kommer att köpa. Ingen församling växer om man ägnar allt fokus åt dem som oavsett vad man än gör inte kommer att satsa på kyrkan och tron.

Principen att fokusera på dem som vill är så generell att Jesus tar upp detta i sina instruktioner i fostrandet av nya ledare. Är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem. Tydligare kan det inte sägas. Satsa på dem som vill, slösa inte energi på de ovilliga.

[ Kyrkan behöver sluta vara ”snälla klubben” och tala om förändring ]