Kristna är så ivriga att få vara med att vi blir orimligt glada för ett erkännande

Litteraturvetaren och kulturskribenten Josefin de Gregorio ser ett nyvaket intresse för kristen tro och dess inverkan på det svenska samhället, men skriver: ”Att erkänna Sveriges kristna arv är en sak. Att tänka sig en kristen framtid för Sverige är något helt annat”.

Har de äntligen fattat att vi finns?! Plötsligt kommer en flod – nåja, åtminstone en bäck – av böcker om Sveriges kristna arv. Hösten 2024 kan man välja mellan statsvetaren Katarina Barrlings Världens mest protestantiska land (titeln säger väl allt), kulturskribenten Minna Höggrens Kärleksgapet (en bok om dejting där teologer hör till dem som intervjuas) och måltidsforskaren och historikern Richard Tellströms Varje tugga är en tanke där han skriver om allt från katolsk fasta till hur pietismen influerat hur vi äter i Sverige.

Tom Holland skulle bli nöjd. Den brittiske historikern driver i sin omåttligt populära bok Dominion tesen att kristendomen påverkat västvärlden på fler sätt än den själv förstår. Den har format vår moral och vår syn på mänskliga rättigheter, men även sådana icke-religiösa ideologier och politiska strömningar som marxism, feminism och liberalism. Till och med vår ateism har kristen grund, ungefär. I Sverige har Joel Halldorf skrivit åtskilliga sidor om frikyrkans inverkan på svensk demokrati.

[ Joel Halldorf: Det är skillnad på att googla bön och att faktiskt börja gå i kyrkan ]

Men att erkänna Sveriges kristna arv är en sak. Att tänka sig en kristen framtid för Sverige är något helt annat, och mer utmanande. Jag får då och då en känsla av att vi kristna är så ivriga att få vara med att vi ibland blir alldeles för glada för alldeles för lite – att någon statsvetare eller historiker erkänner att kristendomen format Sverige är ju egentligen bara ett krasst konstaterande av fakta.

Vår glädje inför detta är ju på ett sätt fin. Men den visar också vad vi förlorat. Kristna är en minoritet i dagens Sverige: att vara ett kulturkristet land, eller att ha kristna rötter, är inte att vara kristen, och acceptansen för vår tro är ständigt hotad. Den som lever på att bli tolererad lever alltid farligt. Samtidigt behöver denna erfarenhet – att leva farligt – inte vara dålig i sig. Den var verkligheten för de första kristna, och det hindrade knappast kyrkans tillväxt. I stora delar av världen är kristendomen förbjuden eller ansedd som subversiv och systemhotande, och evangeliet sprids ändå.

Det vi ska vara rädda för är väl snarare något slags bekväm och välgödd statskristendom, den sorts kulturkristendom som man ibland hör förespråkas av företrädare för exempelvis Sverigedemokraterna. För dem är kristen tro intressant främst för att den ses som svensk (oerhört märkligt då vi kristna ju dyrkar en judisk rabbi från Nasaret med ytterst universella anspråk) och traditionsbärande. Kristendomen kan här alltså bli ett nationellt projekt, något som exkluderar i stället för att inkludera, som används för att skapa ett vi som markerar mot ett dem. Den kan också bli utsmyckning eller krydda, ett alternativ bland andra på den stora marknaden. Jag tänker då och då på min ungdomspräst som i en predikan utbrast: ”Jesus sa, jag är livets bröd, inte livets smörgåsbord!”

Och att det kristna trossystemet flödar in i samhället innebär ibland att samhällets värderingar och normer samtidigt flödar tillbaka. Då kan vi få en inre sekularisering, där vi exempelvis frestas att tona ner sådant i den kristna tron som är stötande – vare sig detta är mirakel eller moraliska aspekter av evangeliet.

Så hur ska vi förvalta det som är oss givet? Jag tror att vi behöver minnas hur revolutionerande Jesu budskap är, hur skandalöst och omstörtande och i grunden konstigt. Kristendomen är inte någon historisk artefakt, inte bara en uppsättning livsregler – den är Guds konkreta och radikala ingripande i historien, och den är personen Jesus Kristus, hans födelse, död och uppståndelse, genom vilken vi får evigt liv. Har efterverkningarna av det Jesus gjorde påverkat kulturen i Sverige, våra lagar, vad vi äter, hur vi firar högtider? Absolut, och det är självklart intressant. Men det är inte hälften så intressant som Jesus själv, vad han gör i våra liv nu, och vad han kommer att göra.

[ En inblick i de elva länder där kristna har det svårast ]