Poeten: Går inte att nå fram med Bibelns ord till ett folk som aldrig hört talas om Bibeln

Som ung åkte Johanna Larsson på missionsresa till Indien. Nu debuterar hon med en diktsamling som tar avstamp i missionären John Chau - amerikanen som blev ihjälskjuten när han försökte nå världens mest isolerade folkgrupp.

GÖTEBORG. När nyheten kom att den amerikanska missionären John Chau hade blivit dödad med pil och båge av invånarna på ön Norra Sentinel, var det nog många som behövde googla ”Norra Sentinel”. Men inte Johanna Larsson i Malmö. Sedan några år tillbaka hade hon intresserat sig för den avlägsna ön i Bengaliska viken så till den grad att hon, när hon var på dåligt humör, kunde få rådet ”läs lite om sentineleserna” av sin kille.

– Jag blev fascinerad av att det finns ett folk som i tusentals år levt i självvald isolering, helt opåverkade av omvärlden. Någonting med det skapade en kil i min verklighet och fick mig att känna: Jag är en människa, de är människor, men vi lever helt olika liv. Och då uppstår frågan: Vad är det att vara människa?

Vill bli lämnade ifred

Johanna Larsson befinner sig på Bokmässan i Göteborg för att prata om sin debutbok – diktsamlingen Bokstavstro (Ellerströms förlag). Den tar sin utgångspunkt i den 26-årige John Chaus öde: Han, som i sin övertygelse om att världens onådda folk måste få höra evangeliet för att inte gå förlorade, planerade att bosätta sig på Norra Sentinel och så småningom översätta Bibeln till deras språk. Enligt indisk lag är ön förbjuden mark; såväl antropologer som myndigheter har för länge sedan fått kapitulera inför det faktum att sentineleserna vill bli lämnade i fred. Men John Chau upplevde att Gud kallade honom.

I november 2018 närmade han sig invånarna med sin kanot. Ganska snart blev han beskjuten, men räddades – av sin bibel. Att pilen genomborrade den heliga skriften tolkade John Chau som ett tecken på Guds beskydd. Vid nästa kontaktförsök möttes han däremot av en skur av pilar. Fiskarna i båten som gett honom skjuts kunde på avstånd se hur sentineleserna drog en kropp efter sig och begravde den på stranden.

Uppslukades av dagboken

När John Chaus död blev en världsnyhet publicerades hans dagbok på nätet. Johanna Larsson uppslukades av läsningen, började spontant ta anteckningar, visste genast att det här var något hon ville skriva om.

– Vissa saker som stod där var redan en dikt, man brukar kalla det för found poem. Och en del meningar hade sådan lyskraft för mig, utan att jag riktigt visste varför. Kanske för att de fick mig att tänka på saker som jag inte tänkt på under väldigt lång tid. Som att brinna starkt för något, vara väldigt hängiven. Det finns liksom en renhet i Johns dårskap, i att han går så långt i sin idealism.

Många gjorde sig lustiga över John Chaus död. Varför, tror du?

– Ja, de flesta gjorde det, skulle jag säga. Många var skadeglada och tyckte att han fick skylla sig själv, de skrev att han fick vad han förtjänade.

Men du kände inte så?

– Nej, jag kände att det var fruktansvärt tragiskt.

Rörde sig i karismatiska miljöer

Johanna Larsson är dotter till en präst och en diakon, uppvuxen i det lilla västkustsamhället Kville, i närheten av Fjällbacka. Hon flyttade hemifrån redan som femtonåring och under några intensiva år rörde hon sig i karismatiskt kristna miljöer. Hon tilltalades av den förhöjda känslan som hon kom åt i gudstjänsterna, drogs med i jakten på starka, övernaturliga upplevelser. Men till slut visste hon inte om upplevelserna kom inifrån, eller suggesterades utifrån, vilket skapade ett obehag.

– Det blev gränslöst, svårt att sortera och hantera, konstaterar hon.

Hon dröjer vid orden, låter tanken komma ikapp. Hennes framtoning är mjuk samtidigt som hon verkar vara en person med tydliga konturer, med stor integritet. Hon talar lågt, och flera gånger är jag rädd att ljudet inte ska uppfattas i röstinspelningen.

Även om Johanna Larsson inte hade nämnt sin frikyrkobakgrund hade man kunnat utläsa den i hennes diktsamling. Utan den erfarenheten hade hon inte så träffsäkert kunnat skriva om det evangelikala sammanhang som John Chau tillhörde. I en dikt beskriver hon hans dop i kyrkan ”avsiktligt byggd som en idrottshall”. Bakom podiet finns en väggmålning som föreställer Sinai berg och den brinnande busken.

”blått lyser vattnet för dem / som vill gå längs den rostfria stegen / ner i guds klordoftande nåd // det profana och sakrala förblandas och förskjuts // nu / gör vi vågen / för Jesus”

Mötet med annan livsåskådning utmanade

Precis som John, har Johanna Larsson åkt på missionsresa. Hon är förtegen kring detaljerna, men berättar att hon var sexton år gammal och tillbringade ett sommarlov i Indien med att sprida den kristna tron. Hon gjorde det hon trodde att Gud ville att hon skulle göra, men mötet med människor av annan livsåskådning utmanade och hon började fundera på vad som egentligen är sant.

Två år senare åkte hon till L’Abri på den engelska landsbygden. Det är ett slags kristen kommunitet och studiecenter som den amerikanska evangelikala pastorn Francis Schaeffer startade. Johanna Larsson kom dit med en längtan att ”prata djupt och allvarligt”, men fick rådet av sin vägledare att i stället läsa skönlitteratur och gå promenader.

– Ibland frågar folk vad L’Abri är för något, och kanske är ”andligt rehabcenter” den bästa beskrivningen? Många som kom dit hade blivit brända i religiösa sammanhang.

Var du också bränd?

– Ja, det kände jag nog att jag var. På något sätt.

Johanna Larsson bodde på L’Abri i ett år, och längtar fortfarande ofta tillbaka, säger hon. Det var där hon började läsa dikter – och skriva en sorts loggbok där hon försökte hitta det precisa uttrycket för sina erfarenheter. Det fortsatte hon sedan med både på Skurups skrivarlinje och på Biskop Arnös författarskola. Men det fanns ett störningsmoment.

– Varje gång jag försökte skriva steg bibliska bilder och kristna associationer upp i mig. Jag kände mig nästan förstörd, som att jag inte ens kunde tänka utan det religiösa språket, berättar hon.

[ Kommuniteten L’Abri samlar unga och gamla kring livsfrågor ]

Läser Bibeln med förväntan att bli förvandlad

I dag tycker hon inte att det är så konstigt att det blev så. Hon funderar på om en uppväxt i kyrkan automatiskt genererar ett språkintresse eftersom man ”badar i ett mustigt språk och otroligt vackra psalmer”, och får lära sig mycket utantill.

– Man läser också Bibeln med en förväntan att det ska hända något stort, att språket ska bryta in i ens liv och förvandla en.

I Bokstavstro utforskar Johanna Larsson frågor om språk och teologi, och undrar: Går det att skilja språket från budskapet? Kan Guds lamm lika gärna översättas till Guds säl eller Guds renkalv? Hon återger hur John Chau, när han fick syn på sentineleserna, ropade ”Jesus loves you”. Kanske trodde han att Gud skulle utföra ett språkunder och att invånare skulle förstå vad han sa trots att de aldrig hört engelska, funderar hon.

– Men även om de hade förstått engelska, hade de då haft något begrepp för Jesus? För kärlek? Förmodligen inte.

Går det att nå fram med Bibelns ord till ett folk som aldrig hört om Bibeln förut?

– Nej, det är en paradox. Det är ofta i det specifika, i detaljer som vi känner igen oss när vi läser böcker. Språket är ju något inkarnerat, jordbundet. Det finns vissa som menar att man inte kan tänka samma sak på två olika språk.

– Samtidigt, såsom John verkar förstå passionsberättelsen och missionsbefallningen, inbegriper de ju alla folk. Och då måste väl budskapet kunna nå alla?

Johanna Larsson ger inga tvärsäkra svar, verkar i stället ha tilltro till den sökande processen både i livet och i dikten. Sedan ett år tillbaka är hon psykolog, vilket gjort det ofrånkomligt att inte också analysera John Chau utifrån ett sådant perspektiv. Hon säger att hon kan tyda en tvångsmässighet i hans person, kanske förstärkt av den fromhetstradition som fostrat honom.

– John framstår ju som en väldigt övertygad och troende människa, men om jag får tillåtelse att spekulera så tror jag att det kanske är precis tvärtom. Det är det som är det tvångsmässiga i det: Att försöka bära upp ett enormt tvivel och neutralisera synd med olika troshandlingar blir som ett slags avlat. Och kanske till och med … att pröva Gud, säga ”Nu är jag här, jag står här på ön, jag har visat min tro, nu måste du ge mig ett tecken, nu måste du gripa in”.

– När man läser Johns dagbok märker man att han var oerhört ensam – liksom ensam i universum. Trots att han är missionär för den kristna tron, verkar det inte finnas någon nåd i hans värld; han får inte vända om, han får inte synda, inte falla. Det var förkrossande att läsa. Kanske för att det slog an något i mig.

Liknar Bibeln vid modersmål

Delar av Bokstavstro har Johanna Larsson skrivit på gästhemmet på Mariavall kloster i Skåne. Hon liknar skrivandet vid bön, och Bibeln vid sitt modersmål – ett känslospråk som hon känner sig hemma i. Hon berättar att hon alltid har olika bibelöversättningar med sig när hon skriver.

– För att kunna skriva behöver jag dator, mitt snus och en bibel.

Johanna Larsson ler.

Du sa tidigare att du tyckte att det var obehagligt att det religiösa språket var det som kom ut så fort du skulle skriva. Har du förlikats med att det är så nu?

– Ja, jag har blivit lite bättre vän med det. Och jag tror att man helt enkelt skriver den bok man kan skriva.

I Johanna Larssons fall blev det alltså Bokstavstro – redan hyllad av läsare och kritiker. Det som tidigare var hennes egen besatthet får hon nu prata om med andra. Och hon gör det med ömhet.

– Jag blir fortfarande väldigt berörd av att tänka på sentineleserna. Och på John.

– Jag vet inte vad som hände med honom i det sista ögonblicket av sitt liv. Men jag hoppas att det fanns nåd i det.

---

Fakta: Johanna Larsson

Ålder: 35 år.

Bor: Malmö.

Familj: Man och ettårig dotter.

Gör: Psykolog, poet och författare.

Aktuell: Med diktsamlingen Bokstavstro (Ellerströms förlag).

---