Mer sorgesång än anklagelseakt när David Eklind Kloo gör upp med frikyrkan

Som ung försökte David Eklind Kloo leva ett överlåtet, kristet liv, men fastnade i prestation. I boken Den väg är bred beskriver han hur hans teologi har förändrats med åren och hur han frigjort sig från det som tidigare begränsade hans liv. Dagens Malina Abrahamsson har läst.

Ibland tycker jag lite synd om frikyrkan. Denna folkrörelse som bygger på engagemang och Jesuskärlek, men som i medier och i samtal vänner emellan lätt blir synonym med trångsynthet och förtryckande ideal. Det verkar som att alla vill tycka till, många vill kasta skit. Utsagan att ”allt är kyrkans fel” börjar bli tröttsam.

Men så finns det också de som på riktigt har blivit sårade eller skadade av det som de erfarit i en frikyrklig kontext. Och de måste självklart tas på allvar.

En av dem är författaren och skribenten David Eklind Kloo. I tonåren var han aktiv i den karismatiska och bibeltrogna baptistförsamlingen i Karlskoga. Han ville gå ”den smala vägen”, men fick kämpa, osäker på om han verkligen var frälst, verkligen dög, verkligen levde såsom Gud ville att han skulle leva. Tunga krav på späda axlar.

Trots det anklagar David Eklind Kloo egentligen aldrig frikyrkan i sin bok Den väg är bred; han är noga med att understryka att han aldrig har utsatts för andliga övergrepp eller upplevt att kyrkan velat kontrollera honom. Tonen är genomgående eftertänksam och mild, och han upprepar: ”Staketen runt mitt liv har jag rest själv.”

Men kanske är det en växelverkan?, funderar jag när jag läser. Det man kan konstatera är att de frikyrkliga idealen verkar passa illa med David Eklind Kloos personlighet. Han beskriver att det hos honom finns ett tvångsmässigt drag, som i kombination med en tro på att han som individ kan förlösa Guds kraft, utvecklades till ett slags religiöst tvång.

Det är sorglig läsning att ta del av hur David – efter att en klasskompis varit med om en bilolycka – ber hela natten i tron att klasskompisens överlevnad är upp till honom. Därtill börjar han fundera på om han i själva verket var orsak till olyckan eftersom han nyligen syndat: både lyssnat på Alice in Chains och varit intim med sin flickvän.

David Eklind Kloo går igenom tonåren med en stark och obarmhärtig utifrånblick på sig själv. Han rannsakar sig ständigt och kan aldrig slappna av, aldrig vila i Guds kärlek. I stället jagar han upplevelsen av Gud – på konferenser och i samfundslösa sammanhang inspirerade av Livets ord. Det är som att han stänger av sitt förnuft och sina känslor, i stället blir han besatt vid vad som är rätt. Känslan av otillräcklighet försöker han betvinga med att visa världen sin övertygelse. Han predikar inför sina klasskompisar, står upp för trossatser han själv inte bottnar i, är ambassadör mer än medmänniska. Men när någon frågar vad Jesus betyder för honom personligen, kan han inte svara.

Det är snurrigt, men ur ett religionspsykologiskt perspektiv intressant. Eklind Kloo hänvisar till studier som visar att tvångsbeteendesymptom är vanligare bland starkt religiösa kristna och åskådliggör genom sin berättelse hur vi tenderar att närma oss Bibeln och tron utifrån vår psykologiska disposition.

Han är klarsynt, om än lite sträng, när han analyserar sig själv och konstaterar att den oro han bär på sannolikt hade förföljt honom även ifall han aldrig stigit in i en kyrka: ”Jag är av grubbelnatur, dömd att erfara existentiell ångest. Hade jag inte fruktat att bli avvisad av Gud så hade jag likväl varit rädd för den absoluta ensamheten.”

Den väg är bred utger sig för att vara en självbiografisk essä, men de essäliknande partierna om anknytningsteori och religionspsykologi är förhållandevis korta. Det är de personliga erfarenheterna som står i centrum. Det tvångsmässiga personlighetsdraget som Eklind Kloo beskriver återfinns också i bokens form. Genom att använda ett slags stackatospråk med korta, ofullständiga meningar och upprepa vissa fraser, verkar han vilja förstärka den tvångsmässiga sidan i tron, men som litterärt grepp känns det alltför sökt.

Däremot är det intressant att få följa hans inre resa. Tonvikten ligger på tonårstiden, men han beskriver också hur han började lösgöra sig från sina tidigare föreställningar: han läste teologi, träffade kristna som var ”som vilka som helst”, drack sig full. Han skriver: ”Jag har länge haft inställningen att det är allt eller inget. Nu är det inte längre allt. Sedan går det ganska fort”.

När David Eklind Kloo har upphört att vara kristen blir han i stället vänsteraktivist och vegan, sedan fackligt engagerad. Han letar fortfarande efter principer att leva för, men avskriver tron som en del av sitt liv. Men sedan, som 43-åring, sitter han tillsammans med sin åttaåriga son i en båt på havet. De har stigit upp i gryningen för att fiska krabbor tillsammans. Där, i båten, grumlas Davids ögon av tårar och han drabbas av en stark längtan att få tacka: ”Jag minns inte vilka ord jag använder, men jag tackar Gud. Det är nog första gången på tjugo år som jag gör det. Inte för att jag tror att någon hör, utan för att jag behöver få uttrycka min tacksamhet”.

Nästan alla som funnits med i ett frikyrkligt sammanhang har nog någon gång reflekterat över hur en ung hängiven person, på ytan lättvindigt, kan lämna den tro som varit det allra viktigaste. I David Eklind Kloo får vi möta en människa som blottar sin vilsenhet och uppriktigt delar med sig. Och som fortsätter att längta efter en andlig dimension i tillvaron. På senare tid har han upptäckt franciskanmunken Richard Rohr (genom en artikel i Dagen) och på något sätt börjat närma sig en ny typ av tro, skriver han.

Den väg är bred är angelägen läsning och det är fint att få följa David Eklind Kloos inre process, fint att få ta del av hans vittnesbörd.

[ "Tron måste få gå igenom kriser" ]

Titel: Den väg är bred – om att tro på Gud men tvivla på sig själv.

Författare: David Eklind Kloo.

Förlag: Atlas (261 sidor).

Genre: Självbiografisk essä.