Ingen ska behöva fumla och vara osäker på om man passar in. Detta innebär att ledare anger ett antal regler och principer som ger en gemensam uppfattning om vad som gäller. Det skriver Dan Salomonsson i sin kulturessä.
”Man minns inte det du sa eller gjorde, man minns vilka känslor du väckte”. För mig med frikyrklig tradition är det alltid ett äventyr att delta i ekumeniska sammanhang med processioner och fasta liturgiska inslag. Lätt generad tvingas jag då att offentligt exponera hur obevandrad jag är i andra traditioners självklara mönster.
På besök i ett karismatiskt sammanhang inom katolska kyrkan i Polen hamnade jag som gäst mitt i blickfånget långt fram i den sprängfyllda kyrkan strax utanför Warszawa. Eftersom jag inte förstod ett ord polska och inte heller var hemma i de olika momenten i gudstjänstfirandet blev det mer och mer pinsamt. Det gick inte att gömma sig.
När andra, som på en given signal, böjde knä hann jag inte med i svängarna. När det var dags att resa sig släpade jag efter. Till slut var det några fnissande tonårstjejer ett par bänkrader bort som blev räddningen. En längre stund hade de roat följt skådespelet jag utgjorde och nu kommit på tanken att hjälpa den bortkomne gästen. Vi utvecklade ett teckenspråk oss emellan. Med nickningar och diskreta handrörelser guidade de mig igenom de återstående momenten. När de småfnittrande tjejerna stack iväg efter gudstjänsten hade jag blivit hjälpt och de hade något att skratta åt.
I Sverige anser vi att det är artigt att gästerna får gå först. Efter inbjudan så uppstår nästan alltid en ”ritual” för att undvika att gå först – ”inte ska väl jag”. Till sist är det någon vi föser fram för att bli den som bryter isen och tar först.
Betraktat på lite distans är detta lilla teaterstycke av artighet ganska komiskt. I lektionerna om hur man sköter representation gavs rådet att lägga av med det svenska ”gästerna först”. Gå alltid själv först! Visa gästen hur man gör så att din vän som är främmande inte behöver göra bort sig. Hur ska den som inte kan våra matvanor veta att de svenska köttbullarna serveras med lingonsylt? Gå först du, och visa att lingonsylten hör ihop med köttbullarna och hjortronsylten tar man till ostkakan. Inte tvärtom. Det är gott värdskap att hjälpa gästen att passa in.
Samma tanke finns bakom klädkoden i inbjudan till ett bröllop eller en större festlighet. Jag som gäst ska veta vad som gäller så att jag inte behöver undra och vara osäker. Tanken är att man ska vara trygg och inte behöva göra bort sig. Tonårstjejerna i Polen förstod, mitt i fnittrandet, att gästen behövde någon att härma. Därför tog de ledarskap och guidade den bortkomne protestanten från Norden.
Ledarskap handlar om att skapa en miljö som är bekväm för den som ska vara i sammanhanget. Ingen ska behöva fumla och vara osäker på om man passar in. Detta innebär att ledare anger ett antal regler och principer som ger en gemensam uppfattning om vad som gäller. Man inför kanske inte en klädkod, men väl en uppförandekod. Varje fotbollslag eller företag med ambitioner har en kultur som ger tydligt och klart besked om hur man ska vara om man är en del av laget.
Det är intressant att notera att det inte är regeln som sådan som är viktigast utan snarare vilka förväntningar den förmedlar. Den nedklädda dagen på kontoret som annars har kostym och slips ger förväntan om en lite enklare och mer bakåtlutad arbetsdag. Genom att redan vid rekryteringen signalera vissa förhållningsregler i verksamheten skapas kulturen i företaget.
En chef med ambitioner och förmåga att skapa expansion signalerar att man förväntas ge allt och göra sitt allra bästa. Attityderna berättar att den här gruppen inte är gänget för den som bara vill gå på halvfart. Om någon inte vill prestera sitt bästa så kommer lagets uppförandekod att klart visa att en slapphög inte platsar. Ledaren förmedlar en känsla i laget eller företaget. Det som sätter spår är inte i första hand det man säger eller gör men man minns känslorna som väcks. Bara en liten gest av vänskap eller uppskattning skapar en känsla som stannar kvar för alltid. När vi minns händelser och personer dröjer sig känslan kvar som skapades hos oss innerst inne.
Den viktigaste kvalitén hos en ledare är inte spetskompetensen (...) Ytterst är det livet som ledaren lever, som vi lätt kan läsa av.
— Dan Salomonsson
Någon har myntat att allt står och faller med ledarskap. Det är sant! Jag lyssnade på hyllningstalen i samband med en framgångsrik företagares begravning. Flera av de anställda log igenkännande när någon berättade att chefen oftast inledde med orden, ”du som är så duktig”, när han ville få ytterligare en arbetsuppgift utförd. Tilltalet gav stolthet och känslan av att man som anställd blev sedd och betraktades som kompetent. En chef med den attityden skapar en positiv mylla där medarbetarna växer. Det är ledaren som sätter exemplet och formar kulturen i en organisation. Kulturen och förhållningssätten märks i hela verksamheten.
Den viktigaste kvaliteten hos en ledare är inte spetskompetensen inom verksamhetsfältet eller organisationsförmågan. Ytterst är det livet som ledaren lever som vi lätt kan läsa av. Om chefen eller ledaren har stora luckor i sin personliga integritet känner vi direkt att något är fel. Det finns många ledarskapstexer i Bibeln. En mening som fångar essensen i allt ledarskap är Hebreerbrevet 13:7: ”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro.”
När allt är sagt och gjort är det ledarens liv och integritet som har betydelse. Personliga vägval, pålitlighet, eget engagemang, generositet och ärlighet sätter kulturen runt en ledare.
En ledares viktigaste uppdrag är att få andra att lyckas. En ledare går helt enkelt före och visar ett exempel och banar väg för andra. Uppdraget är inte helt olikt det som de småskrattande polskorna tog på sig när de visade hur man ska göra hos katolikerna. Det fanns något varmt och vänligt som jag fortfarande bär med mig trots att jag nu långt senare inte ens vet vad kyrkan jag besökte hette eller i vilken stadsdel den låg. Troligen är det polska ortsnamnet och församlingens namn en för mig oläsbar radda av konsonanter. Jag är fortfarande ganska bortkommen i en katolsk kyrka. Men den mänskliga värmen som jag mötte bland de unga polska katolikerna, den begriper jag.
[ Krönika: Självpåtaget eller framtvingat ledarskap riskerar att bli auktoritärt ]
