I Augustin Erbas släkt finns en lång rad katoliker, till och med en påve. Och det var nära att han själv blev munk. Nu möter Dagens Malina Abrahamsson honom i ett samtal om gudsbilder, längtan och lidande.
Augustin Erba är 18 år gammal och har tillsammans med sin pluton skjutsats ut i skogen för att sova sin första natt ute. Runt kaminen i tältet samsas pojkar som nyss var gymnasister men som nu bär uniform och ska tränas för krig. En av killarna föreslår en sorts lära-känna-lek: alla ska säga det fulaste ord de vet, berätta om hur fulla de har varit och dela med sig av sin bästa sexuella erfarenhet.
En efter en drar sina rövarhistorier. Och så blir det Augustin Erbas tur. Han som redan på förhand sticker ut bland rekryterna; han är son till en egyptisk kärnfysiker och en prinsessa från Habsburgska riket (det är sant!), men har själv växt upp i en nedgången lägenhet i Stockholmsförorten Fisksätra. Dessutom har han fått en strikt katolsk uppfostran.
– Så jag svarar: Jag svär inte, har aldrig varit full och är fortfarande oskuld.
För ett ögonblick blir det tyst i militärtältet, berättar Augustin Erba. Sedan vill kompisarna komma till undsättning, försäkra honom om att ”det där ska vi minsann ändra på innan det här året är slut”.
Men vad starkt av dig att gå mot strömmen!
– Tja, i min uppfostran ingick ju också att inte ljuga.
Augustin Erba ger mig ett matt leende.
Vi har stämt träff för att tala om just detta: om hur hans kristna uppväxt har präglat hans liv. På hans initiativ ses vi på ett kafé, men när jag frågar om han vill ha något att äta eller dricka säger han att han nöjer sig med ett glas vatten. Jag propsar på att i alla fall ta en kopp te, vilket han går med på. Klockan är 14 på eftermiddagen, men Augustin Erba har redan en nio timmar lång arbetsdag bakom sig – först med sitt eget bokmanus hemma vid skrivbordet, sedan med andras manus som förlagschef och förläggare på Piratförlaget. Han ruckar inte på sina rutiner: upp klockan fem för att hinna skriva, minst en halvtimme varje morgon. Övriga livet får anpassas efter det. Därför har Augustin Erba också valt bort alkohol. Och om han någon gång är på fest smyger han hem efter desserten.
Manuset håller inte måttet
Hängivenheten har gett resultat: Augustin Erba skriver böcker både för ungdomar och vuxna och har hyllats av såväl läsare som kritiker. Men nu går det trögt med skrivandet. Han ser genuint oroad ut när han berättar om manuset som är tänkt att bli hans nästa roman. Han började med det redan 2008, har slängt en nästan färdig version på 300 sidor och sedan börjat om. Nu har han 250 sidor – som inte håller måttet.
Boken ska handla om när Augustin Erba nästan blev munk.
Ville slippa ”alla dumheter i den vanliga världen”
Det var efter lumpen som han bestämde sig för att testa sin kallelse. Han säger att han alltid velat göra saker på riktigt, ta livet på allvar. Och enligt hans tonåriga katolska logik betydde det att bli präst eller munk.
– Jag såg bönen som den väv som håller samman världen och tänkte att de här människorna i klostret måste ha förstått hur man kan slippa alla dumheter i den vanliga världen.
– Bland mina jämnåriga upplevde jag en brist på andlighet. Det fanns ingen seriös diskussion om existensen. Man var liksom nöjd med förklaringen ”kanske var det Big bang som skapade världen, kanske inte”. Men om man befinner sig i en troende miljö är man ju aldrig nöjd. Då är man ju alltid på jakt efter svar: Vad ska jag göra med mitt liv? Har jag valt rätt? Har jag betett mig på ett sätt som jag kan stå för om femtio år?
Släkt med en påve
I Augustin Erbas släkt finns en mycket lång rad katoliker. Däribland biskopar och kardinaler, till och med en påve: Innocentius XI, på mammans sida. Pappan, å sin sida, kom från en koptisk familj i Egypten. Eftersom kopterna är en diskriminerad minoritet med begränsad tillgång till mer kvalificerade samhällsfunktioner fick pappan inte de forskningsbidrag eller tjänster vid universitetet som han önskade. Två av hans bröder, som var utbildade ingenjörer, valde att gå i kloster. Men Augustin Erbas pappa flyttade till Sverige – dit även Augustins mamma hade kommit efter att hennes föräldrar tvingats fly under andra världskriget.
– Båda var väldigt, väldigt religiösa, konstaterar Augustin Erba.
Eftersom det inte fanns någon koptisk kyrka i Stockholm gick både mamman och pappan till den katolska Marie Bebådelse församling på Östermalm i Stockholm.
Det har gått över 30 år, men det spelar ingen roll. (...) Fortfarande känner jag att jag måste avstå från något för att själen ska bli ren.
— Augustin Erba
Hur präglade det din uppväxt att dina föräldrar var så religiösa?
– Det var stenhårt. Det var kyrkan varje söndag, det var aftonbön, det var ett syndfritt liv. Inte svära, inget frosseri, goda gärningar, svarar Augustin Erba snabbt.
– Min mamma hade mycket av den äldre katolska synen där det också finns mycket vidskepelse. Det är tecken, och det är helgon …
Han avbryter sig:
– Ja, det är väl egentligen inte värre än när folk går på fotboll och tar på sig en särskild tröja för att deras lag ska vinna.
Mamman skulle ”lida som Kristus”
Mamman, som var sjuk och ofta sängliggande, trodde att hennes svaghet var Guds straff för att hon haft sex före äktenskapet och blivit gravid med Augustin. Att lida var hennes sätt att ta sitt kors. Samma tankesätt verkar hon ha överfört till sin son: När mobbarna på Franska skolan tog strypgrepp och spottade Augustin i ansiktet, eller när pappan örfilade honom för att han inte tillräckligt snabbt kunde lösa avancerad huvudräkning, såg han det som ett sätt att “lida som Kristus”, som en “väg till paradiset”.
– Jag var ju uppfostrad till att betrakta lidande som en gåva, något som kunde göra själen ren. Det är lättare att säga ”Heja Gud” när allt är bra och man är stark och frisk. Men det är ju när man prövas som man riskerar att tappa tron. Och därför måste man hålla fast. Det var teorin jag fick lära mig som barn.
Hur tänker du kring lidande i dag?
– Jag vet inte hur jag ska formulera det … Men, jag kan säga så här: Jag är över 50 år nu och har inte varit aktivt religiös sedan jag var 20. Så det har gått över 30 år. Men det spelar ingen roll. För det är fortfarande så att jag känner att jag måste avstå från något. För att själen ska bli ren.
– Som när du frågade om jag ville ha något att äta eller dricka i dag. Då skulle jag ju ha kunnat välja en bakelse, eller vad som helst, men då känner jag instinktivt att jag ska avstå.
På samma sätt som du avstår fester för att kunna skriva?
– Ja, du ser! Precis så. Och det är en del av de här sakerna jag inte ens begriper att jag håller på med.
Men fick du under din uppväxt någon gång möta en kärleksfull Gud?
– Nja, det var väldigt lite om det. Även om det pratades om det var det alltid abstrakt medan den arga guden alltid var tydlig.
Pratade din mamma mycket om Guds straff?
– Absolut. Gud var ju en sur spionsatellit; Han ser dig alltid! Och i stället för att känna en tröst av det, blev jag skrämd och tyckte att det var obehagligt.
Ändå beskriver Augustin Erba hur han som liten var ”fruktansvärt religiös”. Han var ministrant i kyrkan varje söndag, kände att han hade en uppgift. Och möjligen var det också någonstans där tankarna på kloster väcktes.
Augustin Erba är förtegen kring detaljerna, vill inte avslöja vilket kloster han åkte till eller vad han upplevde där. Kanske för att han själv inte kommit underfund med vad som egentligen hände inom honom. Det är det han försöker skriva om i manuset som aldrig faller på plats. Det som är tänkt att bli hans nästa roman.
Men kan du säga någonting om vad som hände efter du kom hem från klostret?
– Jag gjorde slut med kyrkan.
Oj, det var drastiskt. Du kände att det måste vara antingen eller?
– Ja, nu får du det att låta lite omoget. Men jag var ju 20 år och kände: Det här är inte vad jag ska göra med mitt liv.
– Jag upplevde att kyrkan hycklade; det hände några saker i klostret som jag kände inte alls rimmade med det kristna budskapet. Om Gud älskar varje människa finns det ingen ursäkt för att bära sig åt såsom kyrkan gör.
Han tystnar. Och säger sedan:
– Men jag har alltid letat efter den där värmen, glädjen och kärleken som man talar om. Och så känner jag fortfarande att jag längtar efter Gud.
Det är nästan som att Augustin Erba förvånas över sin egen formulering.
Jag frågar vilka uttryck hans gudslängtan tar och han berättar hur han var i Wien nyligen och kände att han ville ”gå in i varenda kyrka och sitta där.”
– Sedan så … ber jag ju fortfarande rosenkransen.
Jaha! Hur ofta då?
– Ja, faktiskt nästan varje dag. För att det är liksom som en … meditation.
Han avbryter sig, som för att understryka det paradoxala i att han som icke-troende ändå ber.
– Förstår du varför jag inte får till den här boken? Jag är ju liksom … ja, jag vet inte var jag är någonstans i allt det här med tron.
– När man växt upp med att det finns en mening och en uppgift för varje människa, skapas en inre tomhet – som jag aldrig lyckas fylla. Jag försöker fylla det med mitt konstnärskap och mitt skrivande, men det går inte. Det finns liksom ett gudsformat hål i mitt hjärta. Jag trodde det skulle växa igen, men det har inte gjort det.
Vad tror du det beror på?
– Jag tror inte att jag har hittat något som är tillräckligt bra att ta dess plats.
---
Fakta: Augustin Erba
Ålder: 56 år
Familj: “Ja.”
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Gör: Skriver böcker, är kåsör på Godmorgon Världen i P1, förlagschef och förläggare Piratförlaget. Har tidigare arbetat för SVT Aktuellt och Dagens Nyheter och debuterade som författare 2009 med Ensamhetens broar. Hans senaste vuxenroman Den unge Walters lidande kom 2022 på Albert Bonniers förlag. På Rabén & Sjögren har han gett ut tre ungdomsromaner: Det gula ljuset (2023), En gömd värld (2023) och Dödsmärkt (2024).
---
