Hon blev mobbad under uppväxten och hamnade senare i ett kristet sammanhang där hon inte mådde bra. Det har tagit tid för Sophia Ivarsson att hitta tillbaka till en kravlös tro på Gud. I dag vet hon att hon är älskad för den hon är.
– Jag har lärt mig att se Gud i det lilla, i min vardag, säger 39-åringen.
När Sophia Ivarsson var i femårsåldern hade hon en gudsupplevelse. Under en utflykt i naturen drabbades hon av en stark längtan efter att prisa Gud, som hon förstod hade skapat allt det vackra. Sophia, som inte kom från ett kristet hem, lyfte sina händer och uppmuntrade sina lekkamrater att göra detsamma.
Den där längtan efter att få vara nära Jesus har fortsatt att spira i Sophia Ivarsson. Hon har alltid varit kreativ och älskar att måla, skriva dikter och skapa musik. I vuxen ålder har hon fått en autismdiagnos som förklarar tröttheten och hennes svårighet att som barn förstå sociala koder.
– Det var väldigt svårt för mig att hitta vänner. Dels bodde vi på landet där det inte fanns andra barn i närheten, dels blev jag retad redan när jag gick hos dagmamma, och det spred sig. Mobbningen fortsatte i skolan och en lärare sa till och med att det var mitt eget fel.
Fick ta hand om sin mamma
Sophias pappa blev väldigt arg när han hörde vad läraren hade sagt och såg till att dottern fick komma till en Montessoriskola, men det blev inte mycket bättre där.
När Sophia var tolv år skilde sig föräldrarna. Mamman gick in i en djup depression och Sophia blev den som fick ta hand om henne.
– Jag blev mamma till min egen mamma. Jag fick liksom ta hand om henne, även under en tid då jag själv var deprimerad och självmordsbenägen. Till slut orkade jag inte. När jag gick in i väggen fick vi skiljas åt under ett par år. På senare år har vi gått i terapi tillsammans och det har blivit bättre, men det har inte varit lätt.
[ Protest mot pingst efter predikan på Nyhem ]
Trots att Sophia inte fått med sig den kristna tron från barndomshemmet, och trots att hon var besviken och arg på Gud efter åren av mobbning, bestämde hon sig som 15-åring för att gå Svenska kyrkans konfirmation – hon var nyfiken och hade kvar sin gudslängtan. Efter konfirmationen var hon på Hönökonferensen och fick uppleva Guds kärlek på ett påtagligt sätt.
– Det blev väldigt starkt. Jag sa till Gud att han fick komma in i mitt hjärta och då var det som att han upprepade gång på gång att han älskade mig. Där blev jag frälst.
Men en tid efteråt gick något snett.
– Tron blev till något kravfyllt för mig. Jag hade oläkta sår och drevs inte av kärlek, utan av krav och prestation.
Blev en ”kristen arbetsnarkoman”
Sophia Ivarsson började evangelisera i skolan, på gatorna och överallt där hon befann sig. Hon blev något av en ”kristen arbetsnarkoman” som hon kallar det. I efterhand kan hon se att hon hade behövt människor som sa åt henne att ”sluta leka Gud”.
När hon några år senare gick en bibelskola med kopplingar till ett mindre, fristående sammanhang blev det än värre.
Man skulle bekänna ett bönesvar redan innan det kommit. Så när jag längtade efter att bli frisk gick jag runt och sa att jag hade blivit det, trots att jag inte kände så. (...) Jag slutade lyssna på kroppens signaler och förträngde mitt dåliga mående. Jag blev verklighetsfrånvänd.
— Sophia Ivarsson
Sophia mådde inte alls bra, och hade behövt få hjälp att läka barndomens olika trauman. Men i stället lades ännu mer fokus på att prestera för att nå framgång inom både tron och livet i övrigt.
– När jag kom dit kändes det som den bästa kyrkan i världen – jag längtade extremt mycket efter att få beröras av Gud och svalde allt som ledarna sa. Men frukten blev inte god. De pratade bland annat väldigt mycket om pengar, kollekttalen var ofta längre än predikningarna. Man skulle också bekänna ett bönesvar redan innan det kommit. Så när jag längtade efter att bli frisk gick jag runt och sa att jag hade blivit det, trots att jag inte kände så. Det som hände var att jag slutade lyssna på kroppens signaler och förträngde mitt dåliga mående. Jag blev verklighetsfrånvänd.
[ Så många såg Sebastian Stakset-filmen under premiärveckan ]
– En predikan handlade om att det var nyttigt att bli hjärntvättad och vi uppmuntrades att gå på så många möten som möjligt för att inte hinna tänka själva. Vi skulle inte besöka andra kyrkor, och helst inte umgås med andra, om det inte handlade om evangelisation. En tjej som jag gick tillsammans med hade bedömningsförmåga. Hon kastade bort det hon inte tyckte var bra, men jag kunde inte det. Jag gjorde som ledarna sa och började förlora mig själv allt mer. Det fanns en gnutta sanning i allt de sa, men det blev förvrängt och osunt.
Fick panikångest av att se kyrkan
Efter ett drygt år i församlingen tog det stopp. Sophia Ivarsson mådde då så dåligt att hon inte kunde närma sig byggnaden utan att få panikångest. Hon fattade inte vad det var för fel på henne.
Först senare, i samtal med en psykiatriker, fick hon bekräftat att det hade varit ett osunt sammanhang som hon befunnit sig i.
– Han sa till mig att jag uppvisade alla tecken på någon som varit medlem i en sekt. Då levde jag fortfarande efter deras läror och plötsligt visade det sig att mycket av det jag trodde på inte var sant. Mattan drogs undan mina fötter.
Sophia lades in på psykiatrisk klinik och blev ombedd att lämna de tankar hon tidigare tagit för givna. Det var inte lätt, men i dag är Sophia tacksam över personalens hjälp och råd.
Fick hjälp att bearbeta - med färger och ord
Men tron på Gud ville hon inte överge. Av sektpsykologen Håkan Järvå fick hon därför tipset att gå med i ett sammanhang som uppmuntrar det egna tänkandet. Hon hade vid den här tiden flyttat till Fjärås utanför Göteborg och valet föll på Saronkyrkan, där hon även fick hjälp av en andlig vägledare att bearbeta de tidigare upplevelserna.
Hon gav Sophia olika bibelord att meditera över och uppmuntrade henne att använda sina kreativa uttryck för att sätta färg och ord på de tankar som kom upp.
Sophias nya bok Jag har någonting viktigt att berätta, är en frukt av dessa andliga övningar. Boken är fylld av bilder, lovsånger och dikter med fokus på Guds kärlek till människan.
– Det var till en början jättejobbigt att möta mig själv, men nyttigt också. Jag lärde mig att pröva allt, och att varje kväll tänka efter på vilka sätt Gud funnits med i min vardag. Jag behöver inte gå på stora konferenser för att känna att Gud finns – det kan handla om en kopp varm choklad, en vän som lyssnar eller att jag får en liten uppmuntran. Jag fick en grund att stå på och kände mig tryggare än på många, många år. Jag lärde mig se att Gud finns med i det lilla.
Via en kristen dejtingsajt mötte hon sin blivande make Oscar, som hade sina rötter i Hestra. Dit flyttade paret och är i dag medlemmar i Equmeniakyrkan där. Han älskar att studera Bibeln och Sophia attraherades inte minst av hans förmåga att tänka rationellt och logiskt.
– Jag som har så mycket känslor, tankar och idéer hela tiden behövde honom – han var den perfekta mannen för mig.
Använt sitt skapande för att läka
Arbetet med den nya boken kallar hon för ”andlig terapi”. Hon har inte presterat, bara gjort något hon älskar. När människor säger att boken väckt en längtan att komma närmare Gud värmer det Sophias hjärta.
– Jag har alltid varit en djup person, sedan jag var liten, och haft lätt för att öppna mig. Det kan vara jobbigt, men det är också en otrolig gåva. Jag vill uppmuntra andra att använda fler kreativa uttryck i sin tillbedjan, det kan fördjupa tron.
[ Krönika: När riskerar församlingen att bli en sekt? ]
Finns det tillräckligt med plats för olika kreativa uttryck i församlingarna?
– Jag tror att vi skulle kunna uppmuntra det mer, till exempel genom att ha ett bord och några stolar längst bak i kyrkan där man kan sitta och måla under gudstjänsten. Det borde finnas möjlighet att få uttrycka fler delar av sig själv än bara lyssnandet. Jag älskar mångfalden i uttrycken, när Guds ande får göra oss fria. Man kommer åt andra delar av sig själv om man använder sin kreativitet, och då tror jag Gud kan komma djupare.
Hur går det för dig att sätta gränser för dig själv i dag?
– Det är inte helt lätt men jag lär mig mer och mer, och jag fortsätter med de andliga övningarna. Jag älskar förbön och är gärna med och betjänar i församlingen, ibland får jag en bild som kan vara till uppmuntran för någon. Men jag kan också säga ärligt till Gud när jag känner motstånd till att göra hans vilja. Man får hela tiden titta på frukten av sina handlingar – leder de till något bra? I så fall är det från Gud.
[ “Bönen är djupt sammankopplad med mitt skapande” ]
---
Fakta: Sophia Ivarsson
- 39 år, bor i Hestra. Gift med Oscar.
- Aktuell med boken Jag har någonting viktigt att berätta (Gloria förlag).
- Håller workshops i att lära sig uttrycka sin kristna tro på olika kreativa sätt.
---
