Som tonåring blev Stefan Lindberg mirakulöst befriad från ångest. Sedan dess har han försökt förstå vad som egentligen hände. Nu är han 53 år gammal – och vill ta sin längtan på allvar.
I Stefan Lindbergs böcker om författaren Stefan Lindberg vet man aldrig vad som sanning och vad som är fiktion. Hans senaste roman Viskarna – den som följde på Augustprisnominerade Splendor – är surrealistisk och thrillerlik, men också självbiografisk. Särskilt en av bokens åtta berättelser. Den som handlar om hur Stefan Lindberg som fjortonåring blev frälst.
– Det är lite lustigt; samtidigt som det är den vildaste och mest sagoaktiga berättelsen i boken är det också den mest verklighetsnära. Nästan allt är sant.
”Kändes som elektriskt regn”
Stefan Lindberg sitter vid matsalsbordet i sin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, äter äggröra som försenad frukost och bjuder på kaffe i muminmugg. Jag har föreställt mig honom som en svår kulturman, men nu ger han ett öppet och sympatiskt intryck. Dessutom behöver han ingen startsträcka; han börjar genast berätta om hur han som tioåring var paniskt rädd för att hans föräldrar skulle dö och hur han sedan kom till konfirmationslägret på Hjälmared folkhögskola och ”gaslågan Jesus” tändes i hans hjärta.
– Det kändes som ett varmt elektriskt regn över hela mig. Och ångesten, som jag hade haft i fyra år, släppte! Den upplevelsen var så stark att jag hela tiden försökte komma tillbaka till den.
– När jag kom hem från lägret började jag be jättemycket, jag talade i tungor, fick visioner. Genom att uppfylla alla trossatser trodde jag att jag skulle få tag på Gud. Sedan, när jag inte kände samma sak, började jag leta efter anledningar till varför det inte kändes lika starkt längre. Jag började tro att Gud hade övergivit mig.
Stefan Lindberg talar snabbt och vindlande, är intensivt närvarande och verkar samtidigt helt avslappnad. När hans dotter dyker upp i dörröppningen ger han henne sitt fokus, berättar sedan för mig att det är sista dagen hon bor hemma innan hon ska flytta till Uppsala och plugga juridik. För ett tag sedan lade Stefan ut på Instagram att hon behövde boende.
– Till och med Joel Halldorf engagerade sig i hennes bostadsletande. Jag tänkte att han kanske skulle känna någon snäll pingstvän som kunde hjälpa till.
Stefan Lindberg skriver, precis som Joel Halldorf, för Expressen Kultur. Men egentligen var det Peter Halldorf han först kom i kontakt med; många av dem som han hängde med i sin ungdom flockades kring den då unga predikanten.
– Peter Halldorf var nog annorlunda då jämfört med i dag, men jag högaktar honom, säger Stefan Lindberg.
Världsbilden vi hade var att Gud kunde tala till oss; vi tolkade allt som Guds tilltal.
— Stefan Lindberg
Var del av en ungdomsväckelse
Han hyser inte samma respekt för andra pastorer som han mött längs vägen, får jag veta. Och det har blivit några stycken. Efter konfirmationen gick han med i en EFS-förening i Alingsås, men turnerade också runt bland stadens frikyrkor och bönehus. Det pågick en sorts väckelse i bygden; många unga från icke-kristna hem hittade till gudstjänsterna. När kristna skolgruppen skulle vara med i skolkatalogen fick medlemmarna klättra upp på ett tak för att alla skulle rymmas på bild.
– Det fanns något slags beredvillighet för de där frågorna vid den här tiden. Vi som gick med var väl också starka personer på något vis.
Blev du en ledargestalt?
– Mm, det kan man nog säga. För jag kunde förklara att det här som vi ser, det är inte hela sanningen. Det finns en djupare verklighet. Någon som säger sådant blir ju lyssnad till.
Stefan Lindberg plirar mot mig. Och fortsätter:
– Världsbilden vi hade var att Gud kunde tala till oss; vi tolkade allt som Guds tilltal. Om vi var på väg till ett möte i en kyrka och det blev grönt trafikljus kände vi ”Det här var Gud”. Slumpen existerade inte.
Det måste ändå ha varit spännande att leva så?
– Absolut, otroligt! Mina andra kompisar … ja vad gjorde de på 80-talet? De drack hembränt och kollade på Top Gun med några tjejer. Jag fick ju vara med om massor av saker: det var musiken, nya vänskaper, man åkte på läger, spelade i band och gjorde sig till ett verktyg för Gud … och man talade om vad det var att vara människa, hur det kändes, hur man tänkte, vad som fanns inom en.
Han pausar. Och säger sedan:
– I dag vet jag inte om jag tror att Gud talar. Han kanske bara lyssnar?
Gjorde känsligheten till sitt yrke
Stefan Lindberg debuterade som författare 1999 med novellsamlingen Tusen nålar på Albert Bonniers förlag. Det var tre år efter att han lämnat uppväxtens arbetarkvarter och kommit in på den prestigefulla författarskolan Biskops Arnö. Sedan debuten har han gett ut sju böcker.
– Den där känsligheten och öppenheten inför att vara tilltalad har jag gjort till mitt yrke: allt är någonting, alla detaljer talar. För att skriva bra skönlitteratur måste man komma bakom tingen och göra någonting av dem. Man kan inte bara se en polis och tänka ”det där är en polis” utan man måste fundera: Vad tänker han på? Var hans pappa snäll mot honom? Allt det där utvecklade jag i frikyrkan, skulle jag säga.
– Samma sak med läsningen. Som tonåring låg jag hemma och läste Bibeln, vilket ju var min skolning till att bli författare. På den tiden trodde jag att Gud hade dikterat hela Bibeln och tänkte inte på att texten var översatt och tusen år gammal. Men Bibeln gav mig också en förståelse för vad fördjupad läsning innebär.
Föräldrarna tittade oförstående på
Stefan Lindberg beskriver hur han som kristen ville ”gå hela vägen”, lockades av trosrörelsen och gick på tältmöten som arrangerades av den amerikanska organisationen Full Gospel Business Men’s Fellowship. I dag säger han att mycket av det som attraherade honom då – de kraftfulla känsloyttringarna och allvaret som omgärdade de existentiella frågorna – stod i stark kontrast till hans hemmiljö.
– Mamma och pappa fördömde det inte, men de förstod det inte. I efterhand kan jag ändå se att det måste ha varit svårt för pappa när jag tittade in i hans ögon och sa: ”Om du inte med din mun bekänner och i ditt hjärta tror så hamnar du i helvetet”.
Nu spänner Stefan Lindberg ögonen i mig på samma sätt.
– Men det var liksom så jag trodde man skulle göra. Jag hade ingen mall för det här. Och jag tror att jag på riktigt att jag var orolig för vad som skulle hända mina föräldrar, rädd för att de skulle hamna i helvetet.
Vad var det som sedan fick dig att lämna kyrkan?
– Jag blev förälskad, fick en flickvän och vi ville ligga med varandra, konstaterar Stefan Lindberg utan omsvep.
– Men man fick ju inte ha sex. Och till slut kände jag: Jag kan inte vara i kyrkan med halva mitt jag och förneka den längtan som var så stark i mig. Så jag sa upp kontraktet liksom.
Men var det nödvändigt att för den sakens skull lämna kyrkan?
– Ja, det hade aldrig gått att vara kvar. Inte i 80-talets Alingsås. Nej, nej, nej. I och för sig var det säkert många ungdomar som hade sex och ändå fortsatte vara med i kyrkan, men jag klarade inte det.
Det kan ha varit Gud. Det kan ha varit masspsykos. Som vuxen har jag knappt vågat gå i en demonstration för att jag varit så otroligt rädd för den kollektiva kraften.
— Stefan Lindberg
Allt det här som vi pratar om ligger 35 år tillbaka i tiden, men Stefan Lindberg säger att det har tagit honom många år i terapi för att förstå vad som egentligen hände. Framför allt har han många gånger funderat över den där kraften som under gudstjänster och bönestunder kunde rusa genom hans tonåriga kropp. Än i dag kan han varken förklara – eller bortförklara – den.
– Det kan ha varit Gud. Det kan ha varit masspsykos. Som vuxen har jag knappt vågat gå i en demonstration för att jag varit så otroligt rädd för den kollektiva kraften.
– Samtidigt: när jag varit som ensammast och i kris, har jag även som vuxen knäppt händerna och bett. Och det har varit någon där. Det har lättat. Det är någonting!
Valde att låta döpa sin son
I dag är Stefan Lindberg 53 år gammal, har två barn från sitt tidigare äktenskap och en liten son på två år tillsammans med sin flickvän. Sonen är, till skillnad från de andra barnen, döpt.
– Det kändes mycket mer naturligt för mig nu att döpa mitt barn. Jag tror att jag har blivit lite mindre fyrkantig.
– Däremot inser jag att jag fortfarande har svårt att skilja tron på Gud från min egen känsla. När jag går in och sätter mig i en kyrka fastnar jag lätt i att det måste kännas magiskt mycket för att det ska vara Gud. Men det behöver kanske inte vara så?
Stefan Lindberg tänker efter ett slag, lutar sig fram över bordet, och verkar landa i det enda han med säkerhet kan säga:
– Jag tar min längtan på stort allvar. Och på något vis är min förmåga att söka tro det enda gudsbevis jag har.
---
Fakta: Stefan Lindberg
Ålder: 53 år.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Flickvän. Tre barn, varav två från ett tidigare äktenskap.
Gör: Författare, översättare, dramatiker och skribent. Medverkar regelbundet i Expressen Kultur och Tankar för dagen i P1.
Aktuell: Med boken Viskarna (Albert Bonniers Förlag).
---
