Prästen och satirtecknaren Kent Wisti är dubbelt bokaktuell. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han om att avbilda Jesus med clownansikte, vad han menar med existentiell humor och varför det är viktigt att kunna skratta åt sig själv.
Min fördom om Kent Wisti är att han är en ganska hård man: rakad skalle, tatueringar längs hela armarna, ofta sammanbiten på bild. När jag nämner det för honom blir han inte förvånad. Tydligen är det något han brukar få höra.
– Det är lättare för andra om jag är hård och tuff, det bekräftar deras världsbild och gör det enklare att placera mig i ett fack, säger han när vi ses för intervju en dag i Stockholm.
Hans blick är vänlig, tilltalet mjukt. Han pratar småländska och har dessutom sparat ut håret. Jag känner mig löjlig när jag utbrister:
– Du är ju snäll!
Kent Wisti lägger till att han dessutom är ”otroligt konflikträdd”, känslig för om han sårar eller gör någon arg. Samtidigt säger han sig ha svårt för att förstå vad som är normalt, vad som passar sig i olika lägen.
– Det är nog två utslag av neuros, men det funkar bra för mig i den här rollen. Jag blir inte gränslös.
Rollen han pratar om är den som satiriker. Och kanske också den som präst. Kombinationen har visat sig framgångsrik: i dag har han 80 000 följare på sitt Instagramkonto där han delar bilder på sina sepiafärgade sura gubbar som säger spetsiga saker om samtiden, han får ställa ut sin konst över hela landet, vinner fina priser.
Pratar om att kyrkan måste dö
Rent formellt är Kent Wisti stiftsadjunkt vid Lunds stift med fokus på mission. Men den typen av mission som han bedriver verkar inte handla om att berätta att Jesus dog för människans synder, utan att vidga förståelsen för vad kristen tro innebär. Och att prata om att kyrkan måste dö. Vi ska återkomma till det.
Själv blev han kristen tack vare en pingstpastor som kom till hans lågstadieklass och sjöng ”Jesu kärlek är så underbar”. Föräldrarna hindrade honom från att gå med i pingstkyrkan, men Svenska kyrkans barntimmar och kör gick bra. Han beskriver hur han redan som barn visste att han en dag skulle bli präst, men att tron befann sig ”på vänt” under tonåren då han framför allt engagerade sig politiskt i Socialdemokraterna i Älmhult.
Biskopen fick inviga humorfestival
Även om han för länge sedan har lämnat partipolitiken är hans satirteckningar, de som under tio år publicerades i Dagens Nyheter, ofta politiskt färgade. De handlar om Sverigedemokraternas nazistiska arv, Liberalernas tappade ideologi och Koranbränningar. Ett urval av teckningarna finns nu samlade i boken Känslan att inte längre vara i Kansas (Atlas). Samtidigt, och på samma förlag, ges Kent Wistis essäbok Hädelsens helighet ut. Dessutom är han aktuell med konstutställning vid den internationellt erkända Lund Comedy Festival. Invigningen skedde häromdagen.
[ Kent Wisti blev frälst när pastor besökte skolklassen ]
Nu lutar Kent Wisti sig fram över bordet i hotellfoajén där vi hittat ett lugnt hörn, berättar:
– Biskop Johan Tyrberg inledde med att välsigna hela festivalen! Det hade aldrig gått för tio år sedan; då fanns en beröringsskräck för religion. Men nu fick Johan ge Guds välsignelse. Det är ju fantastiskt!
Kent Wisti ser genuint upprymd ut. Det var hans idé att bjuda in biskopen till en profan festival. Han förklarade för arrangörerna att det i England inte är ovanligt att man inleder fotbollssäsongen med att en präst välsignar den. Samma sak inför älgjakten i Värmland.
– Det var många som var tagna av välsignelsen, det blev verkligen något extra som de inte var beredda på. Det som är ”en dag på jobbet” för oss i kyrkan är nu ett helt land på väg att återupptäcka. Det är väl coolt?
”Vi människor är egentligen ganska fåniga”
Kent Wisti tror att kyrkan på en komedifestival kan bidra med den existentiella humorn, den som Kent Wisti själv sysslar med. Boken Hädelsens helighet är full av uttryck som ”existentiell humor”, ”humor som livstydning” och ”humor som fördjupad verklighet”. Nu förklarar han att existentiell humor framför allt handlar om ödmjukhet och exemplifierar med en av sina satirteckningar där det står: ”Det enda du egentligen behöver veta om Gud är att det inte är du”.
– Humor kan ibland handla om att stärka sin egen position och göra narr av andra, men den existentiella humorn är någonting annat. Den går snarare ut på att visa att vi människor egentligen är ganska fåniga varelser som springer omkring och leker vuxna när vi i själva verket är tämligen vilsna. Jag tror att det är viktigt att kunna skratta åt sig själv. Och därmed omsluta sig själv i något slags ömhet.
En av många träffande meningar i boken är: ”Hur kan vi inte skratta åt att vi finns? Det är ju rent vansinne när vi tänker på saken. Att vi finns.”
– Ja, att tro att vi är något särskilt är sådan människocentrism. Att vi skulle ha en sådan viktig uppgift, vara skapelsens krona och allt det där. Jag tänker mer att Gud har skapat oss bara för att vi ska finnas. Och det finns något väldigt skrattretande i det.
Men har inte Gud också en tanke med våra liv? Du har väl en uppgift som präst?
– Jo, men lyckas vi med vår uppgift? Det gör vi ju inte. Och det kan vi också skratta åt.
Kent Wisti tror att Gud, eventuellt, använder honom till att nå till den sekulariserade svensken med ett språk, som inte är kyrkligt, men existentiellt. Samtidigt betonar han att det är det många andra präster som också gör det – i fängelsekyrkan, universitetskyrkan och sjukhuskyrkan. Han har själv arbetat i de två sistnämnda. Och planerar att göra det igen.
– Nu har jag snart varit kanslipräst i tio år. Och det är jättebra, men det är inte därifrån jag vill gå i pension. Jag är inte heller någon församlingsbyggare, utan trivs bäst i det enskilda mötet. Då är jag intensivt närvarande med den människan, och får ibland se något som man kan tolka som ett gudomligt ingripande. Men sedan går både mitt och deras liv vidare.
[ Kent Wisti kunde inte hålla sig borta från satiren ]
Framställs som en annorlunda präst
I tidigare intervjuer har Kent Wisti berättat om egna trasiga anknytningsmönster, alkoholproblem och att inte ha några vänner. Han har också upprepat att han blivit ”sönderkramad” av Svenska kyrkan, framställd i media som en ”annorlunda präst” när han egentligen inte är det. I ett gammalt avsnitt av podden Stormens utveckling frågar Ola Söderholm sig varför så många fascineras av Kent Wisti och konstaterar sedan att han väl är som alla präster i Svenska kyrkan: svär, snusar och är vänster.
Nu betonar Kent Wisti igen att han på inget sätt är unik, men att han märkt att han i kyrkan verkar fungera som ett alibi: ”Vi har ju Kent Wisti så vi behöver inga kritiker, han är ju lite käck”.
– Men sedan finns det säkert de som tycker att jag är en pajas som driver på den inre sekulariseringen. Kanske för att jag inte är superintresserad av den kyrkliga kulturen.
Upplever du att det finns humor i Svenska kyrkan?
– Ja, men jag tycker att vi bör skämta mer om Gud. Alltså mycket, mycket mer. Och även skojandet om Gud måste vara på djupaste allvar; man måste riskera sig själv, riskera att tappa ansiktet. Däremot får det inte bli flamsigt och ytligt.
Kent Wisti tar ett exempel:
– Jag skulle aldrig ställa mig på Ica och sälja prästost.
Jag skrattar och berättar att min man, som är präst, har fått göra just det. Kent Wisti ser lite besvärad ut för ett ögonblick, verkar inte vilja trampa mig på tårna, är snabb att tillägga:
– Alltså jag dömer ingen som gör det. Jag vet att folk tycker att det är kul när det finns möjlighet till möten. Men jag tycker inte att det är roligt, det är dålig humor, dåligt hantverk. Det är inte ens en ordvits.
– Samma sak med den här skyltarna på byggnadsställningar där det står ”Gud håller ställningarna”.
Hur kan man skämta om Gud på ett roligt sätt?
– Man ska vara medveten om att det vi egentligen skämtar om är våra gudsbilder. Och att det är förmätet att tro att Gud kan ta skada. Att Gud skulle bli ledsen av något vi gör är att förminska Gud och göra honom väldigt människolik.
Men däremot kan ju människor bli ledsna när man skämtar om något som för dem är heligt. Men du menar att vi kan skämta även om det som är heligt?
– Ja, och se om de håller.
Kent Wisti ler finurligt.
– Men sedan tror jag att det heligaste vi får uppleva faktiskt är varandra. Vi kommer aldrig så nära Gud som i mötet med vår nästa.
Han nämner att vad vi uppfattar som kul hör ihop med våra trosföreställningar: Om vi som kristna tror att världen och kyrkan ligger i konflikt med varandra, kommer vi att tolka en Jesus-sketch i Melodifestivalen som ett angrepp. Om vi däremot ser att vi alla tillhör världen, och att världen till och med vill oss gott, reagerar vi inte på samma sätt.
– Sedan har man all rätt att säga att man blev ledsen över ett skämt. Om någon säger att de blivit ledsna av mina bilder ser jag det som ett misslyckande. Jag vill att människor ska bli upplyfta och bekräftade. Aldrig nedslagna, arga eller påhoppade.
I ett pluralistiskt samhälle med människor med olika religion kan det bli ännu svårare att veta vad som gör någon ledsen. Hur kan man navigera i det?
– Det måste vi hitta vägar i, och det är ju det som är så himla meckigt. Men vi får aldrig göra avkall på att vi lever i en liberal demokrati där man får stå ut med att andra tycker och säger saker som jag inte håller med om. Det är okej att reagera, men vi smäller inte bomber för det, utan lever i samtalet.
– Och religionen kan aldrig ha något frikort.
I boken Hädelsens helighet understryker Kent Wisti att humor handlar om kontext och tar ett hypotetiskt exempel; att avbilda Jesus på korset med clownansikte skulle förmodligen uppröra, men då har man inte förstått konstverket på ett djupare, teologiskt plan.
– När man ser clownen som en symbol för den som bär all vår sårbarhet och all vår feghet och är någon som vi kan spegla oss i, blir det en helt annan sak. Det väl precis det Jesus gör på korset?
Vem skulle du säga Jesus är för dig?
– Jättemånga saker. En etisk lärare, en upphöjd Gud, en medmänniska, en litterär figur.
När Kent Wisti inte ritar satirteckningar eller skriver böcker, åker han runt i församlingar och föreläser. Ofta om samma sak som han skriver om i slutet av sin bok: att kyrkan måste ”släppa sargen och spela hockey”. Jag frågar vad det innebär.
– I Svenska kyrkan i dag lever vi i en dödsångest i och med medlemstappet. Och jag tänker, släpp det! Vi kommer aldrig att kunna förändra det; det är så stora idémässiga rörelser i gång i världen som vi inte rår på. Så jag tycker att vi borde släppa sargen och långsamt – och med glädje – dö ut som organisation.
– Det betyder ju inte att Gud blir mindre, eller att kyrkan blir mindre. Jag tror på den osynliga kyrkan. Och på att nya grupper kommer att uppstå. Människor kommer alltid att berätta om snickarsonen från Nasaret och försöka avkoda var den helige Ande verkar.
[ Prästen och satirikern Kent Wisti sommarpratar ]
Och vad ska kyrkan göra i väntan på döden?
– Blomma!
Konkretare än så blir inte Kent Wisti, så jag ger ett eget förlag: Kanske att som biskop inviga en humorfestival?
– Precis! När man släpper taget och låter Gud leda, det är då det händer! Vi måste våga den tilliten.
---
Fakta: Kent Wisti
Ålder: 52 år.
Bor: Lund.
Familj: ”Stor och spretig”.
Yrke: Präst, bildkonstnär och författare.
Aktuell: Med böckerna Hädelsens helighet och Känslan av att inte vara i Kansas, båda utgivna på Atlas förlag.
---
