Nyligen fick Katarinaskolan, en kristen 6-9-skola i Uppsala, ett besked från Skolinspektionen: de får inte längre be ”Fader vår” under sina morgonsamlingar. Det bryter nämligen mot skollagens bestämmelse om konfessionella inslag i undervisningen. Reglerna stipulerar att sådana inslag måste vara helt och hållet frivilliga, om det inte är så att de inte kan avgränsas ”utan att syftet med aktiviteten går förlorat”. Katarinaskolan, som beskriver sig själv som en ”humanistisk-kristen friskola”, menar att så är fallet här, men Skolinspektionen håller inte med.
Det spelar ingen roll att rektorn alltid understryker att deltagandet i själva bönen är frivilligt, att man om man inte vill be kan sitta tyst och tänka på något man själv anser vara meningsfullt. Skolan har till december på sig att ändra upplägget.
Men frågan om hemskolning är inte helt enkel. Även om jag spontant kan finna hemskolning tilltalande har jag också sett baksidan av myntet.
— Josefin de Gregorio
För den kristne betraktaren framstår beslutet som närmast hysteriskt, ett utslag av religionsfobi rent av. Det handlar ju inte ens om att föräldrar eller elever har klagat – föräldrarna vet väl förhoppningsvis vad det innebär att sätta sina barn på en friskola med kristen profil – utan om stelbenta tolkningar av regler. Liknande historier har förekommit i Göteborg, där kristna förskolor fått skäll för att man bett bordsbön.
Samtidigt finns det gott om inslag i undervisningen i svenska skolor och förskolor som inte regleras i lag, trots att de kan sägas ha andliga dimensioner. Jag vill till exempel inte att mina barn deltar i Halloweenfiranden på förskolan, eftersom jag som kristen tolkar sådana aktiviteter som i någon mån religiösa eller åtminstone spirituella. Det finns det inget lagskydd mot; i stället får jag och barnen ta ledigt den dagen. Skolinspektionen har också slagit fast att yoga går bra att utöva i skolan, eftersom det handlar om hälsa och välbefinnande, inte religiös praktik.
I ett annat land hade religiösa föräldrar haft möjligheten till hemskolning. Det är förbjudet enligt svensk lag. Det har gjort att till exempel ortodoxa judiska familjer fått lämna Sverige, eftersom ingen skola kunnat tillgodose de religiösa regler familjen lever efter.
Men frågan om hemskolning är inte helt enkel. Även om jag spontant kan finna hemskolning tilltalande har jag också sett baksidan av myntet. När jag bodde i England hade jag kontakt med amerikanska familjer i kyrkan som hemskolade sina barn, och även om detta gjorde att barnen fick leva ut sin tro på ett tryggt sätt hindrade det dem också från att lära sig om världen de ändå måste existera i. De var skyddade; även långt upp i tonåren var de oskyldiga på gränsen till naivitet, och jag kunde inte låta bli att undra hur det skulle gå för dem som vuxna.
Som kristna lever vi i världen men inte av den, och vi ska vara ”listiga som ormar och oskyldiga som duvor”, som Jesus beskriver det i Matteus 10:16 när han skickar ut sina lärjungar. Den som växer upp i en from kristen familj, bara undervisas ”kristet” och bara umgås i kyrkan, riskerar flera saker när hon till slut konfronteras med den verklighet som ändå pågår runt omkring. Hon möter plötsligt undervisning, åsikter och infallsvinklar som går på tvärs mot den kristna tron; hon möter andra värderingar, andra lockelser. Det kristna barn som gått i en ”vanlig” skola har redan från första klass blivit medveten om att andra människor tror och tänker annorlunda.
[ Josefin de Gregorio: Jag kan inte tvinga min tro på min son ]
Men frågan är som sagt inte enkel. Jag ser inte alls fram emot att skicka mina barn till den svenska skolan, som ju präglas av många brister bortsett från det där att man inte får be ”Fader vår”. Tidigare har jag skrivit om undersökningar som visar att kristna barn mobbas både av sina lärare och sina klasskamrater. Det är i sig ett utslag av samma religionsfobi och okunskap som Skolinspektionen visar prov på i fallet med Katarinaskolan.
Det enda positiva här är väl att Skolinspektionen får sägas indirekt erkänna bönens kraft. Den är så omvälvande att den hotar den sekulära ordningen bara genom att existera i skolrummet.
Låt oss alla be för fortsatt bön, både i Katarinaskolan, och överallt där kristna samlas!
[ Josefin de Gregorio: Varje konflikt kändes så uppslitande att jag inte kunde andas ]
