Som fyrtioåring höll KG Hammar på att ge upp hoppet om kyrkan. Men sedan mötte han Dag Hammarskjölds Vägmärken. Nu, fyrtio år senare, har han skrivit en roman som utgår från FN-chefens sista timmar i livet.
Som tioårig pojke hade Karl Gustav Hammar – han som många år senare skulle bli Svenska kyrkans ärkebiskop – en oförklarlig upplevelse. En dag, som så många andra dagar, sökte han sig till skogen, till en plats på behörigt avstånd från skolgårdens slagsmål och den aggressivitet som riktades mot honom i egenskap av rödhårigt prästbarn. Så kom han till en glänta och fick syn på en stor, ihålig ek.
– Jag minns att jag omfamnade den, och då var det som att den försvann.
Försvann?
– Ja, jag och eken blev ett. Och den var 500 år gammal.
KG Hammar tittar på mig, nu med glansiga ögon, från andra sidan bordet.
Du blir berörd?
– Ja … det jag upplevde var inte rationellt, men en stark känsla.
Med ens framträder han i ett mjukare sken: den stridbara debattören och okuvliga kyrkliga ledaren som alltid verkar så säker på sin sak, darrar till vid minnet av en ek.
Han kallar detta för sin första mystika upplevelse – ”den erfarenhet som vi kallar Gud”. I dag kan han konstatera att han hela livet försökt vandra mystikens väg; han har värjt sig mot färdigformulerade trossatser och betonat att ”Gud är bortom orden”. Hans kritiker menar att han har omformulerat teologin för att passa honom själv, medan andra har inspirerats av hans orädda sätt att närma sig det gudomliga.
Skrev om själens obotliga ensamhet
Själv har han hämtat inspiration från Dag Hammarskjöld – generalsekreteraren för FN som i Vägmärken – det manuskript som hittades i hans lägenhet efter hans död – skriver kärnfulla anteckningar utifrån sitt inre liv: såväl om själens obotliga ensamhet som längtan efter stillheten, efter Gud.
– Utan Vägmärken hade jag aldrig fortsatt jobba i kyrkan, konstaterar KG Hammar.
Förslagen upplevdes alltför radikala
Framför oss ligger det tummade exemplar av Vägmärken som han köpte i Lund våren 1984. Var och varannan mening är understruken. På försättsbladet har den då 41-åriga KG Hammar skrivit: ”lättnad, när jag deppade över remissvar″. Vid den tiden var han anställd som utredare för Svenska kyrkan, och desillusionerad: församlingarna ville, tvärtemot utredarna, inte alls att kyrkan skulle påbörja vägen mot ett skiljande från staten.
– De upplevde våra förslag som alltför radikala och var livrädda att vårt fokus på kyrkan som trosgemenskap i stället för kommunalt serviceorgan skulle göra kyrkan elitistisk; att vanligt folk inte längre skulle få plats.
– Vissa kvinnliga präster befarade att de inte längre skulle få ha kvar sitt ämbete. De trodde att det var statens, och inte teologins, förtjänst att de fick verka i kyrkan.
KG Hammar skakar lätt på huvudet. Han minns uppgivenheten han kände, och hur han övervägde att helt lämna kyrkan som arbetsplats. Men så fann han, tack vare en meditationsgrupp i Lunds domkyrka, Dag Hammarskjölds Vägmärken och upptäckte ett andligt liv bortom kyrklig byråkrati.
– Dag Hammarskjöld fick mig att känna: Jag måste ge mystiken plats!
Skrev som i trans
Sedan dess har KG Hammar levt med Vägmärken, och nu – vid 81 års ålder – romandebuterar han med Den längsta resan (Polaris) där han skriver helt utifrån Hammarskjölds perspektiv. Boken utspelar sig under det som skulle bli de sista timmarna i FN-chefens liv – på flygplanet till Ndola i nuvarande Zambia. Under resan översätter Hammarskjöld den judiska filosofens Martin Bubers Jag och Du men låter också tankarna sväva fritt. KG Hammar påstår att det inte alls varit svårt – bara roligt – att leva sig in i Hammarskjölds känslo- och tankevärld. Bokskrivandet tog två månader, han var ”som i trans”.
– Eftersom jag skriver i jagform är jag fri; ingen kan påstå att Hammarskjöld inte tänkt så här. Frågan är snarare hur rimlig min tolkning är? Jag har utgått från Vägmärken och genom den sökt förstå hur en mystik livshållning kan se ut.
Han säger att det hos Hammarskjöld finns ett språk som kan hjälpa den som har förlorat den kristna språkvärlden att åter nalkas Gud. Sedan citerar han den katolska teologen och biskopen Karl Rahner, som inför sin död fick frågan om han trodde att det skulle finnas kristna i framtidens Europa, varpå han svarade: ”Om de finns så är de mystiker”.
– Med det menade han att kyrkan inte övervinner en ny generation genom undervisning, utan genom att skapa en gemenskap som bygger på människors erfarenheter – erfarenheten av att vi inte kan få ihop livsekvationen om inte Gud förstås som tillvarons centrum och grund.
[ Emma Audas: “Vägmärken var mitt första riktiga möte med kristen mystik” ]
Pappan predikade alltid om Jesus
KG Hammar fick själv med sig den grunden från familjen. I hans släkt finns många som har verkat inom kyrkan: hans farfars far var väckelsepräst, hans egen pappa folkkyrklig präst som samarbetade med EFS.
– Varje gång jag frågade pappa vad han hade predikat om, svarade han ”Jesus”, säger KG Hammar. Minnet får honom att le. Han säger att det inte fanns något i hemmet som han behövde göra uppror mot.
Var det självklart för dig att bli präst?
– När jag var liten tänkte jag att jag skulle bli missionär, men sedan kom jag in på prästspåret ganska snart. Men jag var inte helt säker utan sökte både in till teologi och litteraturvetenskap på universitetet. Men sedan var det …
KG Hammar hejdar sig, säger att man egentligen ”inte ska prata om sådana här upplevelser”. Men så berättar han ändå: Om hur han efter studenten gjorde en resa i Europa, och en kväll missade båten i franska Calais.
– Jag var knäckt, ensam och ledsen. Så då gick jag in i en kyrka som hade bombats under kriget. När jag satte mig hade kyrkan tak, men när jag sedan tittade upp var taket helt plötsligt borta!
Va? Vadå borta?
– Ja det kan man undra. Det var en känsla av att ”Du är sedd!” Och då förstod jag att jag skulle bli präst.
Har aldrig varit någon arbetsnarkoman
KG Hammar hann inte arbeta som församlingspräst särskilt länge efter sin vigning innan han påbörjade sina doktorandstudier i kyrkohistoria. Därefter var han bland annat rektor för pastoralinstitutet i Lund innan han blev domprost, biskop och ärkebiskop. Han säger att han aldrig har varit någon arbetsnarkoman, men däremot alltid klivit upp vid femtiden på morgonen och avverkat dagens arbete innan medarbetarna kommit till kontoret.
– Resten av tiden gick till att resa runt och träffa människor, men det var ju inget jobb, det var bara kul.
Dag Hammarskjöld resonerar i Vägmärken kring sin ovilja att bli upphöjd. Hur har du förhållit dig till människors beundran?
– Lika mycket som jag var beundrad, lika mycket var jag avskydd. Och under hela tiden som jag var ärkebiskop var min fru sjuk i cancer. Det gjorde att allt som rörde tjänsten blev relativt; det var mycket viktigare hur min fru mådde än vad jag gjort eller inte gjort. Jag blev nästan immun både mot kritik och beröm.
Håller söndagsskola för vuxna
Egentligen gick KG Hammar i pension för många år sedan, men han fortsätter att arbeta: skriver, engagerar sig i freds- och klimatfrågor och håller i samtalsgrupper, bland annat i retreatcentrets Kontempels regi – i lokalerna där vi nu sitter. De söndagar hans fru Lotta, som också är präst, har gudstjänst följer han med henne till kyrkan och passar på att hålla i söndagsskola för vuxna medan hon förbereder sig. KG Hammar säger att han vill jobba så länge han kan, men att hälsan börjar svikta. Han skämtar om att han numera förstår vad Paulus menade med att ha en ”tagg i köttet”.
– Det måste ha varit artros han hade!
KG Hammar är också under utredning för hjärtproblem, berättar han. Egentligen skulle han tagit tåget till Italien i höst för att vara med på en retreat i det ekumeniska klostret Bose. Men den fick bokas av.
– Det är lite fascinerande det här att närma sig döden, säger han utan att ha fått en fråga.
– Var och en av oss ser ju världen och verkligheten utifrån sig själv. Vem ska kolla verkligheten när jag är borta? Jag tycker att det är lite spännande.
Du tycker inte att det är skrämmande?
– Nej, jag är inte rädd för att dö. Det är inte alla förunnade att bli så här gamla som jag. Min första fru var 64 när hon dog.
– Däremot skulle det kännas som att jag sviker min fru Lotta om jag dör alltför snart, hon är 23 år yngre än jag. Och vi har ett sådant starkt förhållande.
Vad tror du händer efter döden?
– Jag tror att vi kommer från Gud och återvänder till Gud. Och vad innebär det? Det går ju bortom orden. Det kan vara gator av guld, eller en strand eller den eviga vilan …
Men du tror att vi kommer att vara vid medvetande?
– Ja, det är det som är frågan … Jag tror ju att vårt medvetande är en del av Guds medvetande. Gud är egentligen det enda medvetandet. Och vi får under en kort tid låna en del av det.
Innan vi lämnar intervjurummet och går ut på Skeppsholmen i Stockholm frågar jag KG Hammar om han nyligen har haft någon mystik erfarenhet. Han tvekar.
– Jo... men det är inga himlastormande grejer...
– Det handlar mer om att plötsligt befinna sig – som Hammarskjöld skriver – ”i det rum bortom tid som är Du”. Visst är det vackert?
---
KG Hammar om:
Filmen ”Hammarskjöld”
”Den var bättre än jag förväntat mig, men jag tycker att det var synd med den homosexuella relationen. Hela Vägmärken handlar en existentiell ensamhet och Guds tystnad, men filmskaparna utgick från att det var ett uttryck för förbjuden homosexuell kärlek och diktade därför upp den här mannen som Hammarskjöld påstods ha en kärleksrelation med. I själva verket attraherades han som ung av kvinnor, men var också väldigt blyg.”
Att Dag Hammarskjöld skulle ha dött i en olycka
”När jag började intressera mig för Hammarskjölds död 2011 insåg jag att det här är ju en martyrberättelse. Efter flygkraschen avfärdade man den ganska snabbt som en olycka, men jag är övertygad om att det var ett attentat. Jag har själv varit på plats i Zambia och fått tala med vittnen som berättat att de såg hur planet blev nedskjutet. Vem som låg bakom dådet vet vi inte, men förmodligen var det en gemensam aktion från flera aktörer.”
Framtiden för Svenska kyrkan:
”Svenska kyrkan har en framtid om vi lyckas bryta med den rådande uppfattningen att organisationen är viktigare än den lokalt inspirerade Jesus-efterföljelsen. Denna måste vara förankrad i församlingens gudstjänst och inte i allsköns verksamhet. Den riktar sig utåt i arbetet för ‘Guds fred’, Guds rike här och nu. Och framtiden finns bara tillsammans med andra kristna, ekumenisk alltså.”
---
Fakta: KG Hammar
Ålder: 81 år.
Familj: Frun Lotta och fem vuxna barn från ett tidigare äktenskap.
Yrke: Präst, teolog, författare, föreläsare. Var under åren 1997 till 2006 ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Aktuell: Med boken ”Den längsta resan” (Polaris).
---
