Inte så sällan är det tidsandan som håller i taktpinnen och utlöser stora omgörningsprocesser. Dock leder krampaktiga föryngringsförsök oftast inte till att man attraherar unga, menar Dan Salomonsson.
Uttråkad bläddrade jag i sångboken och stavade mig genom orden om och om igen: ”Allt som har liv växer och utvecklas”. Det var på den tiden när bibelboken, plånboken och sångboken var nödvändig rekvisita vid ett kyrkobesök. Jag vet att jag riskerar att låta daterad för alla er som inte varit med om annat än Power-Point-sånger och smarta telefoner. Mitt bläddrande i sångboken framför mig i bänken hade precis samma funktion som när vi frestas att skrolla lite på skärmen när predikanten går på tomgång. Hursomhelst så hade den gamla tryckta boken den fördelen att den präntade in sitt förord i minnet. Man hann ju läsa raderna en massa gånger innan predikanten hittade amen. Orden etsade sig fast.
Minnet av de stickiga brallorna mamma tvingade på mig är också kvar i kroppsminnet. Hur jag än satt kliade ylletyget på benen. Utan tvekan blev jag formad av min uppväxt i frikyrkomiljön. Men det kom en tid när jag vägrade byxorna och hela pojkkostymen. Intressant nog var det möjligt att vägra brallorna, byta sångstil, låta håret växa och ändå känna sig inkluderad och bekräftad. Tron fungerar minst lika bra i jeans! Det var en förmån att växa upp i en miljö som förutsatte att allt som har liv också förändras och tar nya former.
Det verkar som att Lewi Pethrus skrev förordet till den då nya sångboken för att kratta manegen för de nya sångerna. Det var säkert, då som nu, lite motlut när man skulle introducera något nytt. Han var förutseende som proklamerade det naturliga i att förändras.
Att allt som lever befinner sig i omvandling är en generell sanning. Varje gång vi ser oss själva i en spegel bekräftas att förändring inte är valbart.
Vår rädsla för förändring visar sig på olika sätt. En del klamrar sig fast vid det gamla. Andra upphöjer det nya till något bättre än det gamla. Två diken löper längs förändringsvägen. Det första är att allt var bättre förr och det andra är att det nya är överlägset det gamla.
Tyngdlagens successiva seger över våra kroppar bekämpas med “push up” och “stay up”. Det som ändå inte vill “up” tar plastikkirurgen hand om.
— Dan Salomonsson
För att skydda vår oro inför det föränderliga skaffar vi oss förhållningssätt som är lätta att se. En sådan inställning är att det är just i och med oss själva som det up-to-date och fräscha gör entré. En slags positiv optimism att allt blir bättre och bättre. Det som har varit, tidigare, är mossigt och hopplöst passé. Vi riskerar då att uppfatta oss själva som överlägsna alla som gått före.
Det är anmärkningsvärt hur vår egen tid dyrkar ungdomlighet och nuet. Det som har hänt tidigare är hopplöst ute och det eviga förtigs med en ekande tystnad. Med detta ideal blir ju ålder och erfarenhet en belastning.
Erfarenheten påminner om det som har varit, och ålder påminner om vår dödlighet. Föryngring är parollen som kombineras med en stor portion av åldersförakt. Försöken att hålla åldrandet borta utövas på alla plan.
Kanske är det rädslan för det onämnbara, döden, som gör att vi försöker fly in i en evig ungdomstid. Ungdomen är en period i livet på lämpligt avstånd från vårt ursprung och bekvämt långt från tanken på att allt en dag tar slut. Tyngdlagens successiva seger över våra kroppar bekämpas med ”push up” och ”stay up”. Det som ändå inte vill ”up” tar plastikkirurgen hand om. Rädslan för åldrandet visar sig på många fronter. Paradoxalt nog tränar vi och äter nyttigt för att bli gamla samtidigt som vi föraktar åldrandet. Åldersnojan, vars milstolpar heter 30, 40 och 50-årskris, är symptom på rädslan för det eviga.
[ Debatt: Behöver vi organisera upp fikaborden så att man inte alltid sitter med ”sin klubb”? ]
Församlingsmiljöerna är inte undantagna. Inte så sällan är det tidsandan som håller i taktpinnen och utlöser stora omgörningsprocesser. Dock leder krampaktiga föryngringsförsök oftast inte till att man attraherar unga. Det enda synliga resultatet är att sextioåringarna skaffar märkeskläder och färgar det eventuellt kvarvarande håret.
Kanske att åldersnojan är unik historiskt sett. Ålder har i tidigare epoker sällan betraktats som en belastning. Tvärtom. Gråa hår har ingivit respekt och hedrats. Självfallet tar livet nya vägar och skapar nya former. Musikstilar, nöjen och matideal växlar. Det som dock i alla tider varit det enda som kan attrahera alla generationer är äkthet. Livets själva källa finns i det genuina. Enda sättet att hålla sig fräsch är att förbli äkta. Det finns inget bäst före-datum på äkthet. En äkta person som tryggt passerar decenniemilstolparna kan stå i förbindelse med alla åldrar.
I en textpassage citeras Jesus när han berör relationen mellan gammalt och nytt (Lukasevangeliet 5:37–39). Han använder en bild hämtad från verkligheten och talar om nya och gamla lädersäckar för vinförvaring. Som nykterist är det kanske vanskligt att ge sig in på ämnet vinodling, vinsäckar och lagringsmetoder. Men det enkla kan man begripa utan att tala om bouquet, årgångar och olika druvor med smaknyanser. Jesus slår fast: Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Det verkar som att det nya behöver nya förvaringskärl. Jag har mer än en gång hört utläggningen att detta skulle innebära att de gamla säckarna är sämre än de nya och det nya vinet är bättre än det gamla. Med den tolkningen dras förändringsprocesserna i gång. Det nya skall ersätta det gamla och de gamla formerna ska slaktas för att ge plats för det nya.
Men läser man vidare ser man nästa statement av Jesus: Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre. En gammal fin årgång är bättre än en ny som ännu inte mognat. Summa summarum verkar det som att de tidigare årgångarna och den nya skörden skall finnas sida vid sida i olika former av förvaring. De äldre vinsäckarna bevarar det gamla vinet och de nya säckarna är förutsättningen för att det nya inte skall rinna ut.
I förändring är det klokt att inte förstöra den nya skörden genom att tvinga ner den i de gamla formerna. På samma sätt är de gamla säckarna bäst för det fina årgångsvinet. Låt de nya säckarna finnas tillsammans med de gamla fina årgångarna. Tids nog blir också den nya skörden mogen i de då åldrade nya säckarna.
[ Lennarth Hambre: Att satsa på unga i kyrkan är att satsa på äldre ]
