Många brottas med alla kristnas kallelse som handlar om att dela evangeliet. Marie-Louise Nilsson, ledare för Alpha Sverige, berättar i Dagens artikelserie utifrån Lausannedeklarationen att hon gått från att tänka att evangelisation är svårt och pinsamt, till att dela tron med glädje.
Jag är ingen naturbegåvning. Inte på något plan överhuvudtaget. Vad gäller evangelisation, alltså.
Att dela min tro med andra människor har många gånger känts som att kasta sig ut på ett stormigt hav utan möjlighet att navigera. Och efter många år som ledare i kyrkan, med otaliga samtal med mina medmänniskor, vet jag att vi är många som delar både våndan och osäkerheten. Det är väldigt få människor som evangelisation faller sig helt naturligt för.
Vad händer om ingen berättar?
Kanske handlar det om den kultur som vi är uppvuxna i, eller andra mer eller mindre uppenbara faktorer, men den diskussionen lämnar jag till någon annan. För oavsett begåvning och omgivande kultur är vår kallelse som Jesu efterföljare att ge vidare vad vi har tagit emot.
Hur ska människor få reda på det fantastiska överflödande liv som Jesus erbjuder oss alla om ingen berättar?
När jag var nio år gammal bjöd en klasskompis in mig till det lilla missionshuset i byn där jag växte upp. Innan dess hade jag knappt ens befunnit mig i en kyrka (förutom vid mitt dop, som jag inte har något minne av, och några besök på kyrkans barntimmar) och troende kristna var för mig exotiska varelser som levde i ett parallellt universum. Men genom min kompis inbjudan hittade jag fram till en personlig tro på den levande Guden.
Jag tänker ofta på hur livet skulle ha sett ut utan hennes blyga inbjudan. Och när jag tänker vidare slås jag av alla de människor som under åren har kommit fram till mig, inte sällan unga, och berättat att de varit med på någon undervisning som jag har hållit i, där jag också har gett dem tillfälle att bjuda in Jesus i sina liv. “Den kvällen/dagen/lägret blev avgörande för mig. Jag tog emot Jesus.” Deras liv har efter detta fått påverka andras, som i sin tur har fått påverka andras – och så vidare, som ringar på vattnet. Och det började med en enkel inbjudan. Om ingen berättar, hur ska människor få en möjlighet att ta emot?
[ Elisabeth Sandlund: Det personliga mötet är fortfarande oöverträffat som metod ]
---
Lausannedeklarationen
- Lausannedeklarationen är en bred evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation.
- Deklarationen antogs i juli 1974 i Lausanne i Schweiz. Vid en internationell konferens för världsevangelisation där över 2 300 kristna från mer än 150 nationer deltog.
- Världspredikanten Billy Graham och anglikanske kyrkoherde John Stott var viktiga centralgestalter i arbetet med Lausannedeklarationen.
---
Att dela tron med glädje
Du, jag och församlingen kan inte komma ifrån kallelsen att dela med oss av evangeliet. Om du lever och andas är du kallad att dela med dig av din tro. Den kristna gemenskapens syfte/uppdrag/vision/kallelse (kärt barn har många namn) är att hjälpa människor att hitta tron på den uppståndne Kristus och fördjupas i relation till honom. That’s it!
Kan vi behöva förändra vårt tankesätt? Att dela tro är inte bara ett uppdrag för några få extroverta evangelister, utan för alla oss som har tagit emot Jesus i våra hjärtan. Vår djupaste identitet som kyrka finns i honom som vill se frukt och växt i våra lokala sammanhang. Detta innefattar även oss som inte har en naturbegåvning vad gäller evangelisation. Som kyrka är vi inte kallade att bara förvalta och bevara, som ofta är den mentalitet som råder i väst, utan till mission. Vi ska inte bara överleva utan växa – bära frukt.
Att följa Jesus innebär att lära känna hans röst och följa den (se Johannesevangeliet 10:3–4, 14–15). Detta innebär att evangelisation är något naturligt och enkelt, med en stor portion frihet. Om jag har umgåtts med Jesus i dag har jag något att dela. Personligen har jag därför gått från att tänka att evangelisation är svårt och pinsamt, till att dela tron med glädje. Inte för att jag måste, utan för att jag får.
Alpha-kurs en väg in till kyrkan
Finns det ett motstånd ibland? Snurrar jag in mig och snubblar på orden? Ja, absolut. De många Alpha-kurser jag har funnits med på under åren har hjälpt och befriat mig. För mig har det varit naturligt att bjuda in till Alpha, där jag har funnit nya vänner som ibland har blivit vänner för livet. Kulturen i Alpha av att dela tron, lyssna, det goda samtalet och livet i den helige Ande har präglat även min vardag. Och jag ser ständigt människor hitta tron och bli en del av kyrkan.
På min senaste Alpha-kurs trillade en ung kvinna in när vi hade kommit fem veckor in i kursen. Hon kom med andan i halsen och sa att hon försökt att komma men inte vågat. Hennes kollega som bjudit in henne hade flyttat och det hade tagit henne dessa veckor att repa mod. Hon hade aldrig ägt eller läst i en Bibel, aldrig haft ett samtal med en kristen förut. Och nu pratar vi centrala Göteborg, inte någon by i norra Somalia.
Kyrkans uppdrag är att ge vidare vad hon har tagit emot. Detta uppdrag är även ditt. Och mitt. Oavsett personlighetstyp. Vi gör det tillsammans, i den kristna församlingen.
---
Lausannedeklarationens sjätte punkt: Församlingen och evangelisationen
6. Vi hävdar att Kristus sänder sitt återlösta folk in i världen på samma sätt som Fadern sände honom och att detta kallar oss att gå in i världen på ett lika djupt och helutgivande sätt. Vi behöver bryta oss ut från våra kyrkliga ghetton och tränga in i det icke kristna samhället. I församlingens försakande och tjänande mission är evangelisationen primär. Världsvid evangelisation kräver att hela kyrkan förmedlar hela evangeliet till hela världen. Kyrkan befinner sig i centrum av Guds universella syfte och är hans utvalda redskap för att sprida evangeliet. Men en församling som förkunnar korset måste också själv vara märkt av korset. Församlingen blir en stötesten för evangelisationen när den sviker evangeliet eller saknar en levande tro på Gud, en äkta kärlek till människorna eller en samvetsgrann hederlighet i allt, även ifråga om personlig framgång eller ekonomi. Församlingen är mer en Guds folks gemenskap än en institution och bör därför inte identifiera sig med någon särskild kultur, social och politisk ordning eller mänsklig ideologi.
Joh 17:18; 20:21; Matt 28:19–20; Apg 1:8; 20:27; Ef 1:9–10; 3:9–11; Gal 6:14, 17; 2 Kor 6:3–4; 2 Tim 2:19–21; Fil 1:27.
---
[ Fler texter om Lausannedeklarationen ]
---
Fakta: Lausannedeklarationens 15 punkter
- 1. Guds syfte
- 2. Bibelns auktoritet och kraft
- 3. Kristi unika ställning och universalitet
- 4. Evangelisationens natur
- 5. Kristet socialt ansvar
- 6. Församlingen och evangelisationen
- 7. Samarbete i evangelisation
- 8. Församlingar och kyrkor i gemensamt evangelisationsansvar
- 9. Evangelisationsuppdragets brådska
- 10. Evangelisation och kultur
- 11. Utbildning och ledarskap
- 12. Andlig kamp
- 13. Frihet och förföljelse
- 14. Den helige Andes kraft
- 15. Kristi återkomst
---
