Man kan likna kyrkans uppdrag vid en fågel med två vingar, menar Henrik Bååth i Dagens artikelserie utifrån Lausannedeklarationen. Kyrkan behöver använda både evangelisationens vinge och diakonins vinge för att fullfölja sitt uppdrag.
Tron utan gärningar är död. Så avslutas Lausannedeklarationens femte paragraf, som alltså har överskriften “Kristet socialt ansvar”. Vi är kanske inte vana att prata om död när vi ska beskriva den kristna tron. Vi är mer vana vid att uttrycka oss med uttryck som “nytt liv”, “bli född på nytt” och att man har “en levande tro” på Kristus – alltså motsatsen till en död tro. Ändå formuleras det på det sättet i Lausannedeklarationen. Varför väljer man att göra det?
Tron leder till handling
Paragrafen har flera bibelhänvisningar till Jakobs brev i Nya testamentet. I det brevet framgår det tydligt att Jakob är irriterad över att vissa människor bara lyssnar och tar emot undervisning utan att i praktiken vilja leva ut det som undervisas. Tro ska automatiskt föra till handling, är den konklusion han kommer fram till. Han skriver till och med att våra gärningar, alltså hur vi lever ut vår tro, är det enda sättet att visa att vi har en levande tro på en levande Kristus.
Han skriver till och med att våra gärningar, alltså hur vi lever ut vår tro, är det enda sättet att visa att vi har en levande tro på en levande Kristus.
På vilket sätt kan vi visa det då? Enligt Jakob så är det genom att ta emot den fattige, den som saknar kläder och den som inte har mat. Det är ett evangelium om att göra skillnad för sina medmänniskor och enligt Jakob är det först och främst detta som definierar en levande tro på Jesus Kristus.
Jakob ger oss två exempel som är ganska olika. Det första är stamfadern, patriarken, Abraham som visade sin lydnad mot Gud genom att vara villig att offra sin son Isak. Abrahams tro på Gud samverkade med hans gärningar, skriver Jakob. Men inte bara så att de samverkade på lika villkor, gärningarna “fullbordade” Abrahams tro på Gud (se Jak 2:22). Sagt med andra ord, gärningarna fick tron att bli en tro på Gud. Tron gick från att vara en teori till att bli praktik, till att bli en del av hans verklighet.
Man brukar prata om att gå från tanke till handling, och det var exakt detta som Abraham gjorde. Efter det skriver Jakob att det var denna handling som direkt verkade så att Skriftens ord från Första Moseboken 15:6 blev uppfyllt: “Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet, och han kallades Guds vän.”
[ Vi är ofta för stolta för att be om andras hjälp - det är vår svaghet ]
Det andra exemplet är från när israeliterna skulle inta löfteslandet efter ökenvandringen. Josua skickade in spejare för att undersöka landet och särskilt staden Jeriko. Där träffade de en prostituerad som hette Rahab. Hon gömde spejarna och släppte ner dem genom fönstret med ett rep. Enligt Jakob blev hon rättfärdig på grund av sina gärningar mot spejarna. Två skilda exempel men bägge talar till oss om att våra gärningar – vår tro omsatt i praktik – gör vår tro levande!
---
Lausannedeklarationen
- Lausannedeklarationen är en bred evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation.
- Deklarationen antogs i juli 1974 i Lausanne i Schweiz. Vid en internationell konferens för världsevangelisation där över 2 300 kristna från mer än 150 nationer deltog.
- Världspredikanten Billy Graham och anglikanske kyrkoherde John Stott var viktiga centralgestalter i arbetet med Lausannedeklarationen.
---
Kyrkan som en fågel med två vingar
På vilket sätt behöver vi i dag ta till oss denna uppmaning om kristet socialt ansvar?
Det handlar om vår frälsning och vad vi gör med den. Lausannedeklarationen uttrycker det så här: Den frälsning vi gör anspråk på bör förvandla oss ifråga om hela vårt personliga och sociala ansvar.
Tron kommer alltid först, på samma sätt som Gud älskar oss först. Det är i grund och botten Guds kärlek som får oss att ens kunna älska någon annan människa på det sätt som Kristus har sagt oss.
Kristet socialt ansvar är alltså det samma som en “tro i praktiken” och i dag används oftast ordet “diakoni” när vi ska beskriva det som är kyrkans uppdrag i konkret handling. Men det är samtidigt ett socialt ansvar som har sitt ursprung i tron. Tron kommer alltid först, på samma sätt som Gud älskar oss först. Det är i grund och botten Guds kärlek som får oss att ens kunna älska någon annan människa på det sätt som Kristus har sagt oss: “Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er” (Luk 6:27).
Att Guds rikes rättfärdighet bör utbredas är nog de flesta överens om. Vi bör också vara överens om att detta görs i en syndig och orättfärdig värld. Men hur ska det gå till?
Jag tror Lausannedeklarationen kan ge oss en riktning. Den tar upp nödvändigheten av att kyrkan både har evangelisation och socialt ansvar på agendan – samtidigt. Bilden av en fågel kan användas för att förtydliga detta. En fågel som flyger använder två vingar och gör den inte det kan den inte flyga. Kyrkan behöver använda både evangelisationens vinge och diakonins vinge för att fullfölja sitt uppdrag och därmed också ta ett fullt och helt “Kristet socialt ansvar”.
---
Lausannedeklarationens femte punkt: Kristet socialt ansvar
Vi hävdar att Gud är alla människors både skapare och domare. Vi bör därför dela Guds angelägenhet att rättvisa och försoning ska råda i hela det mänskliga samhället och att människor ska befrias från varje slag av förtryck. Eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon en inneboende värdighet, oberoende av ras, religion, hudfärg, kultur, klass, kön eller ålder. Alla människor bör därför respekteras och tjänas, inte exploateras. Vi bekänner både våra försummelser och att vi ibland har betraktat evangelisation och socialt ansvar som oförenliga med varandra. Fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt. Båda är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus. Budskapet om frälsning innesluter också ett budskap om dom över varje slag av alienation, förtryck och diskriminering. Vi bör således inte vara rädda för att fördöma det som är ont och orättvist, varhelst detta existerar. När människor tar emot Kristus blir de födda på nytt in i hans rike, och måste då söka att inte bara i sina egna liv uttrycka dess rättfärdighet utan också utbreda den mitt i en orättfärdig värld. Den frälsning vi gör anspråk på bör förvandla oss ifråga om hela vårt personliga och sociala ansvar. Tron utan gärningar är död.
Apg 17:26, 31; 1 Mos 18:25; Jes 1:17; Ps 45:7; 1 Mos 1:26–27; Jak 3:9; 3 Mos 19:18; Luk 6:27,35; Jak 2:14–26; Joh 3:3, 5; Matt 5:20; 6:33; 2 Kor 3:18; Jak 2:20.
---
[ Fler texter om Lausannedeklarationen ]
---
Fakta: Lausannedeklarationens 15 punkter
- 1. Guds syfte
- 2. Bibelns auktoritet och kraft
- 3. Kristi unika ställning och universalitet
- 4. Evangelisationens natur
- 5. Kristet socialt ansvar
- 6. Församlingen och evangelisationen
- 7. Samarbete i evangelisation
- 8. Församlingar och kyrkor i gemensamt evangelisationsansvar
- 9. Evangelisationsuppdragets brådska
- 10. Evangelisation och kultur
- 11. Utbildning och ledarskap
- 12. Andlig kamp
- 13. Frihet och förföljelse
- 14. Den helige Andes kraft
- 15. Kristi återkomst
---
