Nina Eriksson är inspiratör för LP-verksamheten. När hon nu debuterar med “Den lilla boken om sårbarhet” har hon valt att kalla sig Nina Månstråle. Dagens Malina Abrahamsson har läst.
Sårbarhet har de senaste åren blivit något av ett modeord och dessutom medialt gångbart. I sommarprat, tv-soffor och i sociala medier delar människor med sig av (tillrättalagda) berättelser om kamp, förlust och misslyckande. Ju mer personlig, desto fler likes. Därför är det svårt att urskilja vad sårbarhet egentligen handlar om. Vad innebär det att tappa ansiktet, blotta sig på riktigt?
För att skriva om det här ämnet har Nina Månstråle tagit hjälp av vännen och skrivpedagogen Pi Bertilsson, som också skriver bokens förord. Det har fått titeln “Hur hinner människan allt?” och uttrycker beundran inför Nina Månstråles liv och gärning, beskriver en kvinna med “skinn på näsan och glitter i ögonen” och radar upp hennes meriter: föreläsningar, tv-program och podcast. Med tanke på att boken ska handla om sårbarhet känns en sådan inledning missvisande: som att sårbarhet skulle handla om att våga vara svag – för att sedan nå framgång.
För det är inte alls det jag uppfattar vara bokens ärende. Även om den har en självhjälpston och är full med uppmaningar av typen: “Gör något du är rädd för!”, Sätt ord på din sanning!” och “Skaffa dig ett positivt pannben!”, finns en grundläggande förståelse för att sårbarhet tillhör vårt livsvillkor; det är ett pågående tillstånd. Nina Månstråle vänder sig emot det förenklade vittnesbördet där mörkret vänds i ljus på ett kick. Och hon påpekar att vi behöver varandra.
I “Den lilla boken om sårbarhet” vill hon använda sin historia och låta den egna sårbarheten bli en spegel för läsaren. Tilltalet är enkelt, layouten luftig – troligtvis för att locka även den som inte är läsvan. Berättelser ur Nina Månstråles liv varvas med övningar och vägledande frågor. Hon inleder med att berätta om traumat som skakade hennes familj: Hennes pappa kör av misstag ihjäl lill-kusinen Ronny, 6 år, med skotern. Efter det blir ingenting sig likt.
Här finns en berättelse som berör. Likaså i Ninas erfarenheter av att bli tvångsomhändertagen som ung, hamna i drogmissbruk, behöva vara tuff för att klara sig – och sedan – till sist – tvingas släppa garden. Men den scen som blir allra starkast är hämtad från en dag i Citykyrkan i Stockholm. Nina Månstråle är där på en nätverksträff och går under rasten till den närliggande kyrkogården. På en av bänkarna sitter en okänd tjej, men som Nina Månstråle känner igen som “en olyckssyster”. Hon skriver: “Jag gick fram till henne och sa: Jag ser att du är ledsen, vill du ha en kram? Med en injektionspump i ena handen och en kanyl i andra gick hon rätt in i min öppna famn. Hon grät medan hon lät mig hålla om henne.”
I samma kapitel konstaterar Nina Månstråle att vi alla längtar efter att bli sedda – och att man inte ska underskatta en kram. Det har hon ju alldeles rätt i, men på något sätt känns slutsatserna överflödiga. I Ninas egen berättelse och mötet med människor finns nog med stoff för att läsaren ska kunna reflektera själv. Flera gånger under läsningens gång önskar jag att hon hade stannat längre i den egna berättelsen – kanske till och med gjort boken till en renodlad självbiografi?
[ Nina Eriksson tar strid för utsatta kvinnors återupprättelse och självkänsla ]
Titel: Den lilla boken om sårbarhet.
Författare: Nina Månstråle.
Förlag: Semnos (139 sidor).
Genre: Självhjälp / självbiografi.
